SAOL

publicerad: 2015  

silicium

silici·­um [sili´si‑] substantiv ~et el. siliciet el. ~ • kisel

Singular
ett silicium	obestämd form
ett siliciums	obestämd form genitiv
siliciumet (siliciet, silicium)	bestämd form
siliciumets (siliciets, siliciums)	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

silicium siliciet el. silicium el. siliciumet

silici·um·et

substantiv

sili´cium

● i fack­mässiga samman­hang kisel

belagt sedan 1812; av engelska silicium med samma betydelse; bildn. till lat. sil´ex 'kisel­sten'

Till SO

SAOB

publicerad: 1967  

SILICIUM sili4sium, stundom0302, n.; best. -iet l. -iumet; i best. anv. vanl. utan slutart.

Etymologi

[jfr t. o. fr. silicium; av eng. silicium, bildat av den engelske kemisten H. Davy till stammen i lat. silex (gen. -icis), kiselsten, o. tidigast använt 1808. — Jfr SALISK, adj.4, SIAL, sbst.1, SILIKA-, SILIKAT, SILIKON, SILIKOS]

(i fackspr., i sht kem.) grundämnet kisel (se d. o. 3). Berzelius Kemi 2: 67 (1812). TNCPubl. 14: 86 (1951). — jfr FERRO-SILICIUM.

Ssgr (i fackspr., i sht kem.): SILICIUM-BRONS. [jfr t. siliciumbronze] kiselbrons. (Ekenberg o.) Landin 780 (1894). —

-FÖRENING. kemisk förening av kisel o. annat ämne (l. andra ämnen), kiselförening. SvKemT 1910, s. 41. —

-HALT. [jfr t. siliciumgehalt] kiselhalt. JernkA 1864, s. 4. —

-HALTIG. [jfr t. siliciumhaltig] kiselhaltig. TTekn. 1861, 1: 15. —

-JÄRN. [jfr t. siliciumeisen] kiseljärn. (Ekenberg o.) Landin 780 (1894). —

-NITRID. [jfr t. siliciumnitrid] kemisk förening av kväve o. kisel. SvKemT 1906, s. 93. —

-STÅL. [jfr t. siliciumstahl] kiselstål. UB 4: 108 (1873).

Till SAOB