SAOL
publicerad: 2015
rättfärdig
rätt|färd·ig
adjektiv
~t ~a • rättrådig, ostraffad; rättvis; befriad från syndaskuld
| Positiv | |
|---|---|
| en rättfärdig + substantiv | |
| ett rättfärdigt + substantiv | |
| den/det/de rättfärdiga + substantiv | |
| den rättfärdige + maskulint substantiv | |
| Komparativ | |
| en/ett/den/det/de rättfärdigare + substantiv | |
| Superlativ | |
| är rättfärdigast | |
| den/det/de rättfärdigaste + substantiv |
SO
publicerad: 2021
rättfärdig
rättfärdigt rättfärdiga
rätt|färd·ig
adjektiv
[rät`-] 
el. [-fä´rd-]
el. [-fä´rd-]
●
något ålderdomligt
som lever ett gott och moraliskt riktigt liv enl. någon (ofta religiös) norm
hans gamla föräldrar var rättfärdiga människor
○
äv. om handling eller dylikt (ofta i icke-religiösa sammanhang)
moraliskt välgrundad
hon kämpade för en rättfärdig sak; finns det rättfärdiga krig?
belagt sedan 1320–50 (En nyttigh Bok om Konnunga Styrilse och Höfdinga);
fornsvenska rätfärdogher; av lågtyska rechtverdich med samma betydelse; jfr ursprung till
färdig,
lättfärdig,
1rätt
SAOB
publicerad: 1962
RÄTTFÄRDIG rät3~fæ2rdig, äv. 040 (rättfä´rdig Weste), adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(recht- 1541. ret- (-th-) 1526—1670. rett- 1525—1739. rät- 1523—c. 1765. rätt- 1526 osv. -fard- 1527. -färd- (-fe-) 1523 osv. -ig 1523 osv. -og 1525—1531. -ug 1526—1541)
Etymologi
[fsv. rätfärdhogher; liksom d. retfærdig o. isl. réttferðugr efter mlt. rechtverdich (motsv. mht. rëhtvertic, t. rechtfertig), av recht (se RÄTT, sbst.2 o. adj.2) o. verdich (se FÄRDIG) o. urspr. (använt om rättssak o. d.) med bet.: färdig l. skickad för rättsligt förfarande. — Jfr RÄTTFÄRD, RÄTTFÄRDELIG, RÄTTFÄRDIGA, RÄTTFÄRDIGHET, RÄTTFÄRDNING]
1) (utom i a numera nästan bl. i bibeln o. religiöst spr.) om person: som alltid gör vad som är rätt (l. gott), som har det rätta (l. goda) ss. norm för sitt handlande, rättskaffens, rättrådig, rättsinnig; i vissa fall liktydigt med dels: rättvis, dels: oförvitlig, ostrafflig. Rettferdoga domare som besinne kwnne om gudz lag ecke böör gaa för alle menniskers lag. G1R 2: 85 (1525). (Simeon) war retferdugh och gudhactugh. Luk. 2: 25 (NT 1526). Redlig i ord och rättfärdig i handling, ville .. (min lärare) hos mig inympa redlighet och rättfärdighet. Livijn 1: 150 (1817). Rättfärdig .. är .. (enligt Platons lära människan), när själens förmögenheter göra var och en vad som åligger dem, när människan således nått verklig harmoni. Ahlberg Världsåsk. 131 (1918) [efter gr. δίκαιος]. — jfr EGEN-, O-, SJÄLV-RÄTTFÄRDIG. — särsk.
a) [jfr motsv. uttr. i d., t., eng., fr. o. it.] (numera i sht ngt skämts.) i uttr. sova den rättfärdiges (äv. de rättfärdigas) sömn, ss. beteckning för att ngn sover lugnt o. djupt. Rydberg Frib. 298 (1857). Afzelius Sag. XI. 2: 209 (1870; de rättfärdigas). Snart sovo vi den rättfärdiges sömn efter dagens långa vandring. Lagergren Minn. 6: 193 (1927).
b) om Gud l. himmelen; särsk. med tanke på Gud osv. ss. den som belönar det goda o. straffar det onda. OPetri 2: 422 (1531). Hwad är det att Gud är rättfärdig? Att Han gör hwar och en rätt, belönar det goda och straffar det onda. Schartau Und. 5 (1799). Hagberg Shaksp. 11: 149 (1851; om himmelen).
c) (†) närmande sig bet.: rättmätig (se d. o. 5). Atthe icke vele anszee them for nogre Sziöroffuare .. vtan for vore tro Tienare och retfärdige vtliggiare tiil at straffa och förfölia vore och Riikisins Fiender. G1R 9: 265 (1534).
d) i vissa numera obrukliga uttr.
α) vara rättfärdig i sina saker, vara oförvitlig l. redbar, ”ha rent mjöl i påsen”. The andre som äre retfärdige j theris saker, må tu lathe drage theris kooss. G1R 15: 341 (1543).
β) göra sig själv rättfärdig, rättfärdiga sig, försvara sig, urskulda sig. Thå wille han göra sigh sielffwan, retferdugan och sadhe till Jesum, Hwilken är min näste? Luk. 10: 29 (NT 1526; Bib. 1917: rättfärdiga sig). Lind (1749).
e) som befinner sig l. blivit försatt i ett tillstånd av syndfrihet o. gemenskap med (”barnaskap hos”) Gud (vilket utmärker den som icke syndar o. varav en människa blir delaktig gm rättfärdiggörelse; se d. o. 2); jfr FRÄLSA 2 a, HELIG 2. Så holle wij nw thet ath menniskian wordher retferdugh aff troona vtan laghsens gerningas tilhielp. Rom. 3: 30 (NT 1526). Att vara rättfärdig i Jesus Kristus .. är att hafva sina synders fullkomliga och eviga förlåtelse. Billing Betr. 297 (1906).
2) om sak (särsk. handling): som är i överensstämmelse med l. förenlig med vad som är (juridiskt l. moraliskt) rätt o. d.; stundom liktydigt med dels: (juridiskt o. moraliskt) försvarlig l. berättigad, dels rättvis (se d. o. 2); äv. ss. adv. G1R 1: 160 (1523). I haffwen .. / En god rättfärdig Sak för den i monde strijda. CupVen. C 2 b (1669). Det proportionella valsättet .. är det enda rättfärdiga. VL 1906, nr 99 A, s. 2. (Erasmus av Rotterdam) satte ifråga, om det överhuvudtaget kunde finnas några rättfärdiga krig. Landberg Fredsorg. 23 (1928). — jfr O-RÄTTFÄRDIG. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om dom l. straff: rättvis (se d. o. 2 b). En rättfärdig och upartiesk dom eller sententz. RA I. 1: 467 (1546). Wallquist EcclSaml. 5—8: 380 (1794).
b) (†) om beskrivning l. bedömning o. d.: rättvis (se d. o. 2 a). Forssell Stud. 1: 118 (1867, 1875). (Att) fullt rättfärdigt bedöma Tegnérs bildspråk. Ljunggren SmSkr. 3: 101 (1881).
3) (†) om pänningar l. gods: som förvärvats på hederligt sätt. OPetri 4: 302 (c. 1540). En oretferdigh penning .. Drager tie retferdige bort medh sigh. Svart G1 84 (1561). — jfr O-RÄTTFÄRDIG.
Ssgr (i allm. till 1 e): RÄTTFÄRDIG-BLIVANDE, n. (tillf.) om förhållandet att ngn blir rättfärdig (gm Guds rättfärdiggörelse). Wulf Köppen 1: 652 (1799). —
-FÖRKLARANDE, n. (tillf.) om den handling varigm en människa (av Gud) förklaras för rättfärdig. Wikner Lifsfr. 2: 274 (1869). —
-GÖRA, se d. o. —
-VARANDE, n. (tillf.) om förhållandet att ngn är (av Gud förklarad för) rättfärdig. Wikner Lifsfr. 2: 274 (1869).