SAOL

publicerad: 2015  

singularform

singul·­ar|­form substantiv ~en ~er singular 2form 1

Singular
en singularform	obestämd form
en singularforms	obestämd form genitiv
singularformen	bestämd form
singularformens	bestämd form genitiv
Plural
singularformer	obestämd form
singularformers	obestämd form genitiv
singularformerna	bestämd form
singularformernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

¹singular singulart singulara

singul·ar

adjektiv

[siŋ`g-]

● som har grammatisk entalsform

MOTSATS ¹plural

substantivets singulara former

belagt sedan 1791; se ur­sprung till singularis

²singular singularen singularer

singul·ar·en

substantiv

[siŋ`g-]

● böjnings­form av ett ord som an­ger (sam­hörighet med ett ord i) en­tal

JFR ²plural

singularändelse

(i) singular

"bil" är singular och "bilar" är plural

○ äv. ental

singularform

belagt sedan 1730; se ur­sprung till singularis

Till SO

SAOB

publicerad: 1967  

SINGULAR siŋ4gɯ~la1r l. -gu~, l. 30~2, äv. siŋ1gɯla4r l. -gu- (singula´r Weste, sinngulár Dalin), ss. förled i ssgr äv. 103~, r. l. m. (Tullberg SvSpr. 1: 44 (1836) osv.) ((†) n. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 26 (1801), Enberg SvSpr. XIII (1836)); best. -en (ss. n. -et); pl. -er; l. SINGULARIS siŋ4gɯ~la1ris l. -gu~, l. 30~20, ngn gg siŋ1gɯla4ris l. -a3ris2, r. l. m. (ÖoL (1852) osv.) ((†) n. Sundén (1886)); best. (tillf.) -en. Anm. 1:o Stundom användes den lat. neutrumformen singulare, särsk. i uttr. singulare tantum (pl. singularia tantum), med bet.: endast i sg. använt sbst. Förr brukades efter prep. äv. de lat. dat.- o. abl.-formerna singulari (sg.), singularibus (pl.). SwFrOrdeB 145 (1703: i somliga singularibus). Kullin EngGr. 30 (1744: i Singulari). Singulare tantum. Dalin (1871). (Det engelska låneordet slips) har blivit ett fullständigt singulare, betecknande enstaka föremål. SoS 1915, s. 84. 2:o Vid förkortning skrives ordet sing. l. sg.

Ordformer

(-ar 1801 osv. -aris 1730 osv.)

Etymologi

[jfr dan. o. t. singular(is), eng. singular; av lat. singularis, elliptiskt för numerus (se NUMERUS) singularis (se SINGULAR, adj.) — Jfr SINGULARISK]

språkv. numerus (se d. o. 1) som utmärker att det är fråga om (kongruens med ord betecknande) en person l. en sak l. en företeelse, ental; ordform i detta numerus, entalsform. Verbet, predikatet står i singular(is). Giese Sprachm. 1: 30 (1730). (Formerna) Bok, Boken, står, äro singularer till Böcker, böckerna, stå. Weste FörslSAOB (c. 1815). Nominernas böjning i Wotiskan sker genom tvänne numeri, singular och plural, hvardera med 12 kasus. ASScF 5: 24 (1856). En del substantiv förekomma blott i singular, några andra åter endast i plural. Ulén o. Rydén Modersm. 47 (1918). Den bestämda artikeln .. är lika i singularis och pluralis (i engelskan). (Elfstrand o.) Gabrielson 3 (1945). Genitiv singularis. Sjöstrand LatGr. 28 (1953).

Ssgr (språkv. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. uppfattas ss. (delvis) sammansatta med singular, adj.): SINGULAR- l. SINGULARIS-BEGREPP. jfr begrepp 5 b. (Elfstrand o.) Gabrielson 149 (1945). —

-BÖJNING. böjning som utmärker singular, böjning i singular. Modeer Slutart. 80 (1946). —

-FORM. form som utmärker singular, form i singular. Rydqvist SSL 2: 476 (1860). —

-STAM. jfr -form. Rydqvist SSL 2: 476 (1860). —

-ÄNDELSE. jfr -form. FinlB 153 (1894).

Till SAOB