SO
publicerad: 2021
stänka
stänkte stänkt, presens stänker
verb
stänk`a 
1
fara iväg med fart i droppform (eller i små mängder) om vätska eller dylikt; ofta oavsiktligt och oönskat; äv. i opersonlig konstruktion
JFR
1skvätta 1
vågorna stänkte när de slog mot bryggan; det stänkte om stövlarna i vattenpölarna; gyttjan stänkte upp på kläderna
○
äv. i vissa förstärkande uttryck
vardagligt
barnen åt glass så det stänkte om det
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser);
fornsvenska stänkia 'sprida; stänka; beströ'; gemensamt germanskt ord; bildn. till
stinka
2
få (vattendroppar eller dylikt) att fara iväg med fart
någon stänker något (någonstans)
stänk inte vatten på katten!; han stänkte lite rakvatten på kinderna
○
äv.
väta med finfördelat vatten
förr fick man ofta stänka skjortorna innan man strök dem
○
i sportjargong äv.
vanligen med partikelnin
skjuta (boll eller dylikt) hårt in i målet
någon stänker (in) något
han stänkte in bollen i krysset
belagt sedan förra hälften av 1300-talet
Westmanna-Lagen
stänkastänkande, stänkning