SAOL
publicerad: 2015
schavott
schav·ott
[‑åt´]
substantiv
~en ~er • mest i äldre tid: upphöjd ställning för avrättningar
| Singular | |
|---|---|
| en schavott | obestämd form |
| en schavotts | obestämd form genitiv |
| schavotten | bestämd form |
| schavottens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| schavotter | obestämd form |
| schavotters | obestämd form genitiv |
| schavotterna | bestämd form |
| schavotternas | bestämd form genitiv |
SO
publicerad: 2021
schavott
schavotten schavotter
schav·ott·en
substantiv
[-åt´] 
●
historiskt
anordning med en plattform runt en påle för avrättning av dödsdömda
(på) schavotten
Marie Antoinette fick bestiga schavotten
belagt sedan 1680;
av lågtyska scavot med samma betydelse; av fornfranska chafaud 'ställning'; urspr. samma ord som
katafalk
SAOB
publicerad: 1965
SCHAVOTT ʃavot4, förr äv. ESCHAVOTTE l. ECHAFAUT, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Förr användes äv. den fr. pl.-formen echafauts. Calonius Bref 63 (1794).
Ordformer
(echafaut 1772—1794. eschavoten, sg. best. 1793. eschavotte 1787. schaffaut 1740. schavot (cha-) 1680—1767. schavott (cha-, skja-) 1741 osv. schavotte 1809. skavott 1804)
Etymologi
[jfr d. skafot, ä. d. äv. skavot m. m.; av lt. schavot, skavot, t. schafott, ä. t. äv. schavott m. m.; sannol. av holl. schavot, mnl. schavot, scavot m. m.; av ffr. chaffaut, escafaut, eschafaut (fr. échafaud), motsv. it. catafalco (se KATAFALK); jfr äv. det från ffr. utgående eng. scaffold; formen echafaut är lånad direkt från fr. échafaud. — Jfr SCHAVOTTERA]
om upphöjd (trä)ställning l. tribun; utom i a numera nästan bl. (om ä. förh.) om sådan (trä)ställning på vilken en brottsling (fastkedjad l. bunden vid en påle) utställdes till allmänt beskådande (o. bestraffades; jfr SKAM-STRAFF) l. på vilken en livdömd avrättades (jfr STUPSTOCK). Ställa ngn l. stå på schavott(en), i fråga om skamstraff; äv. oeg. l. bildl. Dö på schavotten. Bestiga schavotten, se BESTIGA 1 c. Samsatte sigh the ypperste aff Castilien (mot sin konung Henrik IV); och kom så widt, at the Henrici Beläte medh Konungzlige Prydnader vthstofferadt, vppå en chavot stälte, thet samma anklagade, och til thesz Smycken och Prydnader blåttade, och på sidstone nederstörte. Brask Pufendorf Hist. 49 (1680). I förgår stod Laszolaye första gången på Eschavotte, och fick 50 prygel. GT 1787, nr 32, s. 1. (Överståthållaren) befallde det skulle generalen (C. E. Lewenhaupt) med blacken föras på schavotten och aflifvas. Fersen HistSkr. 1: 155 (c. 1790). Till skräck och varnagel fördes de unga kadetterna att närvara vid statsförbrytarnas halshuggning (1756) och uppställdes så tätt intill schavotten, att offrens blod sprutade på deras dräkt. Nordenstreng HaapKrigssk. 3 (1930). (Soldaterna) bildade (vid en avrättning 1872 i Landskrona) spetsgård kring schavotten. FrSkånStäd. 123 (1932). Ställa ngn på schavotten. Östergren (1938; äv. bildl.). Revolutionen (1848 hade) besegrats i Europa, reaktionens hantlangare rest galgar och schavotter i Ungern, Italien och Tyskland. Hellström i 3SAH LVIII. 2: 112 (1947). — särsk.
a) boktr. om ställning l. plattform från vilken tryckare o. biträden betjäna pressen l. om pall som av kortvuxna sättare l. biträden användes vid arbete vid kasten. En sättare under medellängd kan .. t. ex. stå på en ”schavott”, d. v. s. en låg pall. HantvB I. 5: 27 (1937). Persson GrafUppslB (1951).
b) [jfr motsv. anv. i t.] (†) om (trä)plattform använd ss. fotsteg vid lejdare l. fallrep på fartyg. Chavotter äro där halfdäcket slutar, åt sidan där fallrepet går. Dalman 11 (1765). ÖoL (1852).
c) (numera bl. tillf.) i utvidgad anv.
α) om påle (på schavott) vid vilken brottslingar fastkedjades l. bundos, skampåle, kåk. Biurman Brefst. 174 (1729). Widegren (1788).
β) övergående i bet.: schavotterande (se SCHAVOTTERA 1), schavottering. Genom ständernas beslut leutererades domen (över G. J. Gyllenstierna) till en timmes schavott på alla torg och evigt fängelse på Marstrand. Fersen HistSkr. 1: 75 (c. 1790). Calonius Bref 61 (1794).
Ssg: SCHAVOTT-SCEN. i teaterpjäs o. d.: scen som utspelas på schavott l. där en schavott ingår (ss. dominerande element) i scenbilden. Estlander 11Årt. 1: 183 (1919).