SAOB
publicerad: 1997
STÅDARE stå3dare2 l. STÅDDARE stod3are2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. =.
Ordformer
(stodd- 1931. ståd- 1884—1931. stådd- 1928—1931. ståt- 1884)
Etymologi
[sv. dial. ståtare, stådare, ståddare; jfr d. stodder, nor. stodder, nor. dial. stotar; den skånska formen med -dd- beror på inflytande från d.; etymologiskt identiskt med STÅTARE, sbst.2]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om en (av de sista stråna på åkern bunden) i trasor utstyrd l. med band omlindad människoliknande sädeskärve (hemförd överst på det sista skördelasset). FoF 1931, s. 4 (cit. fr. 1884). RedNordM 1928, s. 22 (från Skåne). Det sist huggna samlades i en stor kärve som formades som en människa med armar och ben och med flera band om .. Denna kallades ”ståddare” och skulle åka på sista lasset till gården. FoF 1931, s. 134.