SAOL

publicerad: 2015  
spåra
spåra verb ~de ~t 1 följa spår och ev. hitta ngn/ngt2 åka upp skid­spår
Finita former
spårarpresens aktiv
spåraspresens passiv
spåradepreteritum aktiv
spåradespreteritum passiv
spåraimperativ aktiv
Infinita former
att spårainfinitiv aktiv
att spårasinfinitiv passiv
har/hade spåratsupinum aktiv
har/hade spåratssupinum passiv
Presens particip
spårande
Perfekt particip
en spårad + substantiv
ett spårat + substantiv
den/det/de spårade + substantiv
spåra upp • hitta genom spårning: ​spåra upp el. (sällan) uppspåra ett byte
Infinita formeratt spåra uppinfinitiv aktivPresens participuppspårandePerfekt participen uppspårad + substantivett uppspårat + substantivden/det/de uppspårade + substantiv
spåra ur • om tåg e.d.: åka av spår; bildl. ur­arta
Infinita formeratt spåra urinfinitiv aktivPresens participurspårandePerfekt participen urspårad + substantivett urspårat + substantivden/det/de urspårade + substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
spåra spårade spårat
verb
spå`ra
1 följa i spåren på någon, för att hinna upp och ta veder­börande till fånga
spårhund
någon spårar någon/något
någon spårar någon
någon spårar något
polisen spårade gärnings­mannen till en mindre ort i Västsverige
○ äv. om annat sökande
Posten lyckades spåra av­sändaren; hon spårade upp sina släktingar genom folk­bokföringen
○ äv. mer abstrakt
JFR upptäcka
hon kunde spåra ett visst miss­nöje i hans röst; ut­trycket kan spåras till början av 1800-talet
belagt sedan 1746
2 åka upp skid­spår
någon spårar
de två åkarna turades om att spåra
belagt sedan 1874
spåraspårande, spårning
spåra upp, spåra ur
Till SO

SAOB