SAOL
publicerad: 2015
slingertank
slinger|tank
substantiv
~en ~ar • på fartyg
| Singular | |
|---|---|
| en slingertank | obestämd form |
| en slingertanks | obestämd form genitiv |
| slingertanken | bestämd form |
| slingertankens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| slingertankar | obestämd form |
| slingertankars | obestämd form genitiv |
| slingertankarna | bestämd form |
| slingertankarnas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1977
SLINGRA sliŋ3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING, -ERI (se avledn.); -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr SLINGER.
Etymologi
[liksom d. slingre av (m)lt. slingeren l. (mh)t. schlingern, avledn. av det verb som föreligger i mlt. slingen (jfr SLINGA, v.1) o. mht. slingen (se SLUNGA, v.). — Jfr SLINGRA, sbst.]
I. intr.
1) röra sig l. växa i bukter l. öglor l. röra sig fram o. tillbaka o. d., slingra sig (se II 1). — jfr FRAM-, NED-, UNDAN-SLINGRA.
a) (glida l. krypa l. kräla o. därvid) böja sig i slingor l. (kraftigt) bukta kroppen; ringla; vrida l. böja l. röra sig likt en mask l. orm; slingra sig (se II 1 a); stundom äv. i sådana uttr. som slingra omkring ngt, slingra sig om(kring) ngt. Som Snö på Isen slingrar. Frese VerldslD 13 (1715, 1726). Lejonet går fram rakt dit det vill; räfven och ormen smyga, slingra, försticka sig. CGNordforss i 2SAH 10: 289 (1822). Någre sade sig hafva sett en liten orm slingra upp för Neros axlar. Rydberg Sägn. 38 (1874). Huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång (i en grotta). Dens. Vigg 16 (1875). Gäddryggen slingrar, dyker upp och försvinner igen (i vattnet). Moberg Rosell 264 (1932). (Den sörmländska adelns) släktträd bar alla landets adelsvapen. Det var som en enda stor härva av lemmar, som slingrat om varann. Lo-Johansson Förf. 60 (1957); möjl. särsk. förb. — jfr OM-SLINGRA. — särsk.
α) (numera bl. mera tillf.) om person, = II 1 a α; förr äv.: krumbukta sig (av högmod); jfr β, 3. Han går och slingrar / Med nya moder jemt; en riktig sprätt. Hagberg Shaksp. 6: 256 (1849). Patron Teodor har fattat Maurits för bröstet .. och rister honom så, att han slingrar som en ål. Lagerlöf Länk. 263 (1894).
β) (i sht förr) gymn. förflytta kroppen (med huvudet l. benen före) från en ruta till en annan i (en såväl i våg- som lodplanet gående) stege; jfr 2. Balck Idr. 3: 172 (1888). På dubbla rep- eller trästegar klättrade och slingrade vi (skolpojkar under gymnastiken), mjuka och viga som kattungar, upp och ner, rakt eller korsvis, med eller mot någon kamrat. MinnSvLärov. 2: 147 (1928).
γ) = II 1 a β. Björnbärsrankan .. och caprifolium .. slingra ut åt marken. Sparre Stand. 518 (1847). SvTrädgLex. 3: 208 (1938).
δ) = II 1 a γ. Mot fälten byt den gyllne salen, / .. Och dina vattsprång mot den bäck, / Som slingrar här igenom dalen. Leopold 2: 194 (1801, 1815). TurÅ 1910, s. 139.
b) = II 1 b; i sht förr äv. allmännare: fara hit o. dit; äv. bildl. (Den onde anden som befann sig mellan sängen o. väggen) slog .. med afvog hand .. (mot sängen); man hörde huru hans långa ramar, och stygga klor slingrade på väggen. Gadelius Tro 2: 258 (i handl. fr. 1729). Du har aldrig (som publicist) kryssat, slingrat och svängt, för att komma in i opinionens passadvindar? Jolin Smädeskr. 69 (1863); jfr 3. Drefvet .. hade slingrat fram och åter i närheten. Forsslund Djur 7 (1900).
c) (i sht på grund av berusning) vingla l. ragla (o. saxa med benen); jfr a, b, III 4 slutet. Kommen i luften, kände jag, att den stora jaktpokalen hade märkelig värkan. Dock kom jag utan att slingra ned på Riddarehustorget. Tersmeden Mem. 4: 56 (c. 1790). Geijerstam MPojk. 62 (1896). Östergren (1941).
d) (hänga o.) slänga; kränga, svaja; runka, ”ricka”; numera nästan bl. i anv. som klart ansluter sig till a; jfr 4. Man måste laga så Topläntorna äre wäl belagde, och Racken wäl fast surrat wed Masten, på det icke Råån må slingra och stöta, som wåller at Folket ibland häfwes af Råån i Siön. Rosenfeldt Tourville 81 (1698). Vår kärra slingrade duktigt åt alla håll, lika mycket som .. en släde på halkig väg. Wallin Bref 175 (1849). I vild galopp rusa .. (hundarna) över hårt packade drivor medan släden slingrar och dansar. Söderhjelm Ingstad Pälsjäg. 74 (1932); jfr a. — särsk. (†) dingla (se d. o. 1). 3SthmTb. 3: 60 (1600; om avslagen arm).
2) = II 2; jfr II 1 a δ. (De nubiska kvinnorna) lägga upp sitt sotsvarta hår i en oändlig mängd små flätor, som slingra om deras nacke liksom en allongeperuk. Wallin Bref 57 (1845). Rydberg Ath. 438 (1866; om väg). Vägen slingrar vit och öde / mellan nattens tysta gårdar. Heidenstam NDikt. 29 (1915). Gångstigen slingrade över ensliga, vilt sköna dalsluttningar. Lagergren Minn. 5: 27 (1926). Huvudanslaget (på gobelängen ”Sagoapotek”) var gult och guldbrunt, namnen slingrade i renässansantiqua och caput mortuum. Siwertz Låg. 238 (1932).
3) [eg. bildl. anv. av 1 a α, b] (numera mindre br.) slingra sig (se II 3); göra moraliska krumbukter l. använda skenargument o. d. (Katolikerna på Chios tillfrågas) Om de äro Franker? Hwartill de måste tiga och begynna slingra och neka till allt utom att vara Christna. Eneman Resa 1: 94 (1712). Den slingrar som en ål utur rättvisans hand, / Som (osv.). Thomander 3: 242 (1826); jfr 1. (Konsistorieledamoten) Sjöström, som gärna slingrade, när det var fråga om Runeberg och nu kom fram med några skenfagra argument (ss. förklaring till att han tidigare önskat att Runeberg skulle kvarstanna vid universitetet). Söderhjelm Runebg 1: 231 (1904). Ni slingrar. Ni gör undanflykter. Feg som alla andra? Wägner Norrt. 149 (1908). Östergren (1941).
4) [specialanv. av 1 d] sjöt. om fartyg: samtidigt stampa o. rulla (häftigt); stundom äv. liktydigt med: rulla (häftigt); jfr II 4. AOxenstierna 9: 235 (1633). Wågarne wore .. stora och gräseliga .., och slingrade wår lilla farkost för den förlohrade mastens skuldh öfwer de måtton. Dahlberg Dagb. 23 (c. 1660; uppl. 1912). Det såg väl ut som stormen vore bruten, / Men skeppet slingrade så hårdt ibland / Som om det skulle remna på minuten. CVAStrandberg 4: 95 (1857). Tvärskeppsrörelser .. ske omkring en långskeppsaxel; man skiljer mellan slingring, bestående i korta, utan afbrott pågående, och rullning i långt utsträckta, långsamma svängningar. Engström Skeppsb. 121 (1889). Det blåste sina modiga trettio sekundmeter, och (lastbåten) Uruguay utförde konststycket att rulla, slingra och stampa på samma gång. Siwertz Jord. 168 (1936).
1) böja l. röra sig i slingor o. d.; jfr I 1.
a) (glida l. kräla l. krypa fram gm att) böja sig i slingor l. bukta kroppen (i slingor); röra sig l. (se särsk. α) vrida sig likt en mask l. orm, ringla (se RINGLA, v.1 5); ringla l. linda sig (om l. omkring ngt); äv. (jfr 2): ligga l. vara böjd i slinga l. slingor, ligga l. vara ringlad (se särsk. β). Ålen slingrade sig omkring min arm. Lind (1749). (Sv.) Ormen slingrar sig i sin gång, (lat.) Serpens curvatur incessu. Schultze Ordb. 4468 (c. 1755). (Sv.) Repet slingrade sig om benen, (lat.) Funis in crura se complicabat. Sahlstedt (1773); jfr 2. Kring slottet slingrar sig den etterfulla draken i rysliga ringar. Geijer I. 5: 12 (1810). Ormen slingrar sig genom gräset. Weste FörslSAOB (c. 1815). Därs. (om maskar). (Ålen) slingrar sig lik en orm i gräset, så länge daggen ligger. UpprFiskaren 38 (1847). Deras armar slingrade sig om varandra, deras händer möttes. Krusenstjerna Fatt. 2: 395 (1936). — särsk.
α) om person (l. persons kropp): böja o. vrida sig hit o. dit (särsk. av smärta l. för att komma loss ur ngns grepp); vrida sig (som en mask); jfr 3. (Sv.) Slingra sig som en orm, (t.) sich schlingen und winden wie eine Schlange. Lind (1749); jfr huvudmomentet, β—δ, 2. Pilgren FigBröll. 26 (1785). En af slafvarne slingrade sig på marken, genomskjuten af en pil. Mellin Nov. 1: 45 (1838, 1865). Hennes kropp .. slingrade sig i omedvetna konvulsioner som om hon i en dröm ville värja sig mot en fara. Strindberg Giftas 2: 122 (1886). Han får många starka händers grepp i kläderna, Han knycker, han slingrar sig, han vrider sig — han är fast. Moberg Sedebetyg 362 (1935).
β) om växt l. växtstam o. d.: linda sig l. växa i slingor l. spiralformigt kring l. uppför ngt; äv. (o. numera i sht) i uttr. slingra sig omkring l. om l. uppför ngt o. d.; jfr 2 o. I 1 a γ. Ehrenadler Tel. 851 (1723: omkring). Solanum Dulcamara L. slingrar sig endast då, när den växer i kraftig jord med ett skyddadt, fuktigt och skuggigt läge. BotN 1893, s. 57. Murgröna slingrade sig uppför .. (trädens) hundraåriga stammar. Krusenstjerna Pahlen 1: 90 (1930).
γ) övergående i 2, om vattendrag: flyta i slinga l. (vanl.) slingor, ha slingrande lopp. Nordforss (1805). Floderne slingra sig mycket mindre i Sverige än i andra länder. Agardh (o. Ljungberg) I. 2: 31 (1853). Järnvägsminn. 190 (1952).
δ) bildl. (jfr 2, 3); särsk. i uttr. slingra sig omkring ngn, försåtligt omge ngn. Lyssna till tonerna (i en symfoni av Beethoven), huru de lefva, lida, älska, slingra sig kring hvarandra, och bilda derunder alla tillvarelsens outsägliga melodier. Bremer Grann. 1: 292 (1837). Hela mitt förstånd slingrar sig som en orm i en myrstack! Jolin Kom. 75 (1845). Det smärtar mig, att jag inte lyckats öfvertyga min mor om den kabal, som slingrar sig omkring oss alla. Blanche Våln. 395 (1847). Söderhjelm ItRenäss. 241 (1907; om tankar).
b) i fråga om förflyttning, med tanke (nästan) enbart på vägen: fara (fram) i slingor l. bukter; fara (fram) efter en slingrande väg l. slingrande vägar (se IV 2); jfr 2, I 1 b. Ju närmare de dunkla gestalterna rörde sig framåt, ju snabbare slingrade sig Mårten och hans följeslagare utför berget, som sträckte sig intill husets baksida, der han riktigt nog förmodat att de skulle gå in. Carlén Rosen 758 (1842); jfr a. Det första dubbelparet (i polonäs) slingrar sig .. i en ormlinie mellan de öfriga paren, hvilka dels stanna på sin plats, dels småningom rycka framåt. Apelbom Danssk. 12 (1888).
2) [eg. oeg. l. bildl. anv. av 1 a] bilda en kraftigt buktande l. ögleformig l. kretsformig figur l. ha kraftigt buktande osv. sträckning, gå i slinga l. slingor, ringla (se RINGLA, v.1 5); vindla; jfr 1 a γ, I 2. En äng .. / Der gångar slingra sig, som, genom grönskans bädd, / Med blommor kantade, sig ömsom fly och möta. JGOxenstierna 2: 168 (1796, 1806). Vägen slingrar sig omkring en kulle. Weste FörslSAOB (c. 1815). (F. J. Bosios) förnämsta monumentalverk från kejsareperioden är det gigantiska basreliefband, som slingrar sig uppför Vendômekolonnen. NF 2: 935 (1877). En gångstig, som i många bugter slingrade sig utför bergskanten ned i dalen. Wikner Vitt. 98 (1877). Selander LevLandsk. Pl. 11 (1955; om rullstensåsar). (Av vetenskapen) får människan sin plats på den väg, som längs selektionens och eliminationens oändliga linje av lyckade och misslyckade .. mutationer slingrar sig genom skapelsens myller av organismer. Ruin SjunknH 207 (1956).
3) [eg. bildl. anv. av 1 a α, b] ss. beteckning för att ngn i sitt tal gör undanflykter l. försöker att klara sig ur knipa l. från anklagelse l. för att ngn (påtagligt) anstränger sig för att vara till lags l. icke stöta ngn o. d.; jfr I 3.
a) i sådana uttr. som slingra sig som en mask l. orm l. ål, stundom äv. slingra sig hit och dit. Författaren slingrar sig som en mask, för att icke fälla uttryck som kunde stöta ett fint öra eller synas för litet förståndiga. Polyfem III. 26: 3 (1811). Slingra sig som en orm. Weste FörslSAOB (c. 1815; i sitt tal). Förhöret med parterna, under hvilket Andersson slingrade sig hit och dit .., var .. afslutadt. GHT 1895, nr 232 A, s. 3.
b) i annan anv.: (fegt) undvika att ge klart besked l. (i ord) ta ställning; försöka komma ifrån ett faktum l. vad saken gäller; försöka prata bort l. ljuga sig fri från ngt; äv. i fråga om sätt att handla, särsk.: smita undan (löfte l. förpliktelse l. dyl.); i sht förr äv. i fråga om opportunistiskt l. streberaktigt handlande: vrida o. vända sig (för att komma i nåd) l. opportunistiskt l. streberaktigt anstränga sig (att bli ngt). Nu i senare tjder .. begynte äfwen wäl andre Personer .. trängia ock slingra sig at blifwa Länsmän. Broman Glys. 1: 63 (c. 1730). Ehuru wåre fritänkare wilja slingra sig, så blifwer dock der wid, at någon ifrån mörksens rike framtedde sig i Samuels gestalt. Bælter JesuH 4: 592 (1757). Låstbohm (bland ”de förra favoriterna”) slingrar sig så mycket han kan, men skall ej kommit långt dermed. För någon tid sedan skall han knäfallit för Hertigen och bönfallit om Dess protection emot sina fiender (osv.). FoU 2: 224 (1792). Ännu höres ej af någon förmälning: Gen(eral) Klingspor synes vilja slingra sig! Porthan BrCalonius 87 (1794). Farbror bara slingrar sig. Inte ett ärligt svar får jag! Michaelson Ungk. 128 (1892). Han bekände efter några tafatta försök att slingra sig, alltsammans. Swensson Willén 152 (1937). Även om han (dvs. Karl I) för tillfället slingrade sig, återtog han alltid sin gamla ståndpunkt, så snart faran för ögonblicket var över. Grimberg VärldH 9: 574 (1940). (N. N.) slingrar sig och märker ord då han inte kan bemöta en kritik i sak. DN(A) 1964, nr 235, s. 4.
4) (numera bl. mera tillf.) om fartyg: slingra (se I 4). Så snart vi komme litet från landet satte vi oss till bords att äta middag, då det var rätt nöijsamt att se huru fartyget wälfde och slingrade sig af böljorna och bordet lika fult alltid stod horizontelt. Ferrner ResEur. 100 (1759).
III. tr. (jfr II).
1) (†) slänga (ngt), kasta; kasta l. skjuta (ngt) med slunga; jfr 6. Schroderus Dict. 251 (c. 1635). (Nautilus) ligger lös i skalet, hwarföre han lätteligen där utur slingras. Tessin Bref 1: 100 (1751).
2) lägga l. forma l. bringa (ngt) i slinga l. slingor o. d.; särsk.: ringla l. (spiralformigt l. i slinga l. slingor) linda l. vira (ngt om l. omkring ngt); äv. dels: komma (ngt) att slingra sig (se II 1 a), dels (se b): under slingrande rörelser o. d. utföra (ngt); jfr 3. Orrelius Diurr. 23: 4 (1750). Vinden slingrar i knutar hans hår. Arfwidsson Oisian 2: 347 (1846). Hästen har slingrat repet kring benen. Meurman (1847). Tumlaren tog han från brickan / .. och slingrade armen om flickan / och kysste och log och drack. Fröding NDikt. 126 (1894). Slingra en krans i håret, om pannan. Klint (1906). Några unga karlar hävde undan den söndersprängda stenen. Kranen knarrade och drog, kedjorna slingrades rasslande om väldiga flak, som lämpades på kärror och kördes bort. Koch Arb. 40 (1912). — jfr IN-, OM-, SAMMAN-SLINGRA. — särsk.
a) utföra slingrande rörelser (se IV 1) med (kroppen l. viss kroppsdel); äv. (o. numera i sht): under l. medelst slingrande rörelse föra (kroppen l. viss kroppsdel genom ngt o. d.); äv. med objektet ersatt av prep.-uttr. inlett av med l. på. Öfrige delen (av två ormar som simmade med upplyfta huvuden) .. / Krökte och bögde sig hit och dit och slingrade stierten. Nicander VirgÆn. 52 (1751). (Vi) skola .. betrakta rådinnan Ljungnér der hon sitter i soffan och slingrar på hufvudet som en steglitsa. Wetterbergh Altart. 266 (1848). När han fick se doktorn slingrade han lite med benen och hifvade axlarne som om det stramade i kläderna. Strindberg Fagerv. 130 (1902). Vallgossen hade slingrat sin kropp lätt som en snok genom skrevan, mannen hade mera besvär. Moberg Rid 134 (1941).
b) (numera mindre br.) under slingrande rörelser med händerna utföra (trollerikonster). När taskespelaren, med nätthet vti fingrar, / Och snäll behändighet, sit hocus pocus slingrar. Kolmodin QvSp. 1: 415 (1732).
3) [eg. specialanv. av 2] (numera bl. mera tillf.) = SLINGA, v.1 III 3; äv. bildl. Lind (1749). Jag (dvs. sippan) får kyssa Floras fingrar, / När hon kläder sig till brud, / Och af bäckens silfver slingrar / Skärpet om sin gröna skrud. Atterbom SDikt. 1: 8 (1811, 1837); jfr 2. Religionen hade ensamt slingrat bandet som sammanhöll allt (under medeltiden). Polyfem IV. 29: 3 (1812). Slingrad sejnfallstross. KatalFlottUtst. 1897, s. 42. Slingra (med slingernål). Hallstén o. Lilius (1896). Av rötter är det hala mönster slingrat / som täcker bottnen (av svanens rede) och ger föda även. Gullberg Terzin. 34 (1958). — jfr IN-, SAMMAN-SLINGRA.
4) med obj. (i sht i sg. best. l. föregånget av refl. poss. pron.) betecknande vägriktning, flykt, lopp o. d., ss. uttryck för att ngn l. ngt (på visst sätt) slingrar sig fram (se II 1 a, 2); särsk. (i vitter stil) i sådana uttr. som slingra sin flykt, fly slingrande (se IV 1), slingra sin ljusblåa strimma, slingra sig (se II 2) som en ljusblå strimma. Leopold 5: 372 (1795: sin flykt). I allmänhet .. bör som princip för stadnandet af durkgående häst gälla, 1:o att vägen bör slingras; 2:o att sporrarna skola brukas. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 63 (1836). Bäcken Kison slingrade sin ljusblåa strimma i otaliga bugter öfver slätten. Mellin Nov. 1: 42 (1838, 1865). — särsk. (tillf.) slingra (i bet. I 1 c) o. slå (åttor) med benen. Strix 1900, nr 48, s. 1.
5) sjöt. sjöreda (koj); jfr SLINGA, v.2 Konow (1887). Till rutinen hör .., att besättningen ömsar rent linne två gånger i veckan och ”slingrar rena kojer” hvarannan lördag. Wrangel SvFlB 355 (1898). Ekbohrn (1936).
6) (mera tillf.) sjöt. bringa (ngt överbord) gm slingring (se VI 4); särsk. i pass.; jfr 1. Benägenheten att slå tvärs för sjön kan .. icke under omskrifna förhållanden motverkas, utan uppstår i dylika fall fara, att riggen skall slingras öfver bord. PT 1901, nr 81 A, s. 3. Smith (1918).
IV. i p. pr. i adjektivisk anv., motsv. I, II: som slingrar l. slingrar sig.
1) motsv. I 1 (särsk. I 1 a, b), II 1; äv. i överförd anv., om rörelse o. d.: som är l. innebär l. präglas av slingring (se VI 1); som sker i en slingrande (se 2) bana o. d. Ålens slingrande rörelser. Den slingrande färden hem på de krokiga vägarna. En slingrande Orm-stjert. Tessin Bref 1: 22 (1751); möjl. till 2. Adlerbeth Æn. 155 (1804; om ormar). Planchen .. framställer .. de slingrande rörelserna af .. slidbågarne. Hwasser HbLokF 85 (1865). Siwertz Förtr. 155 (1945; om fiskar). — särsk.
a) motsv. I 1 a γ, II 1 a β: som slingrar sig; som har slingrande stam l. är slingerväxt. Marklin Illiger 358 (1818). Pepparväxten är en slingrande buske, som klänger som en lian upp efter trädstammarna i urskogen på Malabarkusten i Indien. Bolin VFöda 315 (1934). Här och var stack svartnade stubbar och slingrande rötter upp ur .. marken. Eriksson ÖmhHung. 10 (1948). — jfr VÄNSTER-SLINGRANDE.
b) motsv. I 1 a δ, II 1 a γ. Det med boningar tätt besådda land, som .. höjer sig från den slingrande flodens bädd. Forssell o. Grafström 42 (1828). Ständigt fröjdar mig böljornas brus i den slingrande forsen. Wulff Petrarcab. 54 (1905). — jfr MEANDER-SLINGRANDE.
c) (mera tillf., skämts.) oeg. l. bildl., om kvinna: som ”slingrar sig” intill sin manliga moatje; jfr d. Då han var sjutton år, hade en kvinna av precis samma ljuvt slingrande typ .. gjort sitt bästa för att förföra honom. Heerberger Dag 173 (1939).
d) (numera bl. tillf.) om person: gänglig l. slankig l. skranglig l. dyl. I den stora .. salongen dansades endast vals, och stälde man sig i midten, så kunde man .. se passera förbi: en blond svensk .., en välväxt kossack, en slingrande båtsman, en lång grenadier .., en välfödd kommissarie, en gammal tungrodd kapten. Hultin Minn. 73 (1872).
e) motsv. I 1 d; i sht förr särsk. dels (om rockskört): fladdrande l. sladdrig, dels: som sitter ostadigt, ”rickig”. Printz Uhr 64 (1769). Då längden (på jackan) ökas, blifwa skjörten, som äro befriade ifrån onödiga mångdubbla rynkor, mera wida i sin mon, följakteligen slingrande, och Jackan mindre beqwäm. UnderrManskläd. A 2 a (1778).
2) motsv. I 2, II 2. Bäckens slingrande lopp. Weste FörslSAOB (c. 1815); jfr 1 b. Hon tog .. en lykta, för att följa mig uppför de slingrande trapporna. Kullberg Portf. 57 (1836). Titelvinjetten .. föreställde en drake — ett underligt mellanting mellan runstenarnas slingrande vidunder och sagans lindorm. Siwertz JoDr. 153 (1928). Jag lärde mig att även i mörkret hitta den slingrande vägen upp till hans lya. Dens. Tråd. 100 (1957). — jfr MEANDER-, ORM-, SICKSACK-SLINGRANDE.
3) i bildl. anv. av 1, 2 (jfr 4 o. II 1 a δ); särsk. dels om tanke l. sätt att resonera l. uttrycka sig: som tar (underliga) krokvägar l. går i kringelkrokar, dels om komposition o. d.: invecklad, komplicerad, dels om rytm o. d.: som ger en upplevelse lik (syn)intrycket av slingrande rörelser (se 1) l. slingrande växter (se 1 a) l. dyl. JournLTh. 1811, s. 455 (om tankar). Ej täfla kan jag uti välljud starka / Med dig (dvs. Petrarca); ej likna, endast blygsamt härma / Ditt snilles lek i slingrande Sonetter. Böttiger 1: 22 (1856). Hallström Brilj. 26 (1896; om rytm). Den semitiska novellsagan har .. slingrande komposition, så att man ej på förhand kan ana vad nästa episod skall innehålla. Sydow Folksag. 15 1941). Campbell har alltid ett ganska slingrande sätt att skildra sina iakttagelser. Rig 1949, s. 142.
4) i bildl. anv. av 1 (jfr 3), motsv. I 3, II 3; särsk.: som (slugt l. skrupelfritt l. av opportunistiska l. egoistiska l. taktiska skäl) söker komma ifrån l. (i tal l. skrift, gm bruk av omständliga o. flertydiga l. intetsägande talesätt) undvika att ta ställning l. stå för en åsikt, slug o. opålitlig; äv. i överförd anv. med sakligt huvudord, särsk. om ord l. talesätt: som präglas av benägenhet l. strävan att slingra sig (se II 3) l. icke ta (klar) ställning l. stå för viss åsikt, (omständlig o.) garderande l. diplomatisk. Kronprinsen vill hafva .. amiral Cederström (i statsrådet). Man hade önskat i stället amiral Nauckhoff, lika ärlig i sina obehagliga former, som den andre är intrigant och slingrande. Trolle-Wachtmeister Ant. 2: 51 (1815). (K. IX:s) bref mot Sigismund äro mästerstycken i sitt slag. Med widlyftiga, slingrande wändningar bemödar han sig att under sken af lag och rätt öfwerändakasta den andras billigaste påståenden. Fryxell Ber. 5: 46 (1831). Du vet Christer Nilsson, den listiga lufven, / Är full af de dödas ben. / Och sedan Bengt Stensson, den slingrande skrufven, / Blodtörstig och hård som en sten. Gumælius Engelbr. 107 (1858). Svedelius i 2SAH 54: 329 (1878; om politik). — särsk. (numera föga br.) falskt inställsam; förr äv. i uttr. slingrande efter ynnest, som med (fjäskig l. servil) inställsamhet söker uppnå ynnest. Med ett slingrande smicker skulle .. (Herodes) utspana den nyfödda Konungens ålder. Bælter JesuH 1: 175 (1755). Ytliga oduglingar slingrande efter ynnest. AJourn. 1815, nr 21, s. 2. Hvem kan lita på en qvinnas tal? / På hennes tunga slingrande och hal? Öman LyrBl. 2: 13 (1868).
V. i p. pf. i adjektivisk anv. (jfr III 3).
1) motsv. I 1, II 1: som slingrat sig, ringlad. Se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens staf! Rydberg Dikt. 1: 12 (1877, 1882); jfr 2.
2) motsv. I 1, 2, II 1, 2 o. III 2: som har (antagit l. getts) slingrande form (se IV 2); slingrande (se IV (1 o.) 2). (Lavan) tager vid stelnandet allehanda former: stundom som skrof-is .., stundom som tjocka kabel-tog och rep, vridne och slingrade i flere figurer. Björnståhl Resa 1: 243 (1771). Den stilla floden flyter / Med slingradt lopp kring ängarne. Kellgren (SVS) 2: 292 (1788). Låga hällar af grå Gneis upsticka här och der öfver sanden med krökta och slingrade lager, som falla åt N.O. Hisinger Ant. 3: 44 (1823). Plåtens midt (på en guldbrakteat) visar i de flesta fall antingen ett människohufvud öfver ett fyrfota djur eller en fantastisk, starkt slingrad djurbild. SvFmT 12: 256 (1905).
VI. ss. vbalsbst. -ing, motsv. I, II (o. III).
1) motsv. I 1, II 1: slingrande rörelse (se IV 1); särsk. konkretare, om enstaka rörelse. — särsk.
a) motsv. I 1 a (o. b), II 1 a (o. b). Holmström Ström NatLb. 3: 49 (1852; hos orm). Hvarje lefvande ting / På vår jordiska ring / Under vinglande slingringar dansar omkring. Modin Dikt. 38 (1878). — jfr ORM-SLINGRING. — särsk.
β) motsv. I 1 a γ, II 1 a β. (Vissa växters) slingring kring andra vexter. Agardh Bot. 1: 64 (1830). Om slingringen hos Solanum Dulcamara L. BotN 1893, s. 57 (rubrik).
γ) konkret(are), övergående i 2; särsk. motsv. I 1 a δ, II 1 a γ: slingrande lopp (se IV 2); slinga, bukt. Så källans våg sitt lopp kring fälten vänder, / I slingring flyr och mot sitt ursprung når. JGOxenstierna 1: 71 (1805). Månntro det inte är bäst att ge sig av nu. .. Och så startade vi mot nordost, följande åns slingringar. Munsterhjelm Öd. 179 (1935).
b) motsv. I 1 d. VetAH 1772, s. 152. SJ 3: 7 (1906; om slingrande gång, dvs. sinussvängning i sidled, hos lokomotiv).
2) motsv. I 2, II 2: slingrande sträckning l. figur (se IV 2); slinga, bukt; äv. bildl. Man har med största omsorg rundat och med de sirligaste slingringar prydt Ingelstad-stenen, der Smålands thing höllos. Wieselgren SvSkL 2: 113 (1834). Hans öga följde långsamt åns och vägens slingringar. Snellman Gift. 2—3: 145 (1842); jfr 1 a γ. Han klöf den hala siken, / Fann ett nystan, blått till färgen, / I en bugt af sikens tarmar, / Ini deras tredje slingring. Collan Kalev. 2: 330 (1868). Vi behöfva ej följa striden (angående det officella språket i Finl.) i alla dess slingringar. Vasenius Samkänsl. 52 (1901). Ymer 1934, s. 112 (hos kustlinje).
3) i bildl. anv. av 1, 2, ofta motsv. I 3, II 3; särsk. konkretare: slingrande tur (se IV 3, 4), krumbukt o. d.; i sht förr äv.: opportunistisk manöver l. dyl. Franzén Minnest. 1: 341 (1820; om opportunistisk manöver). (A. C. Rutström) kallades .. inför konsistorium och förhördes angående sitt förhållande till herrnhutismen. Han tillgrep hvarjehanda undanflykter, slingringar, ja t. o. m. oriktiga uppgifter. KyrkohÅ 1913, s. 155. När .. (J. Johansson i Noraskog), efter åtskilliga politiska slingringar, omkring sekelskiftet fungerade som det återförenade Lantmannapartiets ordförande. Carlsson LantmPol. 59 (1953).
4) motsv. I 4: slingrande; äv. konkretare, om enstaka rörelsemoment (överhalning) hos fartyg som slingrar. Dahlberg Dagb. 281 (1697; uppl. 1912). Wedholm Baumgartner 77 (1832; konkretare). Frykholm Ångm. 300 (1881). SvD(A) 1933, nr 281, s. 5.
Särsk. förb.: SLINGRA AV10 4. särsk. (numera mindre br.) till I 1 b, c: slingrande ge sig av, slingra l. vingla i väg; vingla av från (den rätta) vägen l. (det rätta) spåret l. dyl. (anträffat bl. bildl.). (En kristen får erfara) att .. ”hjertat dock alltid will den orätta wägen” .., will oupphörligen slingra af på andra föremål (än Guds vilja). Rosenius Bud 48 (1858). Sedan man upptagit den halftömda ”lommaflaskan” från gräset, slingrade man af till .. (torget), i högan fröjd hållande hvarandra om halsen. Arkadius Pakkala 100 (1895). —
I. intr., till I; särsk.
1) till I 1 a, b, = II 1. Bölande slingrar Hjorden fram öfver slätten. LBÄ 14—15: 1 (1798). (De afrikanska bärarnas) rad slingrar fram genom manshögt gräs. Hedin Pol 2: 247 (1911). särsk. till I 1 a δ, = II 1 c. Beskow Res. 9 (1861). Lagerlöf Holg. 1: 106 (1906).
2) till I 2, = II 4; äv. bildl. JournLTh. 1812, nr 182, s. 4 (bildl.). Han visade deras vagnars hjulspår, slingrande fram, der träden stodo längst ifrån hvarandra. Rydberg Sing. 10 (1857, 1865). Tavaststjerna Morg. 177 (1884; om gångstig). Lagerlöf Saga 185 (1908).
II. refl., till II, i uttr. slingra sig fram; särsk.
1) till II 1 a, b; jfr 3. Nyblom Hum. 20 (1874). Kringvandrande försäljare med korgar fulla af fisk komma framrusande emot oss. Stadsbor slingra sig fram emellan dem. Retzius Sicil. 46 (1892). Man .. ser slädarna slingra sig fram på vintervägen över träsket. Hedvall RunebgStil 80 (1915). särsk.
a) om person: gå l. komma fram (till ngn) med (ormlikt) skruvande l. krumbuktande rörelser med kroppen, åla sig fram. Stellan tittade på arrendatorn och fann behag i hans manliga ljusa utseende. På sitt vanliga koketta sätt slingrade han sig nu fram till honom. Krusenstjerna Pahlen 7: 337 (1935).
b) till II 1 a β: slingrande växa l. sträcka sig fram (t. ex. från stam till stam). Fröding Stänk 102 (1896).
c) till II 1 a γ: flyta l. gå fram i slinga l. (vanl.) slingor. Thunberg Resa 2: 39 (1789). En liten obetydlig bäck slingrar sig fram under detta ofantliga (bro-)hvalf. Agrell Maroco 2: 145 (1797, 1807). Klint (1906).
2) [jfr 1 (a)] (numera mindre br.) smyga sig fram (på krokvägar); jfr 3. Lindfors (1824). Konsulerna .. togo .. femtio af fiendens skepp, tillika med besättningen: några få slingrade sig fram utmed landet och undkommo. Emanuelsson Polyb. 1: 56 (1833). Sparre Stand. 361 (1847).
3) i bildl. anv. av 1, 2 [delvis möjl. äv. till slingra, v. II 3]; särsk. om person: lista l. (opportunistiskt) ”lotsa” sig fram (i livet); medelst kryperi l. intrigspel o. d. lista sig fram i livet l. lista sig (till ngt, t. ex. befattning). Med hvad samvete och med hvad hopp om välsignelse lär den kunna upfylla sina Pligter, som känner alt fort den förebråelsen innom sig, at han genom Menederi slingrat sig fram til sit Kall(?) Lanærus Försök 111 (1788). De utvalda bland eleverna svarade så som det skulle svaras, de andra slingrade sig fram bäst de kunde. Nordensvan Skuggsp. 10 (1884). Ingen slingrar sig orörd fram mellan den tusenhövdade reklamens fångstarmar. Siwertz Varuh. 248 (1926).
4) till II 2: gå fram i slinga l. bukt l. krok l. (vanl.) slingor osv.; jfr 1 c. Vägen slingrar sig fram lik en orm som smyger i gräset. Wetterbergh Altart. 329 (1848). Lagerlöf Holg. 2: 180 (1907; om stig).
III. (numera bl. mera tillf.) tr., till III 2; särsk.
a) till III 2 a, om person: förflytta (kroppen) framåt (efter marken) gm att bukta den ormlikt. Man kan även åla genom att slingra fram kroppen. TrängRegl. 1940, s. 43.
b) bildl.: på omvägar (finurligt) komma fram med l. ställa (frågor o. d.). Topelius Vint. I. 2: 218 (1862, 1880). —
SLINGRA FÖRBI10 04.
I. intr., till I.
1) till I 1 a, b: slingrande komma förbi (ngn l. ngt). Der slingrar oss förbi en korsräf. Franzén Skald. 4: 62 (1810, 1832).
II. refl., till II, i uttr. slingra sig förbi; särsk. till II 1 a, b: ta sig förbi l. lyckas komma förbi (ngn l. ngt) gm att fara i bukter l. göra buktande (ormlika) rörelser med kroppen; äv. bildl. (jfr slingra, v. II 3). Almkvist Bandy 38 (1919; med avs. på motspelare i bandy). (Finansministerns) erkännande i radio och TV att folkpartiet och centern har lika god täckning för sina utgiftsförslag som regeringen kan inte ens .. (statsminister) Erlander slingra sig förbi. DN(A) 1964, nr 243, s. 11. —
SLINGRA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4.
II. refl., till II, i uttr. slingra sig (i)från ngn l. ngt; särsk. till II 1 a α, mer l. mindre oeg. l. bildl. (jfr slingra, v. II 3).
a) lyckas komma l. smita ifrån ngn (som man är i sällskap med o. d.). (B. v. Melens följeslagare) woro godtrogne: han slingrade sig med fagra ord från dem in på slottet (i Kalmar). Dalin Hist. III. 1: 121 (1761). Huru .. (K. XI) slingrade sig ifrån den sluge fransmannen (dvs. ambassadören I. de P. Feuquières, vars närvaro han icke önskade vid sin förmälning,) känna vi redan af Fryxell. Samtiden 1874, s. 796.
b) på ett mer l. mindre ohederligt l. svekfullt l. fegt (o. listigt) sätt klara sig l. komma ifrån ngt, smita ifrån ngt; slingra sig (se slingra, v. II 3 b) o. därigm komma ifrån ngt; äv. oeg. l. allmännare (utan bibet. av ohederlighet osv.): (med knep l. list) klara l. rädda sig ifrån ngt, krångla sig ifrån ngt. Man kan slingra sig ifrån detta språkliga problem genom att välja ett helt annat uttryck. Slingra sig ifrå sin lofwen. Serenius (1741). (Att Sv. icke ville uppge Estl. sedan Sigismund valts till konung i Polen) måste förefalla Polackarne såsom ett bemödande att slingra sig ifrån en ingången förbindelse. Svedelius i 2SAH 46: 117 (1870). I sina svar på kejsarens anklagelser försökte .. (Gregorius IX) tiga ihjäl vissa besvärande fakta eller slingra sig ifrån själva det väsentliga i dem. Grimberg VärldH 6: 181 (1935). Filip skulle inte kunna slingra sig från en fullständig bekännelse. Swensson Willén 156 (1937). —
SLINGRA IHOP04, äv. HOP4.
I. refl., i uttr. slingra (i)hop sig, i sht förr äv. sig (i)hop.
1) till II 1 a; särsk. med recipr. anv.: slingra sig om (l. in i) varandra (o. därigenom svårupplösligt l. oupplösligt förenas); äv. i förening med prep.-uttr. med varandra. Icke bör man dröga så länge .. (med att störa), at (humle-)refwarna wäxa öfwer gångarna och slingra sig hop med hwarandra. Serenius EngÅkerm. 241 (1727). (Soldaterna i skyttegravarna) söka värme genom att flocka sig samman ungefär som ormarna slingra sig hop i sina jordklyftor. Böök ResFrankr. 61 (1916).
2) (mera tillf.) bildl., i förening med prep.-uttr. till ngt: förena sig till slingrande linjer som bildar ngt; jfr slingra, v. II 2. Och noterna jag lade märke till: / På afstånd deras swarta kryss och bågar / Sig slingrade ihop till ansiktsdrag. Strindberg Fagerv. 101 (1902).
II. tr.
1) (numera bl. tillf.) till I 1 a, III 2, 3, om ormar: med sina sammanslingrade kroppar bilda (ngt). Taket (i Nastrand) af ormar slingras ihop; / deras kantiga ögon ur swartan grop / genom öppna gluggarne stirra. Ling Gylfe 401 (1814).
2) till III 2, 3: förena l. åstadkomma (ngt med ngt) gm slingring; förena (två l. flera föremål) med varandra gm slingring; särsk. till III 2: linda l. vira ihop (armarna). SvHandordb. (1966). särsk. i pass. med intr. bet. (jfr I). Måtte den ros som är bergholmens prydnad / Slingras ihop med den grönskande tall! Arnell Scott Sjöfr. 55 (1829). —
II. refl.; särsk.
1) till II 1 a (α), b, i uttr. slingra sig in, komma slingrande in; äv. (till II 1 a γ) om flod o. d.: flyta in (ngnstädes) med ett slingrande lopp; i sht förr äv.: smyga sig l. oförmärkt slinka in. Tiselius Vätter 2: 55 (1730). (Sv.) Slingra sig in, .. (fr.) Glisser — Se glisser dans. Nordforss (1805). Siösteen Belg. 169 (1906; om flod). Hedin Pol 1: 310 (1911; om orm). Grafvars och vallars läge (kring Malmö) var sådant, att man endast på omvägar kunde slingra sig in i staden. Bellander Bild. 7 (1914).
2) till II 2, i uttr. slingra sig in. Stigen slingrade sig in mellan stammarna.
3) (numera föga br.) till II 3, i uttr. slingra sig in, nästla l. ställa sig in (hos ngn); äv. i uttr. slingra sig in i ngns gunst, gm (listig) inställsamhet vinna ngns gunst. Ekmanson Sterne 2: 39 (1791: gunst). Lindfors (1824). Meurman (1847).
4) till II 1 a, b, 2, III 2 (o. 3), i uttr. slingra in sig l. sig in, (slingrande) sno l. trassla l. fläta in sig (i ngt); äv. i recipr. uttr.; äv. oeg. l. bildl. (Sv.) Slingra sig in (fr.) S'enchevêtrer. Nordforss (1805). De begge vägarna (dvs. otrons o. vantrons) synas nu så skilda, men de slingra sig dock ganska sällsamt in i hvarandra. Thomander 1: 276 (1862). Ett kaos af bilder och känslor, som rörde sig om hvarandra, slingrade sig in i hvarandra. Lundegård La Mouche 188 (1891). Vi gjorde ännu ett par försök med fästigarna och slingrade hjälplöst in oss i deras labyrinter. Fröding ESkr. 2: 194 (1895). Inom prosaepikens ram få också fantasiens skapelser plats — fantasielementen slingra sig ju med otaliga trådar in i verklighetens väv. Wrangel Dikten 232 (1912).
III. tr., till III 2; särsk. i pass. (i intr. bet.): bli inslingrad l. slingra sig in (se II 1); särsk. bildl. Lärjungen bör (vid historieundervisningen) riktigt få åskådliggjordt för sig .. hur (bl. a.) religiösa och verldsliga intressen slingras in i hvarandra. PedT 1898, s. 620. (Det unga parets) kärlekssaga slingras .. in i historien om ”Hofschulzen”, bröllopet och domarsvärdet (i K. Immermanns roman ”Der Oberhof”). Hallström LevDikt 204 (1914). —
I. intr.; särsk.
1) (numera föga br.) till I 1 a, d, 4: under slingring (se slingra, v. VI 1, 4) fara ned. SD 1894, nr 21, s. 5.
II. refl., till II, i uttr. slingra sig ned; särsk.
1) till II 1 a (α, γ). (Ett rep) som några tjufvar velat slingra sig ned på och stjäla. Eneman Resa 1: 103 (1712). Ormen (dvs. rännilen från en läcka i Riddarhusets tak) .. hade slingrat sig ner mellan löfverket (på en vapensköld). Strindberg NRik. 138 (1882). Janzon Prop. 2: 63 (1908; om bäck).
2) till II 2. En trädgård med gångar, som slingra / Sig ned mot en grotta vid speglande sjö. Snoilsky 5: 57 (1888, 1897). Hansson NVis. 121 (1907). —
1) (numera föga br.) till I 1: fara omkring l. snurra runt med slingrande rörelser. Änteligen fäster (fisk-)hannen sig fast vid honans Hjäl, då de slingra om i watnet, och under det samma nåka hwars annars aflelse-lemmar. SvSaml. 3—6: 249 (1765).
2) till III 2; i uttr. slingra om ngn l. ngt med ngt, slingra ngt om ngn l. ngt. SvHandordb. (1966). —
I. refl., till II 1 a, i uttr. slingra sig samman, slingra sig om varandra, sammanslingra sig. SvHandordb. (1966).
II. till III 2, 3, = samman-slingra 1; särsk. (numera bl. mera tillf.) till III 3. Jag är förwiszad at runda rep, hwars trådar ei wridas, utan slingras tilsammans, äga framför andra åtskilliga förmoner. NWallerius i VetAH 1739, s. 64. SvHandordb. (1966). —
SLINGRA SIG I10 0 4. till II 1 a (o. 2): bilda slingor som går i (ngt), slingra ihop sig l. vara hopslingrad med (ngt); särsk. i det recipr. uttr. slingra sig i varandra; äv. bildl. Beskow Res. 313 (1861; om tistlar). Vår Herre måste väl deruppe ha knutit somliga menniskosjälar till den grad tillsammans, att de följas åt här nere, slingra sig i hvarandra och (osv.). Backman Reuter Lifv. 1: 60 (1870). Vinterg. 1894, s. 31 (om röster). —
SLINGRA SIG IGENOM10 0 040 l. 032, äv. GENOM40 l. 32.
1) till II 1 a, b; särsk. till II 1 a α, mer l. mindre oeg. l. bildl.
b) med avs. på svårighet, prov o. d.: (med list l. knep, nätt o. jämnt) klara sig l. lyckas komma igenom, (listigt) ”hanka” l. krångla sig igenom; ofta abs. Mången yngling har till en början arbetat ärligt och flitigt, men då han .. märker, att han detta oaktadt ej kan tillfredsställa lärares fordringar, börjar han tröttna .., vänjer sig vid att på allt upptänkligt sätt slingra sig igenom. InbjKatedralskLd 1859, s. 2. Ramsay Barnaår 7: 162 (1906; med avs. på ekonomiska svårigheter).
2) till II 2; särsk. bildl. Arbetet .. (dvs. E. G. Geijers Föreläsningar öfver menniskans historia får) ses i belysning af Hegelianismen, så till vida som en fortsatt polemik mot Hegel slingrar sig genom detsamma. (Schück o.) Warburg 2LittH IV. 1: 234 (1915). —
SLINGRA SIG UR 10 0 4, äv. UTUR04. till II 1 a; särsk. bildl. (jfr slingra, v. II 3 a, b): på ett mer l. mindre ohederligt l. fegt sätt (listigt) klara sig l. komma ur (ngt), smita ur l. undan (ngt). Effter en så lång tijd, söker nu Hr Osæng(ius) slingra sig uhr förseendet, och wälfwa skullden med answaret in på mig oskylldigan. VDAkt. 1724, nr 534. Jag vill ingen syndare vara, om han icke slingrar sig ur rättvisans händer, som en hal ål. Runeberg 4: 214 (1834); möjl. icke särsk. förb. Slingra sig .. utur en svårighet. Dalin (1854); möjl. icke särsk. förb. Slingra sig .. ur ngt, (dvs.) listigt dra sig ur spelet. Sundén (1891). Auerbach (1913). —
SLINGRA TILL10 4. särsk.
2) (numera mindre br.) till I 3, i uttr. slingra till sig ngt, lura till sig ngt. (Ockraren) slingrar .. til sig otroligt Interesse genom tilsatser för hwar gång han förlänger Terminen. Dalin Arg. 1: 315 (1733, 1754). —
I. intr., till I 1.
1) = II 1. Han slingrade undan och tricksade med krokbensförsök och snabba ryggtag. Johnson Nu 97 (1934).
II. till II, refl., i uttr. slingra sig undan; särsk.
1) till II 1 a, b: slingra i väg o. komma undan (ngn l. ngt); särsk. allmännare l. oeg.: med snabb l. smidig (o. slingrande) rörelse l. förflyttning komma undan (ngn l. ngt), slinka undan; i sht abs. Ihre (1769). (Vattenrännor där) Vattnet väl kan hafva haft utrymme att slingra sig undan åt sidorna, men icke lika lätt under sjelfva Skofveln vid bottn af rännilen. VetAH 1813, s. 11. (Jag) lyckades .. slingra mig undan äfven de ifrigaste förföljelser (av de italienska guiderna) genom att blanda mig in i hopen. Hallström ItBr. 62 (1901). Han hade ofta slingrat sig undan sin fars blick, visat upp sitt förvånat oskyldiga ansikte vid besvärande frågor. Heerberger NVard. 112 (1936). Ormen slingrade sig undan i buskarna. SvHandordb. (1966).
2) mer l. mindre bildl. (jfr slingra, v. II 3), om person; särsk.: på ett mer l. mindre ohederligt l. fegt (o. listigt) sätt klara sig undan l. komma undan (ngt), smita undan (ngt); slingra sig (se slingra, v. II 3 b) o. därigm komma undan (ngt); äv. oeg. l. allmännare (utan tanke på ohederlighet osv.): (med knep l. list) klara l. rädda sig undan (ngt); ofta abs. Slingra sig undan et argument. Serenius Ddd 3 b (1734). (J. M. Simolin) arbetade i synnerhet för Finlands independence, som kostade hufvudet åt en prest och häkte för åtskillige orolige. Det var endast n. v. presidenten Boije, som slingrade sig lyckligen undan. GJEhrensvärd Dagb. 1: 22 (1776). Man märkte, att .. (K. IX) sökte slingra sig undan Uppsala (mötes) beslut. Fryxell Ber. 5: 69 (1831). (Man ber Topelius ta hand om en oordentlig studentkamrat.) Zachris gör ock sitt bästa, men ”gubben slingrade sig alltjämt undan” den sextonårige mentorn. ZTopelius (1834) hos Vasenius Top. 2: 101. Sitt nu stilla der, och slingra er inte undan vårt ämne. Jolin Mjölnarfr. 27 (1865). Vore jag absolut tvungen att undvika den typiska finlandismen ”allt ännu”, så skulle jag slingra mig undan genom att nyttja något af de till betydelsen mer eller mindre motsvarande ”fortfarande” (osv.). RNordenstreng i FoU 16: 28 (1903). Den ständigt återkommande plågan att driva upp pengar sökte rådet gärna slingra sig undan (under K. X G:s fälttåg 1658). HT 1960, s. 499. —
SLINGRA UPP10 4, äv. OPP4. särsk.
I. intr., till I.
1) till I 1, särsk. 1 a, särsk. a γ. Någon murgröna, med sina rötter i jorden, hade slingrat upp ett stycke på muren. Wingård Minn. 5: 29 (1847).
II. refl., till II, i uttr. slingra sig upp.
1) till II 1, särsk. II 1 a, a β (äv. bildl.). Palm .. skyndade till trädet, hvarvid raketstången var uppställd, och tände raketen, som hväsande slingrade sig upp och smälde af i luften. Blanche Våln. 337 (1847). Det var en riktigt gammaldags skånsk envåningsprestgård, öfvervuxen med vildvin, som slingrade sig ända upp till taket. MinnGPrästh. 1: 74 (1924).
2) till II 2. Mångdubbladt spannet skrider ditupp, ditupp — — / Der, ormlik, vägen slingrar sig upp mot skyn. BEMalmström 6: 306 (1846). —
SLINGRA UT10 4. särsk.
I. intr. till I 1 c. Harry slingrade ut på golvet, började treva och kränga djupt inne i den slankiga rocken. Hammenhög Torken 242 (1951).
II. refl., till II 1, i uttr. slingra sig ut; särsk.
a) (numera bl. tillf.) till II 1 a α, bildl. (jfr slingra, v. II 3): slingra sig ur knipan l. dyl. (De resande) hade .. så när råkat i samma vånda (som ett annat ressällskap), om de intet hade vetat, att bättre slingra sig ut. Eneman Resa 1: 244 (1712).
III. (numera föga br.) tr., till III 2; oeg., med avs. på ngns tankar: leda l. ”lotsa” ut (på ngt). (Man bör) De spädas tankar slingra ut, / På sunda ting och tanke-slut. Salvius BrudGrafskr. 35 (1740, 1757).
Ssgr (i allm. till I 1 a γ, II 1 a β): A: (I 1 a, II 1 a, III 2) SLINGER-APA. (†) i pl., om apor med gripsvans i Nya världen. Scheutz NatH 16 (1843). Holmström Ström NatLb. 1: 34 (1851). —
(I 4) -BARDUN. [jfr t. schlingerpardune] sjöt. bardun som (på vissa ä. segelfartyg) stöttar mast vid slingring, flyttbardun; jfr -stag. Deleen (1806; under back-stay). —
(I 4) -BORD. [jfr t. schlingerbord] sjöt. för servisens fasthållande vid sjögång använd ram som placeras över matbord; jfr pinn-bräde. WoJ (1891). —
(I 4) -BRÄDA l. -BRÄDE.
1) sjöt. om var o. en av de (kant)brädor som fästes på bord för att hindra servisen att åka av vid sjögång; jfr -bord. Gosselman SNAmer. 1: 33 (1833).
(I 1 b, 2, II 1, 2) -BUKT. slingrande bukt, slingring; äv. bildl. (jfr slingra, v. I 3, II 3). Jag .. (dvs. jägaren) gjorde några slingerbugter, hvarigenom jag lyckades förvilla (den sårade o. hämndlystna) elefanten. Kongo 1: 210 (1887). (Th. Roosevelt) inlät sig aldrig på en öppen och ärlig polemik. Han gick fram i slingerbukter. Elgström o. Tallqvist Mencken SamlFörd. 105 (1931). —
-BULT. (numera bl. ngt vard.)
a) (numera mindre br.) om person. Snart blef jag på alla baler den utmärktaste slingerbult i alla möjliga hopp och kastningar. De skönas ögon följde oupphörligt mina fötter. CFDahlgren 5: 155 (1833).
b) grodunge, ”klumpmask”; ngn gg äv. om sagovarelse. Lo-Johansson Gen. 132 (1947). Hammar Lewis Silvertr. 54 (1965; om sagovarelse).
2) till I 3, II 3: person som slingrar sig; i sht förr äv.: person som brukar knep, opålitlig ”rackare”. (C. A. Agardh) är en slingerbult, af hvilkens vackra ord jag ingalunda förblindas. Stenhammar Riksd. 1: 11 (1834). Nu ska' jag (dvs. fältväbeln) tala om, att general Sandels befallt, att vaktposterna ska' utan krus ge eld på sådana lymlar och slingerbultar, som ge sig af på .. själfpermission. Quennerstedt Torneå 1: 83 (1901).
3) [bet. sannol. uppkommen under påverkan av -bukt] till I 1 b, 2, II 1, 2: slingerbukt, slingring, kringelkrok. Göra, i sht förr äv. slå slingerbultar, gå i bukter; göra krumbukter. Unga och gamla slogo slingerbultar vid hemgåendet från middagen. Topelius Dagb. 4: 354 (1840). Vi rida i karrier öfver åns grunda slingerbultar. Engström Häckl. 141 (1913). Jag började göra alla möjliga slingerbultar omkring henne. Bergman DödM 237 (1918). Gossarna på bogserbåten .. har tillgripit sitt eget motmedel (mot solsteket). Färden går inte spikrakt längre utan i märkvärdiga slingerbultar. Aspenström Bäck. 118 (1958). särsk. om dans. FinlSvFolkd. VI B: 392, 393 (1938); jfr: Från Nyland anför Heikel några uppgifter om en dans som kallas ”slingerbulten”, vilken vanligen utföres av en eller flera gubbar. FoF 1941, s. 135.
4) i mer l. mindre bildl. anv. av 3. Jag (dvs. soldaten) önskar .., att deras (dvs. brudparets) lifs liniemarsch måtte blifva stadig, lidande och rät som en lineal, utan alla slingerbultar i centern eller dragningar på någondera flygeln. Braun Calle 220 (1843). Giertz Kyrkofr. 18 (1939). särsk. motsv. slingra, v. I 3, II 3: handlingen att l. försök att slingra sig, slingring, undanflykt, krumbukt (se d. o. 2); i sht förr äv.: avvikelse från l. förbigående av lagens mening l. vad som kan anses moraliskt riktigt o. d., knep; i sht förr äv. i uttr. göra l. slå slingerbultar l. en slingerbult, (söka) slingra sig, göra undanflykter. Nu (då hovrättens dom i en arvstvist blivit upphävd av högsta domstolen o. saken återförvisats) har jag lust att se, om Hof R(ätte)n kan undgå att gilla Consistorii utslag. Skall det ske, måste någon ny slingerbult begås. Calonius Bref 142 (1795). Dalin (1854: slå). Berndtson (1880: göra). Den elev som öppet och utan omsvep erkände ett fel kunde alltid räkna på välvilja och förståelse av rektor Wingren. Undanflykter och slingerbultar bedömdes strängt. LundagKron. 3: 133 (1955). —
-BULTA. [avledn. av -bult] (numera mindre br., ngt vard.) motsv. -bult 4 slutet: bruka omsvep l. undanflykter, göra en krumbukt l. krumbukter; äv.: göra invändningar, krångla; särsk. i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv.: som innehåller l. innebär omsvep l. undanflykter. Berzelius Brev 11: 258 (1843; i p. pr., om svar). Stå inte och slingerbulta utan kom prompt! Åslund TokbrMem. 1: 13 (1880). —
-BULTERI10104. [avledn. av -bulta] (numera mindre br., ngt vard.) om handlingen att bruka undanflykter l. krumbukter l. (konkretare) ngt präglat av undanflykt(er) l. krumbukt(er); jfr -bult 4. SocDem. 1892, nr 194, s. 1 (konkretare). Bäckström ClarySkilj. 114 (1932). —
-BUSKE. (numera föga br.) slingrande buske l. buskliknande slingerväxt. Agardh (o. Ljungberg) III. 1: 259 (1857; om kaprifol). Östergren (1941). —
(I 2, II 2) -DEL. (mera tillf.) om slingrande del av ngt (t. ex. slingrande figur). Fornv. 1949, s. 249 (i pl., om delar av runslinga). —
(I 4) -DUK. sjöt. till fast koj: uppfällbart sidostycke av segelduk; jfr -koj, -skärm. TIdr. 1895, s. 180. —
(I 1 b, 2, II 1 b, 2) -FAKTOR. tekn. kvot (se d. o. 1) angivande förhållandet mellan använd väg o. fågelvägen. TNCPubl. 43: 148 (1969). —
(I 2, II 2) -FORMIG. (numera föga br.) slingrande (till formen); äv. ss. adv.: i slingor, slingrande. 2VittAH 13: 228 (1830; om ornamentala figurer). Med spiralbinda menas en sådan, som slingerformigt omgifver lemmen. Hallin Hels. 2: 894 (1885). —
(I 1 b, c, 2, II 1 b, 2) -GÅNG. slingrande gång. 1) motsv. gång I 1; i sht förr särsk.: linkande gång (med sned l. förvriden fot). BrClEkeblad 159 (1654; om linkande gång). Där den rusige gick sin slingergång mellan de mötande. Östergren (1941). Det såg ut som om en stor och läggefärdig räv gått slingergång över gården. Sandgren Förklar. 161 (1960). 2) motsv. gång III 1, särsk. 1 a. Carlstedt Her. 1: 339 (1832). —
(I 4) -HAKE. sjömil. på konsol i artilleripjäs med skruvmekanism: (ss. extra säkerhetsanordning vid sjögång använd) hake som fastlåser mekanismen i utsvängt läge. UFlott. 3: Bih. 70 (1906). —
(I 4) -KANT. sjöt. kant som placeras på bord för att hindra servisen att glida av vid (häftig) sjögång; jfr -bräda 1. Engström KaapAfr. 206 (1937). —
-KLÄTTRARE. bot. slingrande lian, slingerväxt. Lindman NordFl. 3: 72 (1902). 2SvUppslB 18: 12 (1951). —
(I 4) -KOJ. (i sht förr) sjöt. om bekväm (med sidoskydd försedd) koj av järn l. trä som långskepps är upphängd i krokar l. (i sht) rörligt fäst kring två tappar (o. därigm icke l. i mindre utsträckning än orörlig fast koj följer med fartygets rörelser vid slingring l. rullning). SD(L) 1896, nr 501, s. 5. 3NF 11: 949 (1929). —
-KRASSE. (mera tillf.) bot. om klättrande sorter av växterna Tropæolum majus Lin. o. T. Lobbianum Veitch. 2NF 30: 23 (1919). —
(I 1 b, 2, II 1, 2) -KROK.
1) slingrande krok, slingerbult (se d. o. 3), kringelkrok. En man .. flydde för det han begått dråp ... Under sina slingerkrokar, för att gömma sig, kom han upp till Stenbrohults socken. Wigström Folkd. 2: 304 (1881).
2) bildl.; särsk. (jfr slingra, v. I 3, II 3): krumbukt, undanflykt; i sht förr äv.: tjuvknep, lurendrejeri; i sht i pl. Här (på hotellet) komma inga slags slingerkrokar i fråga, utan (gästerna) liqvidera .. ordentligt hvarje intagen brödbit eller svagdricksglas. Sjöberg SthmHeml. 261 (1844). Kjellén NatSaml. 77 (1902, 1906). —
(I 4) -KÖL. [jfr t. schlingerkiel] skeppsb. om var o. en av de längsgående plåtar l. (triangelformiga) utbyggnader vilka med uppgift att minska tvärskeppsrörelserna vid slingring l. rullning hos flatbottnat fartyg anbringas på slaget (l. på sidorna av fartygsbottnen); jfr slag-köl 1. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). För att minska fartygets rullning i hög sjö har man försett skrofvet med tvenne s. k. slingerkölar, 35 meter långa och 75 cm. höga. PT 1901, nr 161 A, s. 2. —
(I 2, II 2) -LAV. bot. laven Graphis scripta (Lin.) Ach. var. serpentina (Ach.) Meyer (med mörka slingrande fruktkroppar). Acharius Lich. 26 (1798). —
(I 4) -LÄNS. sjöt. läns i sådan utsträckning att pumparna under slingring (l. rullning) ömsom tar, ömsom inte tar vatten. Ekbohrn NautOrdb. (1840). —
(I 4) -MATTA. (†) på fartyg: (ss. sjukbädd använd) hängmatta. 2RARP 18: 252 (1752; rättat efter hskr.). KrigVAH 1817, s. 19, 21. —
(III 3) -NÅL. (numera föga br.) nål för slingring (av band). Hallstén o. Lilius (1896). Cannelin (1939). —
-NÄVA. (föga br.) växten Polygonum convolvulus Lin. (som har slingerstam), åkerbinda. Torén Rebau o. Hochstetter 92 (1851). —
-RÖRELSE. slingrande rörelse, slingring.
1) till I 1 a, b, II 1. TT 1898, M. s. 107. Den smidiga (orm-)kroppens slingerrörelser genom gräset. Jensen Hudson FjärrL 193 (1925).
(I 2, II 2) -SIRAT. (numera föga br.) slingsirat. 2VittAH 16: 334 (1837, 1841). Bergman GotlGeogr. 71 (1879). —
(I 4) -SKOTT. sjöt.
1) i lastrum l. tank: (löstagbart l. provisoriskt) längsgående skott med uppgift att hindra förskjutning av lasten (vid fartygets slingring l. rullning); i sht förr äv. om skvalpskott. Ramsten 65 (1866). Slingerskott i vattenbarlasttank. Ramsten o. Stenfelt (1917). Hasslöf SvVästkustf. 142 (1949).
(I 4) -SKÄRM. sjöt. till fast koj: uppfällbart sidostycke (av trä l. duk). Wrangel SvFlB 409 (1898). —
(I 1 a) -SKÖT l. -SKÖTE. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) flagga (se flagga, sbst. 6 c), slinka (se slinka, sbst. II 1). Arvidsson Strömm. 13 (1913; från Gästrikl.). —
(I 4) -STAG. [jfr t. schlingerstag] (†) stag som används för att förstärka rigg l. fartygsdel (vid slingring l. hårt väder över huvud). ÖoL (1852). —
(I 1 a β) -STEGE. (i sht förr) gymn. (vanl. 3- l. 4-radig, horisontal l. vertikal) stege för slingring. VLRektH 1828—29 (1828). —
-STÄLL.
1) (föga br.) till I 1 a, om ställning med kardansk upphängning av sjukbädd på tåg. Knöppel Barb. 49 (1916).
2) sjöt. till I 4: bordsställ i rutor för servisens kvarhållande vid sjögång. SD 1894, nr 21, s. 5. —
((II 1 o.) III 2) -SVANS. (†) (ss. grip- l. fästorgan använd) svans som kan slingras omkring föremål; jfr grip-svans. Scheutz NatH 16 (1843). Rebau NatH 1: 24 (1879). —
(I 4) -TANK. [jfr t. schlingertank] sjöt. om var o. en av två (l. tre) tankar l. kamrar med vatten, vilka kommunicerar på sådant (reglerbart) sätt att vattenströmningen vid sjögång dämpar slingrings- l. rullningsrörelserna; särsk. om var o. en av två mittemot varandra bordvarts belägna, med en vattenförande kanal o. ett luftledande rör kommunicerande vattenkamrar (i sht i pl., om hela anordningen); äv. dels (om ä. förh.) om anordning bestående bl. av en enda tank, dels (numera föga br.) i sg., om beskrivna anordning med två kommunicerande vattenkamrar; jfr rullnings-tank. PT 1911, nr 226 A, s. 3. 2NF (1917). —
(I 2, II 2) -TICKA. bot. svampen Cerrena unicolor (Bull. ex Fr.) Murr. (som har något labyrintiskt vindlande porer på undersidan), korkmussling, labyrintsvamp. Krok o. Almquist Fl. 2: 268 (1907). —
(I 3, II 3) -TOK. (tillf.) slingrande tok. En skojare var han och slingertok / så röd och grann — / I fylla, bröder, och fingerkrok / en märklig man. Ferlin DöddansV 68 (1930). —
-TRY. bot.
(I 1 a (o. d), II 1 a) -TYG. (†) sak l. remtyg (se d. o. 1) som hänger o. slänger l. snärjer ihop sig kring kroppen o. d.; anträffat bl. om bantlär (se d. o. 1). KrigsmSH 1802, 1: 31. —
(I 2, II 2) -VÄG.
1) väg som slingrar sig, slingrande väg; dels om iordningställd väg, dels allmännare. Larsson Larssons 17 (1902; allmännare). Blomberg Städ. 148 (1931).
2) bildl. (jfr slingra, v. I 2, 3, II 2, 3): (slingrande) krokväg l. smygväg l. omväg. Granlund Ordspr. (c. 1880). Gäller det att teckna en karaktär t. ex., så måste man ofta gå slingervägar. Man bör helst icke hopa hela teckningen på ett ställe utan (osv.). Larsson PoesLog. 138 (1899). Falck 5ÅrStrindbg 152 (1935). —
-VÄXT.
1) klätterväxt, klängväxt; särsk. (o. i botaniskt fackspr. numera bl.): växt vars stam vrider sig spiralformigt runt ett stöd, slingrande lian; jfr sling-växt. Agardh Bot. 1: 296 (1830). Form 1939, s. 34. jfr mord-slingerväxt.
2) bildl., om person.
a) om kvinna som slingrar sig (se slingra, v. II 1 a) intill l. klänger sig fast vid en man; särsk. oeg. Johnson Kommentar 34 (1929).
b) (numera bl. tillf.) om person som har behov av att få vara självständig l. utvecklas självständigt. (Han är) den finaste verldsman, den utsöktaste slösare .. och jag finner .. det .. vara ett stort oförnuft att vilja i kloka kontorssysselsättningar tvinga in en slingerväxt. Almqvist Törnr. 3: 156 (1850). —
(I 1 a β) -ÄNTRING. (numera föga br.) gymn. slingring (se slingra, v. VI 1 a α). IGymnInf. 1872, s. 53.
B: (VI 1, 4) SLINGRINGS-RÖRELSE. slingrande rörelse; särsk. (sjöt.) till VI 4. Nilsson Skeppsb. 34 (1932).
Avledn.: SLINGRARE, m.||(ig.). (numera bl. mera tillf.) till I 3, II 3: person som slingrar sig. Meurman (1847). Östergren (1941). —
SLINGRERI104, n. till I, II: handlingen att slingra l. slingra sig, slingrande, slingring; särsk.
1) (tillf.) till I 2, II 2; särsk. konkretare (i pl.). (Från kullen) går vägen åter nedåt i täta bukter och slingrerier. Martinson Kap 96 (1933).
2) till I 3, II 3; särsk. konkretare (i pl.). (Den anhållnes) undanflykter och slingrerier slutade med att han medgav, att han verkligen hade ett par apparater (för hembränning) dolda i skogen. Upsala(A) 1930, nr 77, s. 1. —
SLINGRIG, förr äv. SLINGRUG, adj. (-ig 1723 osv. -ug 1773)
1) till I 1, II 1: som slingrar sig, slingrande (se slingra, v. IV 1); äv. om person, = slingra, v. IV 1 d. Tiselius Vätter 1: För. 3 (1723). En slingrig mask. Bellman 5: 277 (c. 1780). En och annan mycket smal, slingrig person, hvilken .. smög sig fram ibland folket. Almqvist GMim. 3: 29 (1842). Hvad borgmästarinnan skall svänga sig .. (framför spegeln) för att passa en tyllkrage omkring den slingriga, magra halsen. Wetterbergh SamhKärna 2: 167 (1857). Ett krälande odjur med lång, slingrig kropp och ett stort, styggt gap. Nordenstreng Sag. 25 (1923). jfr orm-slingrig. särsk.
a) om växt, växtstam o. d., = slingra, v. IV 1 a; jfr 2; äv. om växtsätt o. dyl. l. ss. adv. (jfr c). Än humlan, slingrigt höjd kring smala tallens spröte, / Har lyft en hastig skog ur jordens ljumma sköte. JGOxenstierna 2: 26 (1796, 1806). Utur en bädd af ris man ser dess (dvs. humlens) mjuka refva / Sig kring ett spetsigt stöd med slingrig höjning vefva. Därs. 141. Då man hade att avmeja något slingrigt ogräs. Agrell Tolstoj Kar. 1: 347 (1925).
b) om vattendrag, = slingra, v. IV 1 b; äv. om vattendrags lopp l. krökning o. dyl. l. ss. adv. (jfr c). Hon kände intet mer den svalka floden delte, / Där han i slingrig bugt mot blanka stenar spelte. Creutz Vitt. 19 (1761). Tegnér (TegnS) 1: 15 (1801; om bäcks l. rännils lopp). Elgström (o. Ingelgren) 66 (1810; ss. adv.). Vädret var vackert och stämningen god, Närkeslätten stor och vid, röda gårdar, slingriga åar. TurÅ 1911, s. 120.
c) om rörelse, böjning o. d.: slingrande; äv. ss. adv. Nordforss (1805). En treflig Åsna syntes enslig gå: / Hon bet i gräset, rystade på nacken, / Och rörde svansen slingrigt då och då. MarkallN 2: 6 (1821). Han vek i skogen af och länge red / I mången slingrig krok att undan ila. Franzén Skald. 3: 350 (1829). Lundgren MålAnt. 2: 115 (1872; om ormars rörelser). Östergren (1941).
2) till I 2, II 2: slingrande (se slingra, v. IV 2); äv. ss. adv.: i slingor, i slingrande bukter. Tiselius Vätter 1: 104 (1723). Ett segt slem, hvilket utsipprar från små slingrige hudcanaler. 2GbgVSH 3: 22 (1819). Blommande stigar, som slingrigt sig böjde. CFDahlgren 2: 71 (1839). Nilsson Fauna 4: 272 (1852; om streck). Af bukhinnan faller ett långt veck under lefvern .. och hänger såsom ett förkläde framför den slingriga tunntarmen. Wretlind Läk. 4: 21 (1896). Vår stora Cadillac visar sin smidighet och anspråkslöshet ute på de smala, slingriga skogsvägarna. Böök ResSv. 52 (1924). Efter vagnen uppstå två djupa slingriga spår. Blomberg Bab. 16 (1928). särsk.
a) om arabesk o. d. Dagdrömmens, halvslummerns, slingriga arabesker kommer igen som stående motiv i .. (Sigfrid Lindströms) finaste sagor. SvLittTidskr. 1961, s. 183.
b) om massivt föremål. Elden löper ganska öfver fältet och bränner af ljungen samt de låga enebuskarna, hvilkas bara och slingruga käppar el. ris äro sedermera vedermälen i flera år. Barchæus LandthHall. 68 (1773); jfr 1 a. Et krökt och slingrigt horn. Bellman (BellmS) 5: 52 (1783). Höga björkar reste .. sina späda, slingriga och ojemna stammar. Almqvist Amor. 8 (1822, 1839); jfr 1 a. Melander UnderlL 211 (1912).
3) (numera mindre br.) till I 1 d, om väg: så beskaffad att fordon slänger l. halkar hit o. dit, förr särsk. övergående i bet.: sluttande. Slingrig .. (dvs.) sluttande, om väg. Ahlman (1865). Slingrig .. (dvs.) sluttande, om väg. Cannelin (1939).
4) i bildl. anv. av 1, 2 (jfr 5); dels: som går i kringelkrokar l. som långtifrån går rakt på målet, dels: krånglig l. invecklad (jfr 5 b). Man kringgår lagens slingriga former så vidt görligt är (i San Francisco). Andersson Verldsoms. 2: 112 (1854). Arternas utveckling är nog mången gång lika slingrig som åns lopp. Nordenstreng EurMänRas. 9 (1917). I slingrig kurialstil. Blomberg Bab. 125 (1928).
5) till I 3, II 3.
a) om person (l. sinne o. d.): som slingrar sig; som listigt vänder kappan efter vinden l. undviker att ta ställning; hal, opålitlig. Du (Dalälv) ej, som stundens bäck, med slingrigt sinne skyndar / Från mål till mål förutan sans och hejd. Järta 2: 635 (1823); jfr 2, 4. Dalman .. står såsom publicist under förmyndarskap af Faxe, Waern och den slingrige Just(itie)kanslern von Kock. Han gör .. hvad vederbörande behaga. AnderssonBrevväxl. 1: 107 (1847). Mannen var prålig, grov, alltför förtrolig, slingrig, tyrannisk, fåfäng och ibland helt barnslig. Elgström o. Tallqvist Mencken SamlFörd. 111 (1931).
b) [eg. överförd anv. av a; delvis möjl. dock utgående från 3] med sakligt huvudord: som präglas av strävan l. försök att slingra sig l. listigt vända kappan efter vinden l. undvika (klart) ställningstagande; hal, opålitlig; stundom med bibet. av l. svårt att skilja från 4. EP 1792, nr 21, s. 3 (om politik). Och han till altaret steg, med sockradt mjöl det beströdde, / Offrande der en festhekatomb af slingriga phraser. MarkallN 1: 44 (1820). Hierta .., som uppvaktade mig med långa, slingriga bref .. var uppretad deröfver, att fru Hebbes dotter Signe .. icke på begäran genast fick uppträda såsom Ofelia i ”Hamlet”. Hyltén-Cavallius Lif 226 (c. 1880). Japans påminnelser (till Ryssl. angående utrymningen av Manchuriet) blefvo allt kraftigare och Rysslands undanflykter allt slingrigare. Svensén Östas. 50 (1910).
6) (numera bl. mera tillf.) sjöt. till I 4, om fartyg: som lätt slingrar l. rullar. Nordforss (1805).