SAOB
publicerad: 2000
SYD sy4d, adv., sbst.2 o. oböjl. adj., förr äv. SUD, adv., sbst.3 o. oböjl. adj., l. SÖD, adv. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m.; best. -en (se SYDEN); ss. adj. adv. (†) -T (Bolinus Dagb. 83 (1682)).
Ordformer
(sid- i ssg 1657 (: Sidwäst). sud (-h) 1526 (: Sudwäst)—1824. syd (-h) 1585 (: Ostsüdost) osv. söd (-h) 1698—1716 (: söd och wäster ut; möjl. att hänföra till SÖDER). söd- (-h-) i ssgr 1556 (: södost)—1828 (: södöstra))
Etymologi
[jfr fd. sud, sbst. (d. syd, adv. o. sbst.), fsax. sūth, sbst., mlt. sǖt, (i ssgr), lt. süd, adv. o. sbst., mnl. suut, suud, sbst. (nl. zuid, adv. o. sbst.), ffris. sūd, sbst., motsv. fht. sund, sbst., mht. sunt (i ortnamn), t. süd (av lt.), adv. o. sbst., feng. sūþ, adv. (eng. south, adv., adj. o. sbst.); sidoform till SÖDER; ordet har i sv. (o. d.) inlånats fr. lt. l. t. (l. nl.); formen söd- är ombildning av syd-, sud- med anslutning till SÖDER. — Jfr SYDAN, SYDEN]
I. (numera i sht i nautiskt fackspr. l. i därav påverkat spr. resp. i vitter stil) ss. adv.: i l. åt l. mot söder, söderut; särsk. i uttr. syd om ngt, söder om ngt. Til Rom; Ja längre Söd till wildan Hottentott, / Finns mången Tusend Siäl, som Nådens fulla Mått / I Saligheet och Troo med härlig fägnad niuter! Dahlstierna (SVS) 1: 146 (1698). Man bör .. resolvera at styra .. (syd till väst) så at man finge N(or)d forlands huken .. i S(yd)V(äst) .. derefter böga Syd an, til samma huk .. wore i west. Montan Segl. 5 (1787). Nu bar det af med .. tvenne streck i seglen, rätt syd hän. Gosselman SNAmer. 2: 12 (1833). Den ena af de två kala tvillinghällar syd om Karlskrona, hvilka (osv.). Gellerstedt Hult 1 (1893, 1906). Jag gick över stag och styrde syd. Mörne Vinga 31 (1935). Båten styrde syd. SvHandordb. (1966). — särsk. i (de äv. sammanskrivna) uttr. syd ifrån, syd på, syd över, se SYD-IFRÅN, -PÅ, -ÖVER.
II. ss. sbst.
1) (numera i sht i nautiskt fackspr. l. i därav påverkat spr. resp. i vitter stil) om det väderstreck som man på den sida om jordekvatorn där bl. a. Europa är beläget har rätt framför sig, om man vid (astronomisk) middagstid står vänd mot solen: söder; äv. om jordaxelns slutpunkt på angiven sida om ekvatorn l. om den del av jorden som från en viss punkt l. visst område räknat ligger i nämnda väderstreck; äv. i fråga om motsv. förh. på himmelssfären; äv. om visst kompasstreck (se d); vanl. i prep.-uttr., särsk. i uttr. i (förr äv. uti) nord och syd (l. syd och nord), i riktning från norr mot söder (l. från söder mot norr). De jämne Gradcort hafwa allenast sine Grader uti bredden Syd och Nord lijka stora. Rosenfeldt Nav. 16 (1693). Vi hade nog kallt i Söderhafvet, ehuru vi ej voro högre i syd än 36 och 37 grader. (Bladh o.) Hornstedt 96 (1783). (Åreskutans) sträckning är mellan nord och syd, och utgör i denna direction hennes längd öfver 7000 alnar. VetAH 1814, s. 107. Dalen .. går ungefär i nord och syd. Skogman Eug. 1: 185 (1854). Vinden drog sig något från syd till väst. GHT 1905, nr 227 B, s. 4. Skyarna drifva lågt, vildfåglar sträcka mot syd. Söderberg AllvLek. 212 (1912).Vinden blåser från syd. SvHandordb. (1966). — särsk.
a) i uttr. i syd, förr äv. till syd, i l. mot l. åt söder; i sydlig riktning. (Djuren) släppas om wårtijden uht på en äng, som ligger i wäst—syd från staden. Linné Bref I. 1: 331 (1733). Till Ost, West, Nord och Syd jag förde segrens swärd. Hagberg Shaksp. 6: 267 (1849). Sök öfverallt, i syd, i nord. Sätherberg Blomsterk. 23 (1879).
b) i uttr. på syd, mot l. åt syd. I väster, något på syd, tronar Helagsfjället. TurÅ 1906, s. 254. Barometern faller och vinden går på syd. LfF 1907, s. 92. Den friska vinden hade kantrat över på syd och de första snöflingorna dansade över isöknen. Wallert Hösterm. 25 (1945). Vinden har gått över på syd. SvHandordb. (1966).
c) i uttr. rättvisande (förr äv. sanna), missvisande syd, om sydlig riktning bestämd efter den astronomiska resp. magnetiska meridianen; väderstreck som befinner sig i denna riktning. Konow (1887: sanna). Kl. 9 på aftonen aftogo vind och sjö och vi styrde missvisande syd. SDS 13 ⁄ 11 1896, s. 2. Med rättvisande .. kurs förstå vi en kurs, hänförd till rättvisande Nord och Syd, eller med andra ord till den astronomiska meridianen. Hägg PraktNav. 9 (1900).
d) om det kardinalstreck som på kompassrosen anger väderstrecket söder (nautiskt betecknat S); äv. i vissa i numera nästan bl. ä. nautiskt fackspr. förekommande uttr. som utgör benämningar på vissa kompasstreck på ömse sidor om detta kardinalstreck (l. på de väderstreck som dessa kompasstreck betecknar), t. ex. syd till väst (förr äv. västen), betecknat StV. Sud til Östan. Schwartz Alm. 1647, s. 17. Syd til Västen. Röding 2: 759 (1796). Syd till vest (STV), ett streck åt vester ifrån söder. Dalin (1854). Vid middagen samma dag pejlades Hirshals på Jutland i sydvest till syd. Skogman Eug. 1: 8 (1854). Vinden var ostlig, ett streck på syd. Topelius Vint. II. 1: 199 (1881). Nord, Syd, Ost och Vest benämnas kardinalstreck och tecknas med N, S, O och W. Hägg PraktNav. 18 (1900).
e) kortsp. metonymiskt, i tävlingsbridge, om en av givens fyra händer (som betecknas med väderstreck). Holmberg CulbRödB 76 (1935). Nord öppnade med 1 spader och Syd bjöd 2 klöver. SDS 21 ⁄ 7 1999, s. A7.
2) (numera mindre br.) vind från söder, sydlig vind, sunnanvind; jfr SYDEN 2. Alm. 1624, s. 11. (Vindarna) fyra är til taal, Syd, Nord, så Öst och Wäst. Palmchron SundhSp. 14 (1642). Botten (i hamnens inlopp) är fin lera, och då Sud och Westan blåsa, raka merendels de mästa Skeppen i drift. SvSaml. 6: 339 (1766); möjl. att hänföra till SYDAN. Auerbach (1913).
3) (i sht i poesi l. högre l. vitter stil) om sydligt beläget (l. södra delen av ett land l. en världsdel o. d. utgörande) område; äv. med tanke företrädesvis l. enbart på invånarna; motsatt: nord (se d. o. II 3). Arbetets söner, sluten er alla / Till våra bröder i Syd och i Nord! Menander SocialistSång. 7 (1885, 1915). (Vi hafva) i stark förkortning angifvit grunderna till den skarpa gränsen mellan nord och syd. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 37 (1901). Motsättningen mellan syd och nord. Blanck NordRenäss. 42 (1911).
III. ss. adj.: som befinner sig i l. kommer från söder, sydlig; numera ngn gg (i nautiskt fackspr.) ss. predikatsfyllnad, om vind; förr äv. ss. adv.: söder ut, i söder. (Wittenberg) är tämmeliga wäl belägen på en sydh jordmån. Bolinus Dagb. 21 (1667). Nord och Syd måne gör högt vatn. Montan Segl. 15 (1787). Syd vind. Widegren (1788). Vinden var syd. SvHandordb. (1966).
IV. [utvecklat ur I] ss. prep. mil. söder om. I en artikel .. i samband med de engelska konvojerna genom passagen syd Sicilien .. påvisas den växelverkan mellan sjö- och flygstridskrafter, som därvid ägt rum. SvFl. 1941, s. 74. I militärt språk förekommer syd, söder, öst(er), väst(er) som prepositioner vid lägesangivelse. SAG 2: 716 (1999).
V. [specialanv. av I—III] ss. förled i ssgr.
1) för att beteckna läge l. befintlighet l. hemmahörighet o. d. i söder l. i södra delen av ett område o. d.; se SYD-BO, -FRUKT, -HAV, -POL, -STAT m. fl.
2) för att beteckna riktning mot söder l. sydriktning sammanfallande med meridian; se SYD-FARARE, -HÄN, -NORDLIG m. fl.
3) för att beteckna vissa väderstreck mellan söder o. väster l. mellan söder o. öster resp. riktning l. vind l. dyl. från något av dessa väderstreck; se SYD-OST, -SYDOST, -SYDVÄST m. fl.
Ssgr (i allm. till V 1. Anm. Här behandlas äv. ett antal ord som eg. är avledningar till geografiska egennamn sammansatta med syd) [ofta med motsvarigheter l. förebilder i t. (o. eng.)]: SYD-AFRIKAN, förr äv. -AFRIKANARE. Auerbach (1913). Östergren (1951: Sydafrikan(are)). —
-AMERIKAN, i sht förr äv. -AMERIKANARE. Svedelius Lif 53 (1887). Östergren (1951: Sydamerikan(are)). —
-ARMÉ. armé förlagd l. kämpande i söder. 2NF 34: Suppl. (1926). —
-ART. (i fackspr.) djur- l. växtart som förekommer i sydligt beläget område. Almquist DalFl. 32 (1949).
(V 1, 2) -BERG. (i fackspr.) sydväxtberg. Sydberg .. berg (som) ha en tvärbrant mot söder exponerad sida. Andersson o. Birger 52 (1912).
-BO. invånare i sydligt beläget område. Wallin Bref 236 (1849). Koch EmigrLand 68 (1910; om invånare i sydstaterna i USA). SDS 8 ⁄ 12 1954, s. 4 (om invånare i södra Sv.). —
-BOK. bot. om individ l. art av det boken närstående, på södra halvklotet förekommande växtsläktet Nothofagus Blume; i pl. äv. om släktet; jfr bok, sbst.1 1. VäxtLiv 2: 249 (1934).
(V 2) -DEKLINATION. (numera bl. tillf.) i fråga om himlakropps ställning söder om ekvatorn på tänkt cirkellinje som går genom ifrågavarande himlakropp o. världspolerna, sydlig deklination (se d. o. I 1 a). Hauswolff Nav. 228 (1756). —
-DEL. i söder liggande del; äv.: del som omfattar södra halvan av en magnet (inklusive magnetens sydpol). Med Blåland förstodo .. (nordens fornlärda) syddelen af Afrika. Strinnholm Hist. 1: 39 (1819). Det ligger .. nära till hands att tro, att en magnet kunde delas på mitten i en nord-del och en syd-del. BokNat. Mater. 118 (1953). —
(V 2) -EXPONERAD, p. adj. (i fackspr.) I branta sydexponerade sluttningar med gynnsamt lokalklimat .. kan fjällskogen ofta nog uppvisa en imponerande frodighet. BokNat. Liv. 175 (1951). —
(V 1, 2) -FASAD. fasad som vetter åt söder l. ligger längst åt söder. I spillror äro fästningsverken (på slottet), / Och sydfasaden räddats blott. Wirsén Ton. 37 (1893). Souterrainvåningen med kök och ekonomirum mot sydfasaden och källare mot norr är lika på alla förslagen. Beskow Bruksherrg. 202 (1954). —
-FISK. (numera mindre br.) fisk l. fiskart som hör hemma i sydliga havsområden o. endast sporadiskt påträffas i nordliga hav. NatLiv. 2: 413 (1930). Sydfiskar, ofta använd benämning på fiskar, som höra hemma i Medelhavet. FoFl. 1968, s. 36. —
-FJÄRDING. (i fråga om förh. på Island under forntiden) jfr fjärding 2 b. Lönnberg FnordSag. 1: 79 (1870). —
-FOLK. (numera bl. ngn gg i vitter stil) jfr -bo. Lovén Cam. 280 (1852). Sydfolkens sätt att ta livet intresserade honom inte mycket. Zeitler SBorglind 17 (1948). —
-FRANSMAN. (Agardh o.) Ljungberg I. 4: 15 (1863). —
-FRUKT. [jfr t. südfrucht] i sht handel. frukt (importerad) från sydliga landområden (särsk. Medelhavsländerna l. tropiska l. subtropiska områden); i sht i pl. Eneroth Pom. 2: 369 (1866).
-GERMANSK, förr äv. -GERMANISK. i sht hist. o. språkv. Rydqvist SSL 4: 159 (1868). Hos våra sydgermanske fränder var (rätts)förhållandet ett helt annat (än hos oss). ThWisén i 3SAH 4: 193 (1890). —
-GRÄNS. gräns i söder; särsk. om den sydliga gränsen för viss kulturföreteelse l. växt- l. djurarts utbredningsområde l. dyl. Sydgränsen af landskapet Genesareth. Melin JesuL 3: 88 (1849). En växtutveckling försiggår långsammare så väl vid dess geografiska nordgräns, som vid dess sydgräns. Hildebrandsson Meteor. 50 (1881). Vid ekskogens sydgräns vidtager boken på de flesta ställen som det vigtigaste skogbildande trädet. MosskT 1890, s. 16. Kurvan för 25° medeltemperatur under juli månad är en grov sydgräns för svenskarna (i Nordamerika). SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 15. (Svepäskans) sydgräns ligger i Hallingen sydväst om Danmark. Granlund Träkärl 18 (1940). —
(V 2) -GÅENDE, n. i uttr. på sydgående, i fråga om fartyg: på väg söderut. GHT 16 ⁄ 2 1897, s. 3. Fartyget är på sydgående. SvHandordb. (1966). —
(V 2) -GÅENDE, p. adj. med sakligt huvudord: som går söderut, som går i sydlig riktning; särsk. dels om tåg l. fartyg l. dyl., dels om havsström o. d. Sydgående snälltåget. DN 12 ⁄ 9 1892, s. 3. (Sv.) Sydgående, adj. (eng.) Southerly, going south. WoH (1904). Lauras bostad .. låg antagligen .. väster om den sydgående dalen. Wulff Petrarcab. 56 (1905). Wieland Västk. 30 (1944; om kustbåt). Danielsson Heyerdahl KonTiki 166 (1949; om ström). —
-GÖTISK. i sht etnol. i uttr. sydgötiska huset, om (för södra Götal. typisk) stuga utan loft omgiven av härbren i två våningar, högloftsstuga. Rydqvist SSL 4: 160 (1868). 3NF 3: 943 (1925). —
-HARE. (numera mindre br.) om en i södra Sv. förekommande form av haren Lepus timidus Lin. Nilsson Fauna 1: 429 (1847). (Den svenska skogsharen) finns nu i fyra mera utpräglade raser eller ekotyper: Sydharen, moharen, nordharen och fjällharen. JägUppslB 135 (1989). —
-HAV. (numera företrädesvis i vitter stil) hav i söder, sydligt hav; särsk. i sg. best., om Stilla havet. Lindström Lyell 46 (1857). Sydhavets stoltaste fåglar — kungsalbatrosserna. NatLiv. 2: 435 (1930). Ordern löd kort och gott att James Cook skulle leda en expedition till sydhavet. Byström StillHavErövr. 44 (1933).
Ssgr (numera företrädesvis i vitter stil): sydhavs-flicka. söderhavsflicka. CVAStrandberg 3: 460 (1856).
-HIMMEL. (i sht i fackspr.) himmel i söder; himmel över södra halvklotet, södra hemisfärens himmel; i sht i sg. best. Melin JesuL 2: 238 (1843). De två Maghellanska molnen på sydhimlen äro .. objekt av denna art. NaturvForsknRådRed. 1947—48, s. 24. —
(V 4) -IFRÅN. (äv. särskrivet) från söder. Ahlman Hav 165 (1916). Vinden blåser syd ifrån. Östergren (1951). —
(V 1, 2, 4) -KANT. (ngts) södra kant; sydsida; äv. i uttr. på sydkanten, i söder, på sydsidan, gå över på sydkanten, om vind: gå över till sydlig vind. Uti hörnet, som svarar emot denna Boursen (dvs. börshuset i Bristol) uti sydkant, är Post-huset. SvSaml. 6: 321 (1766). Vid minima hafva vi att skilja mellan den främre, östra, och den bakre, vestra, sidan. På den främre råda vindar från sydkanten med mulen himmel och nederbörd. LfF 1907, s. 91. En lång och hög mur af flacka fjäll, hvilkas sydkanter (osv.). Andersson o. Birger 192 (1912). I Sydkanten av Gobiöknen. Andersson Drak. 420 (1926). (Jag) reder .. mitt nattläger i en .. skreva på sydkanten där den långa dagssolen riktigt genomvärmt klippan. BygdFolk 1: 115 (1927). Vinden har gått över på sydkanten. SvHandordb. (1966). —
-KAPARE. zool. om (den i de sydliga haven förekommande) valen Eubalaena australis (Desm.); jfr -val. 2SvUppslB 3: 82 (1947). —
-KORS. (numera mindre br.) om stjärnbilden Södra korset; i sht sg. best. Vetterlund StDikt. 181 (1901). Och hur jag (då jag var i tropikerna) brukade längta efter natten med dess Syd-kors! Hirn Hearn Exot. 3: 169 (1904). Östergren (1951). —
-typ. typ l. slag (av ngt) som förekommer l. används på sydkusten. Hasslöf SvVästkustf. 464 (1949; om ålhommor). —
-LAND. land l. landsdel som ligger i söder (särsk. i södra Europa); södra delen av ett område. Det är samma yppighet, samma fullblodighet i den yttre växtligheten (på Själland), som i Tysklands, Frankrikes och Italiens sydländer. Rydqvist Resa 314 (1838). På gården Hof i Alftafjord på Islands sydland bereder man sig för att hålla det sedvanliga höstgillet. Arv 1952, s. 80. Den hetsigt blå sjön lyste vitt som sydlandens marmor. Edqvist MannHav. 109 (1967).
(V 1, 2) -LID. (numera i sht i vitter stil l. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr -backe. Berg Sjöf. 109 (1910). —
(V 2) -LINJE.
1) (tänkt) linje (se d. o. 1 c) i sydlig riktning; särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. syd- och nordlinje, om (inritad) meridian. Rosenfeldt Nav. 16 (1693). (Kompass)Nålarnes magnetiska axel sammanfaller med (kompass)skifvans Nord- och Sydlinie. TSjöv. 1891, s. 260.
(V 1, 2) -LUT. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr lut, sbst.3 2. SkogsvT 1908, Fackupps. s. 227. —
(V 1, 2) -LUTA. (numera bl. i vissa trakter) jfr luta, sbst.2 ArkBot. VII. 13: 24 (1908; i Härjed.). Andersson o. Birger 52 (1912). —
-LÄND l. -LÄNT. (†) l. (numera föga br.) om växt: som (vanligen) endast förekommer i sydliga landområden; jfr -länd, p. adj.1 (se sp. L 1634). Redan inom nordliga gränsen af Upland begynner vegetationen antaga ett mera nordiskt skick, en stor del vanligare sydländtare vexter öfverskrida näppligen Dalelfven. VetAH 1818, s. 122. Hartman Fl. CXXXI (1832). —
-LÄNDSK. som finns l. produceras i l. tillhör l. härrör från l. har avseende på ett sydligt beläget land l. landområde o. d. (som gm sin naturbeskaffenhet, sina politiska l. kulturella förhållanden o. d. skiljer sig från andra (nordligare) länder osv.); särsk. (o. numera företrädesvis): som finns l. produceras i ett land osv. i den södra delen av det södra halvklotet l. Europa; äv: som är l. anses karakteristisk för (en person l. befolkningen från) ett sådant land osv.; ofta: sydeuropeisk; äv. oeg. l. bildl., särsk.: som (till utseende l. sinnelag l. levnadssätt o. d.) liknar sydlänning(ar), som för tanken till (motsvarande egenskap l. företeelse hos) sydlänning(ar) resp. sådant sydligt land osv.; ofta särsk.: livlig. Sydländska gester. Sydländskt temperament. Atterbom SDikt. 1: IV (1837; om dal). Det svarta krusiga håret, det yfviga kindskägget af samma färg, de bruna brinnande ögonen förrådde .. (Ludvig Filips) sydlänska ursprung. Crusenstolpe Mor. 5: 306 (1843). Åland förenar på sätt och vis en sydländsk och nordländsk natur. BotN 1852, s. 135. (Modern) hette Herbelin och var af fransk härkomst, och det var troligen henne sonen hade att tacka för sitt sydländska utseende. Hedberg Skådesp. 63 (1884). Dyrbara dryckeskärl och .. sydländska viner .. användas vid gästabuden. Schück o. Lundahl Lb. 1: 43 (1901). Hans vältalighet är .. tämligen sydländsk, det vill säga munnen står aldrig stilla på honom. Larsson Borring Uppr. 68 (1930). (Genom) sitt minspel och sin rörlighet i gester verkade .. (lektorn) mera sydländsk än svensk. Malmberg StyckVäg 23 (1950). Hovmästaren ryckte sydländskt på axlarna. Arnér Finnas 211 (1961).
Avledn.: sydländskhet, r. l. f. om förhållandet l. egenskapen att vara sydländsk. Du gamla, vördnadsbjudande hansestad med .. din sydländskhet, trots ditt nordliga läge. SödermNyh. 11 ⁄ 9 1895, s. 1. —
-LÄNDSKA. [avledn. av -ländsk o. -land] kvinna från sydligt land l. landområde; särsk. om kvinna från Sydeuropa. Börjesson C12 86 (1858). —
-LÄNNING, förr äv. -LÄNDING l. -LÄNDNING. [avledn. av -land] person som bor (längst) i söder (av ett land l. ett område l. dyl.); person som härstammar från ett sydligt l. sydligare land osv.; särsk. (o. numera företrädesvis) om person från Sydeuropa. Tholander Ordl. (1872: Sydländning). Jemför en sydländing med en nordbo. Feilitzen Mariakult. 93 (1874). Konstnären från Norden visste icke, att denne sydländing, som stod där, klädd i sin enkla arbetsblus .. var en välmående man. Lundegård Prom. 2: 28 (1893). Det (finns) en mängd sydlänningar i Peking, som användas af presidenten själf och äro föremål för hans förtroende. Nyström NKina 2: 260 (1914). Pittoreskt klädda Tiranabor .. som .. på sydlänningars vis ligga och sova invid husväggarna. Aurén EurOr. 60 (1936). särsk. i oeg. l. bildl. anv.; särsk. om person som (till utseende l. sinnelag o. d.) liknar en sydlänning, som för tanken till en sydlänning. (Nicander) var en sydländing i diktionens smältande behag. CDafWirsén i 3SAH VII: 64 (1892). särsk. (†) om sydväxt. (Mullfjället invid Åreskutan) riktas (genom sin högre lufttemperatur) på sydlänningar .. men deremot är det .. föga besökt af de egentliga fjällväxterna. VetAH 1814, s. 113. —
-MAGNETISK. fys. motsatt: nord-magnetisk. Det ena af .. (två) fluida (hos magnetisk kropp) säges vara nord- och det andra sydmagnetiskt efter den pol, hvari det visar sig vara öfvervägande. Fock 1Fys. 515 (1855). 2NF 17: 486 (1912). —
(V 1, 2) -MUR. mur som vetter mot söder. UpplFmT 43: Bil. 44 (1929). —
(V 4) -NORDLIG. om riktning: som går från söder till norr. Svensén Jord. 14 (1884). Den väldiga floden i dess här sydnordliga lopp. Andersson Drak. 380 (1926). Fjorden, en breddgrad lång, har ju sydnordlig sträckning. Lundström Sjöfr. 124 (1929). —
-NÄKTERGAL~002, äv. ~200. zool. (om den i Sydeuropa levande) fågeln Luscinia megarhynchos (Brehm). DjurVärld 10: 331 (1963). —
(V 3) -OST04, adv., sbst., oböjl. adj. o. prep.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -OSTEN040, r. l. m. [jfr d. sydost, mlt. sǖtōst, sǖtōsten, t. sütost, sütosten, mnl. suutoost (nl. zuidoost, zuidoosten); formen -osten är delvis (i sht i bet. II 2) sg. best. av -ost]
I. ss. adv.: i l. åt l. mot sydost (i bet. II 1); särsk. i uttr. sydost (förr äv. södost) om l. (i)från ngt, åt sydost från ngt. Kexholmm ligger södost ifrå Ulä. Teitt Klag. 155 (1556). Åter en annan Bäck eller rännil .. faller sudost wid 3 ⁄ 16 mil. Wettersten Forssa 18 (c. 1750). Några kilometer sydost om staden. SvOrdb. (1986). jfr -sydost o. ost-sydost.
II. ss. sbst.
1) (i sht i nautiskt fackspr.) om (kompassstrecket för) väderstrecket mitt emellan söder o. öster (betecknat SO); äv. (o. numera nästan bl. i ä. nautiskt fackspr.) i (ofta i adverbiell l. adjektivisk anv. övergående) benämningar på (kompasstrecken för) vissa närliggande väderstreck, särsk. i sådana uttr. som sydost (förr äv. södost) till syd (förr äv. syden l. söder) betecknat SOtS, sydost till ost (förr äv. östan l. osten) betecknat SOtO. Styra åt sydost. Södost til östan från Eekholmen een mijl, är een Wijk som kallas Kasperwijk. Månsson Siöb. D 1 a (1644). Til at löpa ifrån Swenska Sandehampn åt Rijga eller Pernaw, sätter man sin Koosa södost til söder åt Loferort. Därs. F 3 b. Sydost til Syden. Rosenfeldt Tourville 123 (1698). Sielfwa Soknen är wäl belägen, en half mijl vti Sudost ifrån Vpsala. Peringskiöld MonUpl. 287 (1710). (Kometen) hade wisat sig d. 16. och 20. Nov. med stierten åt söd-ost. Dalin Hist. III. 2: 91 (1762). Berndtson (1880: Sydost till ost). Andre da’n var det full orkan av sydosten igen. Hasslöf SvVästkustf. 55 (1949). Det blåste milt från sydost. Gustaf-Janson Myl. 239 (1965). jfr -sydost o. ost-sydost.
2) vind från sydost (i bet. 1). VocLib. avd. 4 (c. 1580). Vädret var alt lika vackert och den bästa vind för at taga i alla seglen, neml. sudosten. FoU 15: 242 (1785). Sydosten har rensat sjön och vår vik ligger klargrön med vaggande tång på bottnen. Engström Hemsp. 8 (1921). jfr -sydost o. ost-sydost.
3) (numera föga br.) om sydostligt område l. land l. dyl. Auerbach (1913). Så har då Europa, frånsett rubbningarna i det halvasiatiska sydost .. icke genomlevat en sådan fredsperiod. Steffen Krig 2: 236 (1915).
III. ss. adj.: sydostlig; i sht om vind; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. Sudost wäder. Linc. Oooo 7 d (1640). Sydost vind. Weste (1807). Endast några lätta krusningar på ytan för en svag sydost bris. SD(L) 1902, nr 186, s. 3. Vinden är sydost. IllSvOrdb. (1955). jfr -sydost o. ost-sydost.
IV. ss. prep. mil. sydost om. De tre officerarna stego till häst och travade för att uppsöka torpet 300 meter sydost första ”n” i Gransjön (på en karta). Berg BlåDrag. 58 (1936).
Ssgr (till -ost I, II 1. Anm. Här behandlas äv. ett antal ord som eg. är avledn. till geografiska egennamn sammansatta med sydost): sydost-asiatisk. SvGeogrÅb. 1943, s. 162.
-passad(en). om den i de lägre luftskikten inom det subtropiska bältet rådande, från sydost kommande passadvinden; äv. om motsv. passadregion. (Bladh o.) Hornstedt 162 (1785). Rågången mellan nordost- och sydostpassaden utgöres af ekvatorns stilla bälte. Hornborg Antip. 91 (1915).
-vart, förr äv. -värts, adv. i sht sjöt. åt l. mot sydost. Stiernstolpe Wieland Ob. 133 (1816: sydostvärts). Då eskadern kommit till sjös och ordnats på linie med stäfvarna sydostvart, gafs signal att börja forceringen. Wrangel SvFlBok 323 (1898). De båda fiskekuttrarna tuffade sydostvart. Svenson Mord 142 (1967).
-väder. (†) sydostvind. Holm NSv. 48 (1702). Sunnan och Syd-ost wäder, Skadelige .. För all slags säd. Bruno Gumm. 240 (1762). —
(V 3) -OSTLIG032 l. 040. [jfr d. sydostlig, nl. zuidostelijk, t. südostlich; avledn. av -ost] som vetter åt l. är riktad mot l. kommer från l. ligger i sydost. DA 1793, nr 60, s. 1 (om strand). De höll sydostlig kurs. Östergren Ankare 99 (1988). jfr ost-sydost. —
(V 1, 2) -POL.
1) om jordaxelns ändpunkt i söder; äv. om himmelssfärens södra pol; i sht i sg. best.; jfr söder-pol 1. Nordforss (1805). Dalin (1854; om himmelssfärens södra pol). Sydpolen, geografiska sydpolen, den punkt på södra halvklotet där jordens rotationsaxel skär jordytan. NE (1995).
2) i sht fys. om viss pol på magnetisk kropp; dels om den pol som en fritt rörlig magnet vänder mot en punkt i norr (den geografiska sydpolen), dels om den i motsatt riktning belägna polen på jordens magnetiska axel; stundom äv. om magnetens mot söder vända pol samt om jordens i norr belägna magnetiska pol; jfr söder-pol 2. Berzelius ÅrsbVetA 1822, s. 33. Den pol, som en .. upphängd magnet vänder åt norr, kallas dess sydpol, och den åt söder vända nordpol. Fock 1Fys. 514 (1855). Schulthess (1885; om den del av magnetnål som vänder sig åt söder). Den ändan af magnetnålen, som drages mot jordens norra magnetiska pol, kallas nålens nordända, och den andra dess sydända. Nordändan innesluter magnetnålens nordpol och sydändan dess sydpol. Hägg PraktNav. 14 (1900). Av magnetnålens ställning och attraktionslagen kan man sluta, att ”jordmagneten” har sin sydpol i norr och nordpol i söder. Beckman o. Wetterblad Fysik 1: 75 (1935). Magnetiska sydpolen är belägen strax utanför Antarktis och fanns 1985 på ca 65° .. (sydlig bredd) och 140° (östlig längd). NE (1995).
Ssgr (i allm. till -pol 1): sydpols-drag. (i ä. bergsvetenskaplig terminologi) till -pol 2, om ett malmfälts attraherande inverkan på en kompassnåls sydpol; äv. konkret, om område med dylik inverkan. Wetterdal Grufbr. 96 (1878; konkret). De sedan gammalt brukliga .. uttrycken nordpolsdrag och sydpolsdrag anses sålunda ursprungligen hafva uppkommit af benämningen på den företrädesvis inverkande malmpolen vid mätning i dagen. JernkA 1884, s. 41. Nordpols- och sydpolsdrag, magnetometerns konstruktion, den vertikala och den horisontala intensitetens bestämmande och deras värden inom ett kompassdrag. TT 1898, K. s. 96.
-expedition. jfr nordpols-expedition. om (i vetenskapligt syfte företagen) färd i avsikt att uppnå l. framtränga till sydpolen (l. att bedriva forskningar i området däromkring); äv. konkret, om deltagarna i färden. NF 12: 1457 (1888).
-POLAR. som är belägen vid l. nära l. är utmärkande för l. har avseende på sydpolen. NordT 1896, s. 13 (om hav).
-färd. Antarctic 1: XIX (1904).
-PRICK. i sht sjöt. jfr prick, sbst.1 II; jfr -remmare. Alla prickar .. på norra eller östra sidan af farleden, utmärkas med en toffs i öfra ändan, men syd- och west-prickar lemnas släta. SFS 1827, s. 1189. —
-PUNKT. punkt på kompass l. horisont. Lavén Sjöv. 41 (1853). (Den punkt) som är närmast norra polen kallas nordpunkten och den andra sydpunkten. Pettersson Nav. 2 (1861). —
-PÅ4~1, adv. (äv. särskrivet) (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) söderut, i söder. Efter rapport från Kapten Bille .. syntes .. stora truppmassor draga sydpå i betydligt afstånd wester för Aabenraa. Snällp. 5 ⁄ 6 1848, s. 2. Staden (Åbenrå i Slesvig) är rätt kuriös genom sin gammaldags byggnadsstil .. en egendomlighet, som igenfinnes i de flesta städer längre sydpå. Sturzen-Becker VSkr. 3: 376 (1857, 1882). Jarlen är Syd på .. i Lund? .. Sydligare! .. Vid Sundet? .. Ja! Strindberg Bjälb. 89 (1909). SAOL (1986; med uppgift om att ordet äv. särskrives). —
-REMMARE. (numera föga br.) sydprick; jfr remmare, sbst.3 AtlFinl. 26: 11 (1899). Lang FinlSjör. 73 (1932). —
(V 1, 2) -SIDA.
1) ngts södra sida; den sida som vetter mot söder; särsk. motsv. sida, sbst. 6 (d) o. 13. Cavallin (1876). Hvarför lider trädens och buskarnes sydsida mera af vinterkylan än deras nordsida? LAHT 1890, s. 242. Fruktträd, som behöfva mera värme, odlas med fördel intill sydsidan af väggar, murar eller plank, vid hvilka de utbredas och fästas. 2NF 9: 3 (1908). Från Tänndalen .. höjer sig fjällets sydsida i trappstegslikt öfver hvarandra liggande tvärbranta hamrar. Andersson o. Birger 283 (1912). På sydsidan öppnades en vid rundbågsport med en ornamentik, som erinrar om dekorationen på dômen i Magdeburg. Stenberg KyrkSkrud 70 (1950).
2) i sht fys. om den sida av ett magnetiskt fält (kring en stavformig magnet) varifrån fältets kraftlinjer icke utgår; motsatt: nordsida. BonnierKL 7: 1060 (1925). —
-SKEN. polarsken som uppträder på södra halvklotet, södersken. Dalin (1854). Sydskenet, Antarktis motsvarighet till norrskenet. Byström StillHavErövr. 111 (1933). —
-SLAVISK. som tillhör l. utmärker l. härstammar från sydslaver. Lundell (1893). Tillsammans med den slovenska språkgruppen .. bilda .. (den serbokroatiska och den bulgariska språkgruppen) den s. k. sydslaviska grenen av de slaviska folken. Agrell SlavMyt. 10 (1929). —
-SMÅLÄNNING~020. Under 1800-talets senare del arbetade åtskilliga sydsmålänningar med tegelslagning vid de danska tegelbruken. Svedenfors Gränsb. 1: 272 (1949). HT 1953, s. 202. —
-SMÖRBLOMMA~020. bot. växten Ranunculus sardous Crantz (som förekommer i Sydsverige). Nathorst SvVäxtn. 56 (1905). —
-SOMMAR. sommar i söder; särsk. om södra halvklotets o. Sydpolens sommar. NordT 1896, s. 12. Någon start (för en geokronologisk expedition till Nya Zeeland o. Australien) torde emellertid inte bli av förrän till nästa höst, då sydsommaren börjar. SvD 8 ⁄ 12 1931, s. 26. —
-STAT. stat belägen i södra delen av ett land o. d.; särsk. om var o. en av delstaterna i södra USA; i sht i pl. (särsk. (hist.) sammanfattande, om de stater som i nordamerikanska inbördeskriget 1861—65 besegrades av nordstaterna). Björkman (1889). (Utvecklingen mot en ökad popularitet för krigspolitiken) har i Tyskland hittills nått sin höjdpunkt i Preussen, men många tecken tyda på att även sydstaterna komma att förpreussas i samma riktning. Lidforss UtrikVyer 97 (1909). Större delen av (de amerikanska) invandrarna (i Mexiko) kommo från sydstaterna, vilket förklarar deras rasfördomar. Palmgren Beals Mex. 167 (1924). Johnson i ny valturné satsar på Sydstaterna. DN(A) 25 ⁄ 10 1964, s. 16.
-soldat. hist. På M(oun)t Olivet-kyrkogården (i staden Nashville) står ett vackert monument öfver 2,000 där begrafna sydstadssoldater. 2NF 19: 482 (1913).
(V 2) -STRECK. streck l. linje (i sht på karta l. kompass) som utmärker (riktning mot) söder; äv. förbleknat: sydriktning, meridian. Rosenfeldt Nav. 17 (1693). En person, som har gradienten, här sydstrecket (på kompassen), till venster, står .. med ryggen vänd mot öster. Rubenson Meteor. 67 (1880). Hägg PraktNav. 9 (1900; på kompass). Över den rödbruna berghällen med sitt djupt inhuggna nord- och sydstreck. Sparre SkeppLärk. 40 (1918). —
-SVENSK, m. ⁄ ⁄ (ig.). Uppsvenskars ja klingar på ett helt annat sätt än sydsvenskens, och skiljer sig ändå mer från Köpenhamnarens ja. Verd. 1892, s. 90. —
-SVENSK, adj. Det är med uppriktig glädje jag ser den stund kommen, då jag åter får möta ungdomen vid det sydsvenska universitetet. Oscar II 6: 38 (1876, 1895). Medan det nordsvenska kornet väger endast 57 kg. pr hl., väger det sydsvenska nära 66 kg. LAHT 1895, s. 319. Sydsvenska mål, dialekter inom ett område med centrum i Skåne, vartill målen i Blekinge, s(ödra) Halland och s(ödra) Småland ansluter. NE (1995). —
-SVENSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
(V 3) -SYDOST3~2, äv. 104, förr äv. -SÖDOST, adv., sbst. o. oböjl. adj.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -SYDOSTEN, r. l. m. [jfr fd. sudh sudhost (d. sydsydost), mlt. sǖtsǖtōst, sǖtsǖtōsten, t. südsüdost, südsüdosten; formen -sydosten är delvis sg. best. av -sydost] (i sht förr äv. skrivet syd syd ost l. syd sydost)
I. ss. adv.: i l. åt l. mot sydsydost (i bet. II 1). Södhsödost een mijl ifrån Medelsteen, liggia några skiär som kallas Gunnersteen. Månsson Siöb. H 4 b (1644). Vi styrde således SSO. Landell Bligh 37 (1795).
II. ss. sbst.
1) (i sht i nautiskt fackspr.) om (kompasstrecket för) väderstrecket mellan syd o. sydost (betecknat SSO). Rosenfeldt Tourville 123 (1698; om kompasstreck). Augö-Oarne .. belägne uti syd-sydosten 3: mihl ifrå Staden (Hudiksvall). Broman Glys. 1: 67 (c. 1730). Vi (kom) upp emot remmarna på Vänta Litets grund, som ju ligger i sydsydost ungefär. Sparre KaptKrus. 129 (1923).
2) vind från sydsydost (i bet. 1). Augustus .. 20—31 SudSudost. Schwartz Alm. 1648, s. 19. (Vädret) på then wenstra Sijdan (om sunnanvädret), heter Euro notus, på Swenska Sudsudost. Bondepract. E 5 b (1662).
III. ss. adj.; om vind: sydsydostlig; numera bl. ss. predikatsfyllnad. Vinden är sydsydost. Björkman (1889). —
(V 3) -SYDOSTLIG3~020, äv. ~1040. [avledn. av -sydost] som vetter åt l. ligger i l. kommer från sydost. Schulthess (1885). —
(V 3) -SYDVÄST, förr äv. -SÖDVÄST3~2, äv. ~104, adv., sbst. o. oböjl. adj.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -SYDVÄSTEN, r. l. m. (i sht förr äv. skrivet syd syd väst l. syd sydväst) [jfr d. sydsydvest, mlt. sǖtsǖtwest, sǖtsǖtwesten, t. südsüdwest, südsüdwesten; formen -sydvästen är delvis sg. best. av -sydväst]
I. ss. adv.: i l. åt l. mot l. från sydsydväst (i bet. II 1). Mot afton blåste up süd-süd-wäst med en labber kulte. KKD 10: 184 (1711); möjl. till II 1. Stäva .. samma väg sydsydväst. Taube Inte 132 (1918).
II. ss. sbst.
1) om väderstrecket mellan syd o. sydväst; äv. (o. numera bl. i ä. nautiskt fackspr.) om kompasstrecket för väderstrecket (betecknat SSV). Stadius menar att thet skall blåsa af Sudsudwest. Forsius Phys. 137 (1611). Långs stränderne, alt ifrån Engelska Canalen till Madera, är dock strömmen merendels löpande åt SSW. Landell Bligh 33 (1795). Sydsydvest. Meurman (1847). Vinden var på sydsydvest och ganska laber. Skogman Eug. 1: 7 (1854). Hägg PraktNav. 19 (1900; om kompasstreck). Det blåste en laber blidvädersvind av sydsydväst. Sparre Pikstav. 173 (1916).
2) vind från sydsydväst (i bet. 1). Syd-Sydwäst är en stormande och skadeligh Wind. Palmchron SundhSp. 17 (1642). Sydwäst, syd-sydwäst och wästan giör omslag i wäderleken. Menlös Alm. 1740, s. 14. Juslenius 211 (1745).
III. ss. adj. sydsydvästlig; i sht om vind; numera bl. ss. predikatsfyllnad. Vinden är sydsydväst. Wil man åt Norre Vdden ifrån Landzort, är Koosan södhsödwäst. Månsson Siöb. A 4 b (1644). (Sunnanvädret) .. haffuer på then högra Sijdan Africum eller Euro Austrum, thet är Südsudwest, som ganska är warmt. Bondepract. E 5 b (1662). Björkman (1889). —
(V 3) -SYDVÄSTLIG. [avledn. av -sydväst] särsk. om riktning l. vind. Skogman Eug. 1: 92 (1854; om vind från sydsydväst). Med sydsydvästlig kurs. Taube Inte 132 (1918). —
(V 3) -SYDÖST. särsk. = -sydost II 1. En kabel, som ligger på Östersjöns botten .. Den går i rak linje mot sydsydöst. Hedin Pol 1: 19 (1911). —
-TYSKA, i bet. 1 f., i bet. 2 r. l. f.
2) om språk; jfr -svenska 2. Herman Lindquist höll fast vid att berlinskan var vackrare än sydtyskan. Ström UngdStrid 394 (1937). —
(V 2, 4) -VART3~2 l. 4~1, förr äv. -VARTS l. -VÄRTS, adv. (-vart (-dt) 1757 osv. -varts 1807—1885. -värts (-e-, -dt-, -z) c. 1700—1889) [jfr d. sydvarts, sydværts, mlt. sǖtwart, sǖtwert, nl. zuidwaarts, t. südwärts, eng. southward samt nord-vart, bordvarts, lovvart] i sht sjöt. åt l. mot söder, söder ut; äv.: söder (om l. från ngn l. ngt); äv. (numera mindre br.) övergående i substantivisk anv., i uttr. i l. från sydvart, i resp. från söder. TRudeen Vitt. 320 (c. 1700). Vidare Sydvardt allt ned till Malmö är stranden i allmänhet låg. Klint KustÖstersjön 3 (1815). Landet syntes sydvarts. Weste FörslSAOB (c. 1817). Redan vid soluppgången var den andra fälbåten endast några hundra famnar sydvart från oss. Wetterhoff Skog 2: 85 (1887). Ombord på lustkuttern lågo vi lutade öfver kompass och sjökort och satte omsorgsfull kurs direkt på Bogskär, sydvart från Åland. Tavaststjerna Marin 6 (1890). Engström 1Bok 129 (1906: i sydvart). Lävattnet låg som en triangelformad spegel med spetsen sydvart. Sparre SkeppLärk. 12 (1918). Andersson Kipling 7Hav 4 (1918: från sydvart). Sydöstbrotten, vidsträckta grund i Bottniska viken, omkr. 33 km. sydvart om inloppet till Umeå. 2NF 27: 1383 (1918). —
-VIN. (numera mindre br.) vin från sydliga landområden; särsk. om (sött) starkvin. Strindberg Brev 5: 341 (1886). Sydvinerna äro mycket alkoholstarka och i allmänhet söta. Bergström Vinb. 62 (1926). Östergren (1951). —
-VINTER. (i sht i fackspr.) om vinterperioden i Antarktisområdet. Hygiea 1904, s. 579. (Otto Nordenskjöld) tillbringade sydvintern 1902 med vetenskapliga undersökningar vid Falklandsöarna, Syd-Georgien och Eldslandet. HågkLivsintr. 9: 157 (1928). —
(V 1, 2) -VÄGG. vägg i söder, vägg som vetter mot söder. Gripenberg Gallen-Kallela 12 (1932). På korets sydvägg framställes en marialegend i höggotisk stil. Fornv. 1954, s. 341. —
-VÄST04, adv., sbst.1 (sbst.2 se sp. 15496), oböjl. adj. o. prep.; äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -VÄSTEN040, r. l. m. [jfr d. sydvest, mlt. sǖtwest, sǖtwesten, nl. zuidwesten, t. südwest, südwesten, eng. southwest; formen -västen är delvis (i sht i bet. II 2) sg. best. av -väst]
I. ss. adv.: i l. åt l. mot sydväst (i bet. II 1); särsk. i uttr. sydväst (förr äv. södväst) om l. (i)från ngt, åt sydväst från ngt. Södwäst aff Halli een mijl ligger een Klippa som kallas Råni. Månsson Siöb. D 4 a (1644). Ormängen, som terminerar skilnaden linie rätt Sidwäst till ett 5 steene Röör. Trolle-Bonde Hesselby 57 (i handl. fr. 1657). Södh wäst i kiörckian up uth med wäggen är en kåsteligh stool ther som konungerna i Swirige blifwa krönte. Bolinus Dagb. 56 (1670). Gården ligger södwäst ifrån kyrkan. Westerberg Lefv. 1 (1734). Sydväst om Romeleåsen i Skåne. Selander LevLandsk. 19 (1955).
II. ss. sbst.
1) (i sht i nautiskt fackspr.) om (kompasstrecket för) väderstrecket mitt emellan söder o. väster (betecknat SV); äv. (o. numera nästan bl. i ä. nautiskt fackspr.) i (ofta i adverbiell l. adjektivisk anv. övergående) benämningar på (kompasstrecken för) vissa närliggande väderstreck, särsk. i sådana uttr. som sydväst (förr äv. södväst) till syd (förr äv. syden l. söder) betecknat SVtS, sydväst till väst (förr äv. västan l. västen) betecknat SVtV. Styra åt sydväst. I, förr äv. på sydväst. Egypten ligger på Sudhwest. FörsprJes. Aaa 2 a (Bib. 1541). Enn stoor cometa haffver syntz her uti Findlandh en long tijdh, hvilcken haffver stått ifrå nordhosten och till sudvesten. G1R 26: 187 (1556). Man skal icke .. gerna öpna the Fönster, som wändas åth Södher eller Sudhwest. L. Paulinus Gothus Pest. 68 a (1623). Månsson Siöb. F 2 a (1644: södwäst til söder). Därs. M 4 b (: södhwäst til wästan). Rosenfeldt Tourville 123 (1698: Syd-Wäst till Syden). Därs. 125 (: Sydwäst til Wästen). Muhlbetet och nya fäbowallen är i Södwästen 1/4 mihl närmare Socknen. Broman Glys. 1: 162 (c. 1730). Hägg PraktNav. 18 (1900; om kompassstreck). I sydväst synes Bogaskärs lotsstuga. Ruin Rumm. 82 (1940).
2) vind från sydväst (i bet. 1). Then hampnen är vppå Cretam för Swdwäst och Nordhwäst. Apg. 27: 12 (NT 1526). När sunnanwäder kom, .. eller sudwest eller westan, .. tå tendes siukdomen vp såsom en hefftig eld. Swedberg Dödst. 613 (1711). Sydvästen låg på ute från Kattegatt. Gustaf-Janson SommVind 78 (1970).
3) (numera föga br.) område i sydväst. Auerbach (1913). Solen (har) gått ner i ett blodigt sydväst. Wilhelm Jord 78 (1935).
III. ss. adj.: sydvästlig; i sht om vind; numera nästan bl. ss. predikatsfyllnad. G1R 19: 177 (1548). Enär wij nu .. kommo så långt i siöön, att wij skulle mista Landzort uthur sichtett, kom een sådan hefftig sudwest storm och contrarie windh, att (osv.). Dahlberg Dagb. 21 (c. 1660; uppl. 1912). (Den 13 nov.) war winden hela dagen syd-wäst til syden. KKD 10: 185 (1711). Man räknade ännu för en lycka, at winden war sud-wäst. Nordberg C12 2: 646 (1740). Om wåren medförer nordost wind et liufligt och blidt wäder, i de östra Sweriges provincier; men sudwäst är mera kulit. Gadd Landtsk. 1: 18 (1773). Vi segla ut från Sandhamn .. och jag sätter rak sydväst kurs. Engström Kryss 167 (1912). Den vida fjärden .. kunde vara svår nog med sydväst storm. Lindström Blåst. 115 (1928).
IV. mil. ss. prep.; sydväst om. Armén skall .. ordnas sydväst .. beredd att .. genombryta de fientliga verken. KFÅb. 1913, s. 24. Sydväst Växjö. SmålP 13 ⁄ 1 1975, s. 2.
Ssgr (till -väst I, II 1 (o. III). Anm. Här behandlas också ett antal ord som eg. är avledningar till geografiska egennamn sammansatta med -väst): sydväst-afrikansk. VäxtLiv 3: 138 (1936).
-passage(n). (förhållandet att färdas) sjövägen till resmål i sydväst; särsk. om sjövägen till Moluckerna från Europa. Nordenskiöld Periplus 185 (1897).
-sida. Efter åtskilliga berättelser, skal uti några af dessa berg, på sudvest sidan af ön, stundom visa sig underjordiska eldslågor. Brelin Resa 65 (1758); möjl. icke ssg. Skogvakt. 1893, s. 231.
-ut, adv. i riktning sydväst; i sydväst; äv.: i sydvästlig riktning (från ngt). Wettersten Forssa 16 (c. 1750). Sydvästut träder fjället Fruhågna med sin fot ända ned mot Stora Fjällsjön. Modin NorrlSkogVatt. 154 (1920).
-vart, adv. åt sydväst, i sydvästlig riktning; äv.: sydväst (om ngt). Denna Combat tildrog sig en och en half mil Sydwest-wardt om Nannis-grundet, några mil utanför Helsingfors. GT 1788, nr 94, s. 3. Vi satte .. kurs sydvästvart för en frisk sydostlig kultje och gjorde under aftonen 11 knop. Hägg Örl. 138 (1943).
-väder. (†) = -väst-vind. Holm NSv. 48 (1702). Lybs, sydwest-wädret, som alltid är starkt, rensar lufften. Linné Diet. 2: 31 (c. 1750). Ifrån Bartholomei tid til Micaelis war ett ständigt strängt Sunnan och Systwäst (felaktigt för: Sydwäst), men ifrån Mickelsmässa dagel(igen) et kalt nordanwäder. Trolle-Bonde Hesselby 171 (i handl. fr. 1761); möjl. icke ssg. —
(V 3) -VÄSTAN032, adv. o. sbst.
-väder. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat). Linc. L 4 b (1640). Jag minns en aprildag under islossningstiden. Ett stormigt sydvästanväder drog fram över sjön. NatVästerg. 300 (1951). —
(V 3) -VÄSTARE. [avledn. av -väst (o. -västan)] (numera bl. tillf., vard.) sydvästvind. GHT 1905, nr 227 B, s. 4. —
(V 3) -VÄSTER040, r. l. m. om den sydvästra delen av ett landområde; ofta i sg. best. Fäbodarne äro för 3 grannar i södwäster. Broman Glys. 1: 293 (c. 1730). Det får inte glömmas att då jag talar om mexikanare, så menar jag alltid det halfblodspack man vanligen träffar på i sydvästern. Zilliacus Indiankr. 105 (1898). —
(V 1, 3) -VÄSTLIG032 l. 040. [jfr d. sydvestlig, nl. zuidwestelijk, t. südwestlich; avledn. av -väst] som vetter åt l. är riktad mot l. kommer från l. ligger i sydväst. GT 1788, nr 52, s. 2 (om storm). Vingårdar — pryda sydvestliga sidan af Niederwald. Nicander Minn. 1: 136 (1831). I sydvästligaste Frankrike. Lönnberg SvFåglFlyttn. 153 (1935). Vindbycellerna .. bildar .. de tätaste mönstren då det blåser sydvästliga till nordliga vindar. Andbert Fritidsväd. 75 (1977). —
(V 3) -VÄSTRA032 l. 040. ss. attributiv bestämning: som är belägen i sydväst l. utgör sydvästlig del av område l. land l. dyl. Inuti muren i södwästra ändan är ett hwalf. BtVLand 4: 32 (1748). Sudvestra delen af Vestmanneland. Johansson Noraskog 1: 17 (i handl. fr. 1785). —
-VÄXT. växt med sydlig utbredning (särsk. med avs. på sv. förh.); utom i ssgn sydväxt-berg numera mindre br. Bergman VSmSkr. 40 (1855). Man öfverraskas här (dvs. i Kristianiatrakten) af en ovanlig blandning af nord- och sydväxter, af hvilka sednare många blott tillhöra Sverges sydligare delar. BotN 1855, s. 1. Valnöt-, persiko-, vin- och mulbärsträd m. fl. dyl. sydvexter. (Agardh o.) Ljungberg III. 3: 157 (1859). SvNat. 1934, s. 39.
Ssg: sydväxt-berg. bot. om berg med hög, brant, ofta sydvänd sida o. med inslag av sydliga växtarter i floran; jfr syd-berg. TNCPubl. 43: 67 (1969). —
(V 2) -ÅT. (numera mindre br.) åt söder, mot söder. Landsm. XI. 2: 21 (1896). Fartyg, som kommo från Biscaya och gingo sydåt. Mörne Hamn 82 (1927). Östergren (1951). —
-ÄNDA l. -ÄNDE.
2) fys. till V 3, om den ända av en fritt rörlig magnet som drages mot söder. Fock 1Fys. 611 (1855). Man har kommit överens om att ange ett magnetfälts riktning som riktningen från nordände till sydände. Denna riktning är densamma som kraften på en tänkt nordände i magnetfältet. GymnFys. 2: 53 (1984). —
(V 3) -ÖST04, adv. o. sbst., äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -ÖSTEN040, r l. m. [jfr d. -öst; formen -östen är delvis (i sht i bet. II 2) sg. best. av -öst] Anm. I nautiskt fackspr. användes i stället för d. o. sydost. I. ss. adv.: i l. åt l. mot sydöst (i bet. II 1); jfr -ost I. Sydöst om l. från ngt. Östergren (1951). II. ss. sbst.
1) om väderstrecket mitt emellan söder o. öster; särsk. i uttr. på sydöst(en), åt sydöst; jfr -ost II 1. LfF 1900, s. 175. Vår väg leder mot sydöst. Hedin Pol 1: 91 (1911). När jag vaknade den följande morgonen hade vinden gått på sydösten, och solen spred en ljuvlig värme. Alfvén 1Sats. 77 (1946).
2) vind från sydöst (i bet. I); jfr -ost II 1. Vinden var god, en jämn sydöst, seglingens längd ungefär en mil. Nyblom Minn. 2—3: 190 (1904). Högsommarens ljuvligaste vind var sydösten. Alfvén 1Sats. 38 (1946).
3) om sydöstligt land(område) o. d.; jfr -ost II 3. Händelsernas utveckling i sydöst. Hjärne K12 172 (1902). NFMånKr. 1938, s. 528.
Ssgr (till -öst I, II. Anm. Här behandlas äv. ett antal ord som eg. är avledn. till geografiska egennamn sammansatta med sydöst): sydöst-asiatisk. VäxtLiv 3: 93 (1936).
-monsun. I södra Indiska oceanen mellan eqvatorn och 8° eller 10° .. (sydlig bredd) blåser från midten af April till slutet af Sept. sydöstmonsunen. NF 11: 271 (1887).
(V 3) -ÖSTAN. (numera föga br.) sydöst; ss. enkelt ord anträffat bl. ss. sbst.: sydöstlig vind. Nordväst ses ock stundom drifva de högre skyar contrairt emot dem, som Sud-östan drifver. Thunberg Resa 1: 255 (1788).
Ssgr: sydöstan-vind. (numera föga br.) vind från sydöst, sydöstlig vind. Thunberg Resa 1: 278 (1788).
-väder. (†) vind från sydöst; anträffat bl. i ssgn sydöstanväders-regn, regn som vind från sydöst medför. Celsius Alm. 1731, A 4 a (: Sud Östan- och Sunnan wäders rägn). —
(V 1, 3) -ÖSTER040, adv. o. sbst.
I. (†) ss. adv.: i sydöst; äv. i uttr. sydöster uppå, åt sydöst. På vägen sågom vi en Cometa, som stod sudwester ut och hade stjerten sydöster uppå. HSH 12: 216 (1577). Södöster i staden är Tavastehus Slott som 1249 af Riksföreståndaren Birger Jarl blef anlagt. BtVLand 2: 128 (1760).
II. ss. sbst. (numera mindre br.) sydöst (se d. o. II 1). I hörnet til sydöster. Broman Glys. 1: 67 (c. 1730). En stor flotta .. har stuckit upp i sydöster. Högberg Vred. 3: 122 (1906). Vid synkretsen åt väster, syd och sydöster brunno röda moln. Dens. Baggböl. 1: 7 (1911). Dens. JesuBr. 1: 147 (1915). 2) om sydöstligt land(område); jfr -öst II 3. Jätteskogarna i den fuktiga sydvästern och sydöstern (i Australien). Ymer 1914, s. 314. —
(V 1, 3) -ÖSTLIG032 l. 040. [avledn. av -öst] som vetter åt l. är riktad mot l. ligger i sydöst; jfr -ostlig. Nicander Minn. 1: 258 (1831). Den sydöstliga landsdelen Siebenbürgen. Langlet Ung. 410 (1934). Ett flygfoto från Åråsviken i Värmlands sydöstligaste hörn vid Vänern. Selander LevLandsk. Pl. 8 (1955). Anm. I nautiskt fackspr. används i stället för d. o. sydostlig. —
(V 3) -ÖSTRA032 l. 040. ss. attributiv bestämning: som är belägen i sydöst. Linné Sk. VIII (1751). Grafwen skal hafwa waret i södöstra hörnet på Kyrkogården. Fernow Värmel. 329 (1773). Vilka åtgärder är statsrådet beredd att vidtaga för att förbättra sysselsättningsläget i sydöstra Skåne? RiksdP 1975, nr 56, s. 228. —
-ÖVER (äv. särskrivet).
1) till V 1: i söder; söderöver. I natt får dom inte en fena, om dom lägger (nät), för då ä stimmet långt sydöver. Sparre Alfåg. 31 (1916). I vissa distrikt sydöver lär det förekomma, att (osv.). Martin PampL 74 (1930).
2) till V 2: mot söder, söderut, söderöver. Det dröjde ej länge förrän vi voro fast i isen och drefvo med den sydöfver. Ymer 1908, s. 222. Landsm. 1911, s. 403 (: syd över). Vi (fortsatte) åter sydöver på den tilltrampade stigen. Macfie Lägereld. 19 (1936).