SAOL

publicerad: 2015  
styra
styra verb styrde, styrt, pres. styr 1 manövrera for­don i önskad riktning2 bestämma över, leda​ – De flesta sammansättn. med styr- hör till styra 1.
Finita former
styrpresens aktiv
styrs (styres)presens passiv
styrdepreteritum aktiv
styrdespreteritum passiv
styrimperativ aktiv
Infinita former
att styrainfinitiv aktiv
att styrasinfinitiv passiv
har/hade styrtsupinum aktiv
har/hade styrtssupinum passiv
Presens particip
styrande
Perfekt particip
en styrd + substantiv
ett styrt + substantiv
den/det/de styrda + substantiv
den styrde + maskulint substantiv
styra om • om­besörja
Infinita formeratt styra ominfinitiv aktivPresens participomstyrandePerfekt participen omstyrd + substantivett omstyrt + substantivden/det/de omstyrda + substantivden omstyrde + maskulint substantiv
styra sig • ha kontroll över sig själv
Ordform(er)styra sig
styra ut 1 far­tyget styrde ut ur hamnen2 klä ut: ​barnen styrde ut sig till maskeraden
Infinita formeratt styra utinfinitiv aktivPresens participutstyrandePerfekt participen utstyrd + substantivett utstyrt + substantivden/det/de utstyrda + substantivden utstyrde + maskulint substantiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
styra styrde styrt, presens styr
verb
sty`ra
1 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.in få (något) att ta viss riktning vid förflyttning genom att vrida etc. på spec. an­ordning; vanligen med av­seende på far­kost el. for­don
JFR föra 2
styrstång; styråra
någon styr (in) något (någonstans)
styra efter kompassen; hur styr du egentligen, vi åkte ju nästan av vägen!; han styrde pulkan med ena foten; krokodilen styr med stjärten
○ ofta med tanke på rörelseriktning i stort, med bort­seende från till­fälliga av­vikelser
de styrde kosan mot Italien; hon styrde stegen hem­åt
○ äv. med av­seende på mindre före­mål stöta till (något) så att det förflyttas i viss (ändrad) riktning
styra bollen i mål
○ äv. med av­seende på kropps­del eller dylikt
han darrade och hade svårigheter att styra handen; en skranglig ton­åring som hade svårt att styra armar och ben
○ äv. bildligt
JFR styra 2
han försökte styra in debatten på ett annat tema
styra sin tunga se tunga
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Ärentuna, Uppland); vanligen runform sturþi (pret.), fornsvenska styra; gemensamt germanskt ord, nära besläktat med styre
2 ut­öva av­görande makt över
SE styrelse 2 JFR anföra 1, dominera, 1leda 3
någon styr något
någon styr över någon/något
någon styr över någon
någon styr över något
den borgerliga alliansen styrde Sverige i två mandat­perioder; han styrde före­taget med järn­hand; borgerligt styrda kommuner
○ äv. försvagat bestämma över någon/något
han försökte styra hennes liv
styra och ställa bestämmaofta på ett självs­våldigt sätt: han styr och ställer på av­delningen
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 på­verka (annat ord) grammatiskt om ord
något styr något
○ spec. orsaka (viss böjnings­form) hos annat ord
i tyskan styr prepositionen "zu" dativ
belagt sedan 1753
styrastyrande, styrning
styra om, styra sig, styra ut
Till SO

SAOB