PROROGATION prω1rogaʃω4n l. prå1-, l. -rωg-, äv. -atʃ-, l. 0104 (- - -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. prorogation; av lat. prorogatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till prorogare (se PROROGERA)]
3) (numera knappast br.; jfr slutet) uppskov, anstånd; särsk. i uttr. prorogation på ngt, anstånd med ngt; jfr PROROGERA 2. SvTr. V. 1: 15 (1575). Såsom de och sadhe sigh .. om prorogation på de etthundrede och femtiotusendh rickzdaler .. hafva schriffvit till hvar provincie i synnerheet. OxBr. 10: 217 (1617). Ekbohrn (1904). särsk. (fullt br.; i sht om eng. förh.) motsv. PROROGÉRA 2 slutet: (gm kunglig kungörelse påbjudet) uppskov med l. avbrott i parlaments l. riksdags förhandlingar till en viss fastställd dag. GT 1788, nr 78, s. 1. Frågan rörande behörigt Utskott för upptagandet af Motionerna om Riksdagens prorogation. PrestP 1834, 9: 231. Almquist VärldH 5: 547 (1933).
4) (†) i utvidgad anv. (av 3): upphävande. En dispensation eller prorogation af naturliga Sedelagen. Boëthius Sedel. 90 (1807).
-RÄTT, r. rätt för parter att för handläggning av ett visst mål själva överenskomma om forum (även om detta forum enl. lagen icke har rätt l. skyldighet att handlägga ifrågavarande mål). BtRiksdP 1901, I. 1: nr 24, s. 156. —
