SAOL
publicerad: 2015
skoffla
skoffla
[skåf`la]
verb
~de ~t • ⟨prov.⟩ skovla
| Finita former | |
|---|---|
| skofflar | presens aktiv |
| skofflas | presens passiv |
| skofflade | preteritum aktiv |
| skofflades | preteritum passiv |
| skoffla | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att skoffla | infinitiv aktiv |
| att skofflas | infinitiv passiv |
| har/hade skofflat | supinum aktiv |
| har/hade skofflats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| skofflande | |
| Perfekt particip | |
| en skofflad + substantiv | |
| ett skofflat + substantiv | |
| den/det/de skofflade + substantiv | |
SAOB
publicerad: 1972
SKOFFLA skof3la2, äv. skωf3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
(i sht i vissa trakter) skovla l. skyffla (ngt); äv.: med skyffel avskära o. avlägsna ogräs från (gångar o. d.), skyffla. (Redskap) att skoffla (möjl. dock felaktigt för sköffla) Gånger med. Rålamb 14: 147 (1690). När jag .. ej bortskåfflar snön från min dörr, så är det jag sjelf, som tillåter mig bli insnögad: men jag vil icke, at en annan skal befalla mig skoffla den. Kellgren (SVS) 4: 268 (1782); möjl. till SKOVLA. Östergren (1939).
Särsk. förb.: SKOFFLA IN10 4. (i sht i vissa trakter) skovla in (ngt); särsk. oeg.: skovla i sig (mat). Isberg Jenkins Brent 65 (1919).