SAOL

publicerad: 2015  

retoriker

ret·­or·­ik·­er [‑o´r‑] substantiv ~n; pl. ~ • väl­talare

Singular
en retoriker	obestämd form
en retorikers	obestämd form genitiv
retorikern	bestämd form
retorikerns	bestämd form genitiv
Plural
retoriker	obestämd form
retorikers	obestämd form genitiv
retorikerna	bestämd form
retorikernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

retoriker retorikern, plural retoriker

ret·or·ik·ern

substantiv

reto´riker

● person som kan ut­trycka sig väl och där­igenom över­tyga eller över­tala andra

en skicklig retoriker

○ äv. person som studerar eller forskar i retorik

belagt sedan 1929

Till SO

SAOB

publicerad: 1958  

RETORIKER retω4riker, äv. 0302 (retòrick´r Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. =, äv. (med lat. ändelse) retorici -isi resp. -isi2. Anm. Förr användes äv. den (ny)lat. sg.-formen rhetoricus (retorikus). Weste (1807). Dalin (1855).

Ordformer

(i sht förr äv. rhe-)

Etymologi

[jfr t. rhetoriker, ä. eng. rhetoric (eng. rhetorician) samt fr. rhétoricien; till lat. rhetoricus, retorisk, retors- (se RETORISK)]

1) (mera tillf.) lärare i vältalighet; person som sysslar med retorikens teori; person med retorisk skolning. Lénström RomLittH 135 (1838). I början voro orden kalla, som en retorikers i sin bevisföring. Lagergren Minn. 3: 430 (1924). Östergren (1936).

2) vältalare. Karlfeldt Tank. 154 (1929). Retoriker på vers. Asplund LivSmultr. 136 (1945). —

Till SAOB