SAOL

publicerad: 2015  

posör

pos·­ör [‑ö´r] substantiv ~en ~er • till­gjord el. effekt­sökande person

Singular
en posör	obestämd form
en posörs	obestämd form genitiv
posören	bestämd form
posörens	bestämd form genitiv
Plural
posörer	obestämd form
posörers	obestämd form genitiv
posörerna	bestämd form
posörernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

  posör subst.
  posör (posera)

SAOB

publicerad: 1954  

POSÖR pωsö4r l. po-, l. -œ4r, m.||(ig.); best. -en; pl. -er.

Ordformer

(förr äv. -eur)

Etymologi

[liksom d. posør av fr. poseur, avledn. av poser (se POSERA)]

person som gärna poserar (se POSERA 2), poserande l. tillgjord l. affekterad l. effektsökande person. GHT 1897, nr 8, s. 1. De flesta snillen äro poseurer. Herrlin Snille 33 (1903). En av de där obotliga posörerna som poserar också inför sig själva. Siwertz Slottsf. 73 (1950).

Till SAOB