SAOL

publicerad: 2015  
skilje
skilje substantiv ~t ~n skilje­ställe
Singular
ett skiljeobestämd form
ett skiljesobestämd form genitiv
skiljetbestämd form
skiljetsbestämd form genitiv
Plural
skiljenobestämd form
skiljensobestämd form genitiv
skiljenabestämd form
skiljenasbestämd form genitiv

SO

publicerad: 2021  
skilje skiljet skiljen
skilj·et
substantiv
skil`je
1 historiskt an­läggning i flottled där olika ägares virke skiljs åt
belagt sedan 1910; till skilja
2 var­dagligt nästan en­bart i förbindelsei skilje skiljeset
NN vann med 3–2 efter 7–5 i skilje
belagt sedan 1993

SAOB

publicerad: 1971  
SKILJE ʃil3je2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skille; avledn. av SKILJA]
1) (mera tillf.) mellanrum. Det fanns inget skilje mellan dem. De låg tätt sam. man som två vatten. Wästberg Luftb. 47 (1969).
2) (mera tillf.) ställe där olika områden gränsa intill varandra, gräns o. d. (Man) vidhöll .. att träden borde planteras .. i skiljet mellan de olika gravplatserna. Claesson LdKyrkog. 2: 53 (1956).
3) skogsv. anordning för skiljning (se d. o. 2 c) av flottgods, (med skiljebommar, en l. flera kanaler o. skiljefickor m. m. försett) sorteringsverk för flottgods. SkogsvT 1910, s. 495. SvD(A) 1929, nr 331, s. 15. jfr SJÖ-, STRÖM-, TIMMER-, VIND-SKILJE m. fl.
Ssgr, se skilja ssgr D.