SAOL
publicerad: 2015
sebu
sebu
el. zebu
[se´bu]
substantiv
~n ~er • ett nötkreatur
| Singular | |
|---|---|
| en sebu (en zebu) | obestämd form |
| en sebus (en zebus) | obestämd form genitiv |
| sebun (zebun) | bestämd form |
| sebuns (zebuns) | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| sebuer (zebuer) | obestämd form |
| sebuers (zebuers) | obestämd form genitiv |
| sebuerna (zebuerna) | bestämd form |
| sebuernas (zebuernas) | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1965
SEBU se4bɯ, m. l. r., om sak r. l. m.; best. -n; pl. -er400 (Stuxberg (o. Floderus) 2: 105 (1901) osv.), äv. (mera tillf.) -r (Hammar (1936)), stundom -s (BerDjurv. 1: 159 (1849), FoFl. 1913, s. 12).
Ordformer
(sebu 1889 osv. zebu 1785—1935)
Etymologi
[jfr t. o. eng. zebu; av fr. zébu; ordet är tidigast känt från en fransk utställning år 1752 men är i övr. av okänt urspr., möjl. ett fritt konstruerat ord]
1) (ett ss. husdjur i varmare länder förekommande, urspr. i Asien hemmahörande) oxdjur, av vissa forskare uppfattat ss. en egen art (Bos indicus Lin.), av andra ss. en avkomling av uroxen (Bos taurus Lin.), puckeloxe, indisk oxe; jfr SANGA. Ödmann StrSaml. 1: 24 (1785). Zebun .. igenkännes på sin fettpuckel öfver manken samt på sina korta horn. 1Brehm 1: 534 (1874). Aldrig träffar man tamare och beskedligare boskap än dessa zebuer. Sjöstedt Storv. 143 (1911). Indiens nationella husdjur, sebun. Rosén Djurgeogr. 67 (1914). 4Brehm 1: 468 (1920).
2) (mera tillf.) elliptiskt för SEBU-SKINN. Prickiga skor och hattar av zebu. SvD(A) 1930, nr 254, s. 14.