SAOL

publicerad: 2015  

ponera

pon·­era verb ~de ~t • an­ta, förut­sätta, tänka sig

Finita former
ponerar	presens aktiv
poneras	presens passiv
ponerade	preteritum aktiv
ponerades	preteritum passiv
ponera	imperativ aktiv
Infinita former
att ponera	infinitiv aktiv
att poneras	infinitiv passiv
har/hade ponerat	supinum aktiv
har/hade ponerats	supinum passiv
Presens particip
ponerande
Perfekt particip
en ponerad + substantiv
ett ponerat + substantiv
den/det/de ponerade + substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

ponera ponerade ponerat

verb

pone´ra

● förut­sätta som ett faktum för något resonemangs skull

JFR anta 3

ponera något/sats

ponera något

ponera sats

ponera att hon inte kommer – vad gör vi då?

belagt sedan 1664; av lat. po´nere med samma betydelse, urspr. 'sätta; ställa; lägga'; jfr ur­sprung till deponera, imponera m.fl., position, post

poneraponerande

Till SO

SAOB

publicerad: 1953  

PONERA pωne4ra, äv. pon-, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (föga br.; Vannérus Metaf. 60 (1914), Östergren (1935)).

Etymologi

[jfr t. ponieren; av lat. ponere, eg.: lägga, sätta, ställa (jfr DEPONERA, KOMPONERA, POSITION m. fl.)]

vid en slutledning l. ett resonemang o. d. antaga (ngt) ss. på förhand givet (o. utgå därifrån), förutsätta, antaga, tänka sig. RARP 9: 100 (1664). Jag vil nu ponera, at en kropp är tyngst, när han är Sphærisk eller rund som en kula. Triewald Förel. 1: 92 (1735). Ponera det fall att du verkligen velat ha mig att spela angivare. Siwertz Förtr. 79 (1945). — särsk. (tillf.): antaga (ngt) ss. ngt möjligt l. sannolikt o. d., tänka sig. Emellertid, vi ha all anledning att ponera det bästa för vår framtid. Strindberg RödaR 148 (1879).

Till SAOB