SAOB
publicerad: 1989
STEMMA stäm3a2 l. stem3a2, l. 40, n.; best. -at; pl. = l. (med gr.-lat. böjn.-ändelse) -ata (Ekbohrn (1936)) l. -n.
Etymologi
[liksom t. stemma, n., eng. stemma, fr. stemme, m., av lat. stemma, n., girland l. krans som bars på huvudet o. dyl. l. (i sht) hängdes på bild av förfader l. bilder av förfäder o. varmed dessa bilder förbands, stamtavla, stamträd, av gr. στέμμα, n. (gen. στέμματος), avledn. av στέφω, tätt omsluter, omger, sannolikt till den rot som föreligger i STAV, sbst.2, o. STÄVJA]
1) [av nylat. stemma i motsv. anv. (först anträffad hos Linné SystNat. 1: 533 (1767); ocellernas funktion ss. ögon var då icke känd varför de kunde beskrivas ss. ett slags huvudprydnader)] (föga br.) = OCELL 1 a. 2NF 38: 502 (1926).
2) språkv. schematisk bild (i form av ett stamträd l. dyl.) som anger den historiska relationen mellan icke överensstämmande handskrifter till en källa; jfr STAM-TRÄD II 5. Ett stemma eller ett ättartal måste .. upprättas, hvaruti icke blott handskrifternas inbördes släktskap utan öfver hufvud deras relativa värde angifves. Wisén i 3SAH 4: 241 (1889). Denna (dvs. översikten av handskriftstraditionen) framställes grafiskt i ett genealogiskt träd, ett stemma. KyrkohÅ 1959, s. 176.