SO
SAOB
publicerad: 2000
SYND syn4d, vard. äv. syn4, sbst. o. adj. oböjl.; ss. sbst. r. l. f. (Rom. 5: 12 (NT 1526: syndennes, sg. best. gen.) osv.) ((†) m. Lindfors (1824), Meurman (1847)); best. -en; pl. -er; ss. adj. (i bet. 2 c) -are (komparation tillf., SD 1907, nr 139, s. 10 (: syndare), GbgP 5 ⁄ 9 1995, s. 32 (: syndast)).
Ordformer
(syn- i ssgr 1547 (: synstraff)—1679 (: Synfulla, pl.). synd (-ÿ-, -h) 1526 osv. syndt 1543. synn 1936 osv.)
Etymologi
[runsv. synd, fsv. synd; sannol. av fsax. sundea, sundia; jfr fd. synd (d. synd), nor. synd, fvn. synd, mlt. sünde, (lt. sünd, sünde), mnl. sonde (nl. zonde), fht. suntea, sunta (mht. sünde, t. sünde), feng. synn (eng. sin); jfr äv. fsax. sunnea, nödvändig angelägenhet o. d., fht. sunna, (laga) förfall, fvn. syn, förnekande (av skuld), senare leden i fvn. nauðsyn, laga förfall, o. fsv. nöþsyn, hinder, trångmål, nöd m. m., got. sunja, sanning (jfr äv. got. bisunjane, runtomkring, eg. gen. pl.: av de runtom befintliga); sannol. substantivering av ett germanskt vbalabstraktum till den rot som föreligger i lat. esse, vara, o. i avljudsförh. till lat. sons (gen. sontis), skyldig, motsv. SANN, adj. — Jfr SYNDA, v.2, SYNDELIG, SYNDIG]
1) (i bibliskt l. religiöst spr. samt teol.) om ngt som strider mot det gudomligas vilja; i fråga om kristna förh.: överträdelse (i handling, ord l. tanke) av Guds vilja, handlande l. beteende (särsk. på det sexuella området) som står i strid mot Guds vilja (o. som medför negativa relationer till medmänniskorna o. skapelsen i övrigt), människans skuldförhållande till Gud; stundom liktydigt med: missgärning; äv.: benägenhet till synd; äv. om annan (annat) starkt förkastlig(t) handling l. beteende som strider mot kristen moraluppfattning (förr särsk. liktydigt med: brott (se d. o. II)); predikativt äv. närmande sig l. övergående i adjektivisk anv., i uttr. vara synd (att göra så l. så), vara (en) synd (att göra så l. så), vara syndigt osv., vara en syndig handling osv. Syndernas förlåtelse. En grov, svår synd. Bekänna, ångra sina synder. Begå (en) synd. Han skal frelsa sitt folck frå theres synder. Matt. 1: 21 (NT 1526). Iach gör icke huadh iach will, vtan thz iach hatar thz gör iach .. Så gör icke nw iach thet, vtan synden som boor j migh. Rom. 7: 17 (Därs.). Tu .. wilt förderffua migh för mins vngdoms synder skul. Job 13: 26 (Bib. 1541; Bib. 1917: missgärningar). På thet .. Synd må androm til warnagel och i tijdh straffat blifwa, tå gifwe wij wåre Landzhöffdingar .. tilstånd .. at rätta öfwer effterskreffne Miszgärningar. Schmedeman Just. 140 (1614). Then som ingen Försyyn hafwer at synda emoot thet 6 Bodet; han achtar icke heller the Synder som bedrijfwas emoot thet 2 Bodet. Gezelius PerbrCom. C 3 a (1673). Ej skal någon för begångit enkelt Hor eller Lönskeläger stå mer än 3. Söndagar Kyrckioplickt, fast än Synden flere resor itereras. PH 1: 130 (1720). Synd är .. en lagens öfwerträdelse, eller allt det, som sträfwar och strider emot Guds lag. Nohrborg 152 (c. 1765). Allt, som icke är tro, är synd. Agardh BlSkr. 1: 9 (c. 1855). Är det synd att dansa och spela kort? Östergren (1951). Sebastian ämnar begå en synd mot Den Helige Ande, den synd för vilken ingen förlåtelse gives. Delblanc Homunc. 46 (1965). I nyare teologi betraktar man även t.ex. orättfärdiga samhällsstrukturer som uttryck för synd. NE (1995). — jfr ARV-, BLOD-, BOLERI-, DÖDS-, HORDOMS-, HUVUD-, KAPITAL-, OTUKTS-, OVETENHETS-, SAMVETS-, VANE-SYND m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Syndennes lön är dödhen. Rom. 6: 23 (NT 1526). Ther mong ord äre ther är icke synden borto. SalOrdspr. 10: 19 (öv. 1536). Jw mehra Synd, jw större straff. Grubb 408 (1665). Hä ä gammult hä, sa gåssen om Sÿnden. Celsius Ordspr. 1: 706 (1708). Synden kommer med löje, men går bort med gråt. SvOrdspråksb. 85 (1865). Synden straffar sig själv. Auerbach (1913).
b) i vissa uttr. (jfr c, d). — särsk.
α) i synd (förr äv. synden l. uti syndenne), i l. under ett tillstånd av synd; särsk. i uttr. leva i (öppen) synd, särsk. (o. numera i sht): leva tillsammans med ngn under äktenskapliga former utan att vara gift. Falla i synd, se FALLA II 6 a. Tu är aller födder j synd. Joh. 9: 34 (NT 1526). See gudh j synd är iach aflat. GudlVis. A (1530). Sy iach är j odygd giord, och mijn modher haffuer mich j synd vndfo(n)git. Psalt. 51: 7 (öv. 1536). The ogudactighas offer är en styggilse, ty the warda j synd offrat. SalOrdspr. 21: 27 (Därs.). (Matteus) hade leghat j synd, och fördt itt fördömelighit leffuerne, likwel wardt han icke förkastat. LPetri 3Post. P 8 b (1555). Szå mycket haffuer thet innebära att .. leffua effter sitt eget sinne vti syndenne, att effter ett ogudachtigt liffuerne fölier een sörgeligh ändelycht. Svart G1 162 (1561). Lefva i synd, framhärda i synden, i sina synder. Weste FörslSAOB (c. 1817). Den rättfärdiges minne dör aldrig, men den som dör i synd, ”hans namn skall aldrig nämndt varda”. Cavallin Franzos JudT 109 (1896). Östergren (1951: öppen). Pigan Annagreta, som sammanbodde i synd med trädgårdsmästaren Segerström. Widding Ryttmäst. 83 (1968). — särsk. (†) i uttr. komma ngn l. ngt i synd, försätta ngn l. ngt i (ett tillstånd av) synd. Här effter (skall) Israels barn intet .. nalkas in til witnesbyrdzens tabernakel, til at komma sigh j synd och döö. 4Mos. 18: 22 (Bib. 1541). (En man som drivit bort sin hustru kan) icke tagha henne igen .. ty thet är een styggelse .. på thet at tu icke skal komma landet j synd, som Herren tin Gudh tigh til arffs giffua skal. 5Mos. 24: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: draga synd över).
β) (†) dödlig synd, om dödssynd; jfr DÖDLIG 4 b. I thet .. (de okristna prästerna) sijnom Affgudom offrade .. vnderstodhe the sigh til at försona dödelighe synder: Men thet war en styggelse. Schroderus Comenius 641 (1639). Dödelig synd, miszgerning, hufwudskuld i pengar. Ekblad 45 (1764). ÖoL (1852).
γ) (†) göra l. bedriva (en) synd l. synder på l. emot l. med ngn, begå (en) synd l. syndig(a) handling(ar) mot l. tillsammans med ngn; utan prep.-uttr. äv.: synda; jfr δ. Huar och en som gör synd, han gör och wrånghetena, och synden är wrongheet. 1Joh. 3: 4 (NT 1526). Thetta folcket haffuer giordt een stoor synd. 2Mos. 32: 31 (Bib. 1541; Bib. 1917: begått en stor synd). Om en man eller quinna gör een synd på een menniskio och förbryter sigh ther medh emoot Herranom, så (osv.). 4Mos. 5: 6 (Därs.). Hwadh nu meer aff Manasse säyande är .. och om hans synder som han bedreff .. thet är scriffuit vthi Juda Konungars Chrönico. 2Kon. 21: 17 (Därs.; Bib. 1917: den synd han begick). Den som förtjenar mycket, gör synd emot sine fattige Medborgare .. om han icke genom en större depence ger dem tilfälle at äfven förtjena til sin föda. Posten 1769, s. 421. Förlåt, om Chloë i sin ifver / Mot dina (dvs. Rosalies) vackra villor svär; — / Hvad harm! det ej med henne är / Som man så ljuflig synd bedrifver. Kellgren (SVS) 2: 164 (1782).
δ) (†) bedriva synd och skam, begå (en) synd l. syndig(a) handling(ar); särsk.: leva ett otuktigt liv; jfr γ. Schultze Ordb. 5285 (c. 1755). (Sv.) De bedriva synd åkk skam, (lat.) In flagitiis volutantur. Därs.
ε) (†) i det opers. uttr. ngn är det synd, eg.: för ngn är det (en) synd, ngn begår en synd. Then ther kan göra gott och gör icke honom är thet synd. Jak. 4: 17 (NT 1526; Vulgata: peccatum est illi; Luther: dem ist es Sünde; Bib. 1917: för honom bliver detta till synd; NT 1981: han begår en synd). (Sv.) Det är honom synd (lat.) in vitio est, in culpa est. Cavallin (1876).
ζ) för sina synders (förr äv. synder l. syndenes l. syndens o. d.) skull, (få utstå ngt) som straff för begångna synder; äv. (o. numera vanl.) förbleknat, om förhållanden som upplevs som besvärliga l. mödosamma, ungefär liktydigt med: som (välförtjänt) straff l. beklagligtvis o. d. Ehuru nödigt iag wille beswära min högt(ära)de .. Bror med bekante Sochnegång, som mig är på kommen för syndenes skull. VDAkt. 1717, nr 293. Hans Maj:t hade til denna soupé befalt .. några .. (damer) som för syndernes skuld blifvit en vane at de med hofvet skulle följa. GJEhrensvärd Dagb. 2: 70 (1780). Det påhänget har jag för syndens skull. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det har man för sina synders skull. Holmström Sa’han 47 (1876). Dej har jag fått för mina synders skull. Östergren (1951).
η) (vard.) i sg. best., om livsstil l. liv som karakteriseras av synd; syndfullt liv; särsk. (o. numera vanl.) om sådan livsstil osv. som karakteriseras av (chockerande) sexuell frigjordhet, öppenhet o. frihet, särsk. i uttr. den svenska synden, om sådan livsstil (i ovan anförd bet.) osv. som av utländska bedömare anses vara särskilt typisk för Sverige; äv. i anv. motsv. d. En dam, ful som den svenska synden. Almqvist AMay 34 (1838). Brittisk syn på svensk synd. DN(A) 14 ⁄ 2 1964, s. 16 (rubrik). Vad är det .. (amerikanerna) känner sig lurade på (i Sverige)? — Den svenska synden, naturligtvis. Gustaf-Janson Myl. 169 (1965). Utan att bryta någon ed hade jag lämnat Ukraina för Ryssland och Petersburg. Nu måste jag lämna synden. Johansson GogAns. 79 (1989). Om den världsberömda svenska synden fick sitt upphov i (badorten) Mölle .. så inte var det på något svenskt initiativ. SvD 31/7 1992, s. 21. Mölleborna själva tog .. avstånd från synden genom att inte delta i (gemensamhets)badandet. Därs.
c) (i vitter stil l. religiöst spr.) i gen. sg. best. övergående i anv. ss. adj., ungefär liktydigt med: som präglas av l. är benägen till synd (särsk. syndigt leverne), syndig, syndfull; i uttr. syndens barn, särsk. (i sht förr) om oäkta barn, barn fött i synd. Loffuat ware gudh athi haffue warit syndennes tienare. Rom. 6: 17 (NT 1526). Halt öfwer osz tin högra hand, / At wij eij falle i syndsens band. Ps. 1695, 368: 3. Wetterbergh Selln. 120 (1853: syndens barn). Ler du, syndens mörka flicka? / Kom och i min famn dig sätt. Wecksell SDikt. 150 (1860). Det var ett syndens hus med dans och komediantspel och usla nöjen. Idun 1888, s. 119. Barnen hade .. hållit på med sitt: att (skol)huset var byggt av en syndens människa. Lagerlöf Bannl. 95 (1918). De lutherska emigrantprästerna .. (rustade sig) mot .. faror, som hotade från de läsarekretsar, vilka delade metodist- och baptistprästernas åsikter, att de svenska statskyrkoprästerna var syndens barn. KyrkohÅ 1960, s. 150. Det sades .. att Kristianstad var ett syndens näste. Nilsson MessTräb. 189 (1990).
d) i det jämförande uttr. som synden; dels anspelande på egenskap som förknippas med synd l. med tanke på den rättsinnade människans reaktion inför synd (i sådana uttr. som ful l. vacker l. svart som synden resp. sky l. hata ngn l. ngt som synden), dels [jfr sådana uttr. som som fan, som satan, som tusan] (vard.) förbleknat (jfr e), övergående i rent förstärkande, adverbiell anv.: i hög(sta) grad, väldigt, riktigt o. d. Han är ful som synden. Mont-Louis FrSpr. 290 (1739). Ni vet, at han är envis som synden. Envallsson Skom. 55 (1785). En styf qvinna var mor din i unga dagar, och vacker som synden. Topelius Fält. 5: 70 (1867). Det var i början af November och kallt som synden klockan tre eller fyra på morgonen. Dens. Vint. I. 2: 12 (1867, 1880). O, herr magister, jag har hatat er som synden. Därs. 141. Mörk som synden var hon och en viss reminiscens av skönhet över gestalt och skick hade hon i behåll. Cedercreutz Typ. 1: 107 (1908, 1917). Vi frös som synden, och ingen mat hade vi fått på hela dagen. Larsson I By GGodTid. 42 (1941). Jag vill helst ha svart kaffe, starkt som synden. Edlund Chandler Syst. 255 (1950).
e) i förbleknad anv. (jfr d); särsk.: mindre förseelse l. fel l. överträdelse o. d.; i uttr. vara synd äv. närmande sig adjektivisk anv. (jfr 2): orätt l. oriktigt l. fel. Broman Glys. 3: 872 (1747). Jag kommer nu ihog mina synder. Porthan BrCalonius 36 (1793). Det vore synd att neka, det trakten var vacker. Wallin Bref 227 (1849). Det är synd att slå honom. Dalin (1854). Synderna mot grammatik och logik, måste skrifvas hufvudsakligen på .. illa betalda och illa underbygda tidningsreferenter. Hellberg Samtida 7: 224 (1872). Det är egentligen en synd mot parlamentarismens heliga ande att bruka vunnen makt till främjande av egna intressen. NordT 1929, s. 601. Här var det inte stora förhållanden, det vore synd att säga, men så var de i gengäld trygga. Thulin Heinesen Gryn. 129 (1935). — jfr FAVORIT-, NATIONAL-, SKÖTE-, SMÅ-, SPRÅK-SYND m. fl.
f) i personifierad anv.; i sht förr äv. metonymiskt, om syndig människa (äv. koll.: (skara) syndiga personer). Sedhan begärilsen haffuer aflat, födher hon synden. Men thå synden är fulbordhat, födh(e)r hon dödhen. Jak. 1: 15 (NT 1526). Aldrig hade han uppläst .. (syndabekännelsen) så som i dag; han sjönk på knä öfver altarpallen, het af en ny känsla. Den bräckliga, knäböjande synden hade han öfverallt framför sig. Almqvist Kap. 25 (1838). Hwarför umgås du med den der lustighets-rulten .. den der ärewördiga synden, den der gråhåriga orättfärdigheten? Hagberg Shaksp. 3: 178 (1848).
2) [jfr 1 e; jfr SKADA, sbst. 1 s, SKAM, sbst. 1 b ο] i sg. obest., ss. predikativ i opers. l. elliptiskt konstruerad sats (ofta följd av att-sats l. frågesats l. inf.), använt för att ange ngt beklagligt l. tråkigt l. sorgligt o. d.; skada (se SKADA, sbst. 1 s); äv. övergående i l. (i komparerad form (se c) l. föregånget av adverbiell bestämning) med fullt utvecklad adjektivisk anv.: beklagligt l. tråkigt l. sorgligt o. d. Nu weet iag inthet rättare, än att wår gode Loccenius är Bibliothecarius. Skulle thet honom något afkortas, tycker iag att thet wore syndh. Annerstedt UUH Bih. 2: 9 (i handl. fr. c. 1655). Öfverst Maijdells änckefru, hvilcken voro uti et så torftigt tilstånd, at det voro synd om hon eij skulle blifva hulpen. 2RARP 10: 233 (1738). Det vore synd at ej låta utlänningar förstå det vi känna åtminstone vårt språk. Kellgren (SVS) 4: 303 (1782). Det är en stor synd, at ni intet giftat er i min ålder, då ni var omkring edra tjugu år. Altén Misst. 2 (1797). Hon måtte ha brutit med den vackre herrn med de gudomliga mustascherna. Så synd! PT 1902, nr 229, s. 2. Han var en sån .. präktig och trevlig mänska, det var bra synd att han skulle gå bort så där i förtid. Lindström Leksaksb. 41 (1931). Jag tycker .. det är jäkligt synd, att du inte skall komma med till skuttet. Hammarling Wodehouse PsmithOrdn. 254 (1934). Konserten fick nu inte så många besökare som den förtjänade. Det var synd. SmålP 3 ⁄ 10 1977, s. 11. Synd, mumlade Roger som verkade ganska dragen. Karnstedt Slamf. 276 (1977). Synd att du ska resa. Jag behöver hjälp med mitt hus. Östergren Ankare 51 (1988). — särsk.
b) (†) i uttr. vara (stor) synd åt, vara skamligt, vara synd och skam. Der .. (pigan) tillhölt hooss Henrich Kolckillan, war sådant sleemt leffwerne, att dett war stoor synd ått. BTÅboH I. 9: 212 (1637). Pastor sadhe sigh dhet (dvs. låta de fattiga tröska tiondesäden) wilja gerna göra, men det skeer mz sådant pock, att det ähr synd åth. HärnösDP 1664, s. 92.
c) med bestämning inledd av prep. om l. (numera bl. i Finl.) med, förr äv. på l. åt med huvudord betecknande ngn l. ngt som är beklagansvärd (beklagansvärt) l. ömkansvärd (ömkansvärt). Det är .. synd med honom. Säfström Banquer. C 3 a (1753). Jag tycker at det är synd om honom. Weste (1807). Utomordentligt glad tycktes gubben vara att .. få komma till sitt eget rike tillbaka, så att det sannerligen varit synd med Påfven Pius, om han råkat få se honom. Runeberg (SVS) 9: 174 (1850). Lönnberg BlSkär. 35 (1876: åt). Det är synd på dig, för du vet inte hvad du gör. Wallengren Mann. 123 (1895). Det är synd om människorna! Strindberg Drömsp. 186 (1902). Egentligen är det synd om ballongen. Den sitter ju fast vid snöret och kan inte flyga vart den vill. Lindström Leksaksb. 33 (1931). Det är väl inte syndare om en sån (som är blind) än om en som är född fattig, utbrast Ingrid mera hett än grammatikaliskt. Edqvist Musik 231 (1946). Om de snåla var det bara synd. Ja, det var verkligt synd om dem. Martinson VägKlockrike 292 (1948). Det är synd med honom. Ahlbäck SvFinl. 54 (1956). Va synn om dig som går och väntar. Ekman Springkäll. 233 (1976).
d) med bestämning inledd av prep. på (förr äv. med l. om) med huvudord betecknande ngn l. ngt som i visst avseende har beklagligt förstörts l. fördärvats o. d. (l. hotar att förstöras osv.); särsk. i fråga om att det gått (l. hotar att gå) illa med ngt som förefaller värdefullt l. lovande l. sällsynt o. d. Stor sak i swedan; men det är synd om det wackra ansigtet. Tessin Bref 1: 162 (1752); jfr c. Synd med de der kjortlarna i alla fall! bara en enda sömm går sönder, så är det förbi med alltsammans. Blanche Våln. 657 (1847). Röster omkring började att tala om pjesen. Skulle den ta ett slut så här plötsligt? Synd på det vackra stycket! Hallström GHist. 118 (1895). Det var synd på fröken Bergöö att hon skulle ha potatisnäsa. Larsson Larssons 5 (1902). Han hör inte, .. fin pojke, synd på begåfning, men han har varit med, han har varit med när knifvarne gick. Engström 1Bok 7 (1905). Synd på det dyra virket; skulle vilja ha det till ved. Hallström LegDr. 86 (1908). Det är synd på ett så bra motiv och en så allvarligt syftande författare. SvLittTidskr. 1960, s. 26. — särsk. i uttr. (det är) synd på så rara ärter, se RAR 3 b β slutet. (Stumfilmen) går aldrig mer. Det må vara aldrig så synd på rara ärter, men det går helt enkelt inte. Trots att det är något tungt över talfilmen. LD 4 ⁄ 8 1932, s. 4. Jag hade fullständigt klart för mig att jag fortast möjligt borde förstöra resultatet av mina mödor .. men samtidigt tyckte jag att det vore synd på så rara ärtor. Gustaf-Janson Äng. 224 (1967).
3) övergående i adverbiell anv., i uttr. [sannol. utgående från uttr. som tycka att det är synd om ngn l. ngt] tycka synd om, äv. (numera bl. i Finl.) med, förr äv. hava l. känna synd om l. hava synd med ngn l. ngt, ömka ngn l. ngt, ha medlidande med ngn l. ngt. Almqvist DrJ 444 (1834). Han var ung och egde ej ett förstockadt hjerta. Han tyckte synd om menniskorna. Dens. Går an 57 (1839). Sanningen att säga, har jag ofta tyckt mera synd om hästar än om menniskor. Blanche Bild. 1: 23 (1863). Jag skulle inte heller ha nännats (dvs. att fara), om jag inte haft synd om dig här i din ensamhet. Tavaststjerna Aho Folkl. 75 (1886). Den goda, varmhjärtade kvinnan .. kände synd om björnen och tog parti för den. Dens. Patriot 250 (1896). Så småningom hade han börjat tycka synd om (den avskyvärda tavlan). Hedberg VackrTänd. 22 (1943). I finlandssvenskan förekommer stundom tycka synd med. Ahlbäck SvFinl. 54 (1956).
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. helt l. delvis hänföras till SYNDA, v.2): A (i sht i religiös l. vitter stil): SYND-BEFLÄCKAD, p. adj. befläckad med synd. Rogberg Pred. 2: 374 (1828). (Människo)slägtena, alla i Adam syndbefläckade. Rydberg Magi 11 (1865). —
-BEGREPP. (synd- 1930 osv. synda- 1940) begreppet synd; i sht i sg. best. Wigforss Minn. 2: 333 (1930). Syndbegreppet är centralt inom den kristna etiken. UNT 13 ⁄ 4 1951, s. 5. —
-BESMITTAD, p. adj. besmittad (se besmitta 2 b) med synd. Stenbäck Dikt. 97 (1840). HågkLivsintr. 14: 204 (1933). —
-BESNÄRD, p. adj. (†) insnärjd i syndens garn; jfr besnärja 2. Manuale 1686, 2: 425. Wårt olycksmått wi sjelfwe fyllt / Och lide, syndbesnärde, / Blott hwad wi äre wärde. Ps. 1819, 403: 2. jfr Ps. 1937, 464: 5. —
-BETUNGAD, p. adj. betungad (se betunga 2 c) av synd. Wallin 1Pred. 1: 120 (c. 1830; om hjärtan). Ancker Haslund Zaj. 163 (1934). —
-BOCK, se B. —
-BUNDEN, p. adj. (†) om tunga: bragt till tystnad på grund av synd; jfr binda, v. 4 b β. Spegel GW 219 (1685). jfr Swedberg Schibb. 387 (1716). —
-BÖRDA, -FALL, se B. —
-FRI. (synd- 1805 osv. synda- 1709—1876) [jfr t. sündenfrei] fri (se d. o. 27) från synd, utan synd. Swedberg Cat. 761 (1709). Syndfria bli vi aldrig här på jorden. Giertz Kyrk. 44 (1939). —
-FRIHET~02 l. ~20. (synd- 1805 osv. synda- 1847) [jfr -fri] frihet (se d. o. 10) från synd. Nordforss (1805). I ett liv av avhållsamhet, .. av syndfrihet ha .. (pneumatikerna) sökt att .. bevara de pund, de fått av sin Herre. Wetter Hellenism. 138 (1926).
Ssgr (förr): syndfrihets-lära. om (ej i bibeln förankrad) lära om den troendes syndfrihet; särsk. om sådan lära uppkommen omkring mitten av 1800-talet i religiösa väckelserörelser o. förmedlad av kolportörer o. d. (se kolportör 2). Schulthess (1885). (Anhängarna till den man i Norrköping som predikade om den troendes syndfrihet) öfvergåfvo honom .. omsider, men syndfrihetsläran fann bekännare på några andra orter i stiftet. KyrkohÅ 1913, s. 64. Under .. (1840-talet) tilldrog sig en separatistisk rörelse i Hälsingland stor uppmärksamhet .. (Dess ledare) predikade ganska rent ut en hyper-evangelisk syndfrihetslära. SvFolket 8: 88 (1939).
-sekt. En originell och mycket avancerad syndfrihetssekt blomstrade under åttiotalet i Lillkyrka och Gistad. Andræ Herdabr. 23 (1937). —
-FULL. (synd- 1679 osv. synda- 1526—1848, 1937 (i vers). synde- 1639—1848) [fsv. synda fulder; jfr t. sündvoll, sündenvoll, eng. sinfull] full av synd; (i hög grad) syndig; äv. (vard.) i förbleknad anv. (jfr synd 1 d), särsk. övergående i rent förstärkande anv.: oerhörd, väldig, kolossal o. d. Thetta älende lifwärnet wij här haffwe är syndafult och ondt. OPetri 1: 57 (1526). Många resor om Dagen wanhedras Gud med ohöfwiska, Syndefulla och Diefwulska Ord. Ekman Siönödzl. 142 (1680). Hwad hielper förebära långa böner; när bönen af syndefull munn går. Isogæus Segersk. 1257 (c. 1700). Han hade tillbragt en glad och syndfull vecka i Paris. NSvSkämtl. 16: 86 (1913). Våra expeditionserfarna mongoler har .. hunnit vänja sig vid och resignera inför främlingarnas syndfulla slöseri med vatten. Hörner ResLop. 61 (1936). Skam över varje Kristi sändebud, som föraktar någon människa, hur syndfull hon än är! Olzon Buck KämpÄng. 249 (1937). Vad skulle man .. säga om att där (i en ungdomsförening) förehades något så gruvligt syndfullt som lekar? Bergfors Inland 99 (1942).
Avledn.: syndfullhet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara syndfull; äv. konkretare; äv. förbleknat. Nordforss (1805). Ville han nu också råga måttet på sin syndfullhet med att söka tillskansa sig pänningar, som han inte hade någon rätt till. Dahllöf Storstygg. 36 (1911). Han hade kommit till världen tack vare en akt av manlig, brutal, liderlig syndfullhet. Hellström Malmros 194 (1931). Vi fick .. vårt lystmäte av syndfullhet och gangsterromantik. Schildt Önsk. 78 (1949). På synden kunde han inte .. tänka, och för resten hade han aldrig hemfallit åt någon speciell syndfullhet. Stormbom Linna SaarijärvMoar 364 (1959). —
-FÖRLÅTANDE, -KATALOG, se B. —
-KÄNSLA. (synd- 1918 osv. synda- 1647 osv.) känsla av synd (härrörande dels från uppfattningen att ens liv o. verksamhet o. tankar genomsyras av synd (o. avsky härför), dels från skuldkänsla för begångna synder); särsk. i förbindelsen rätt syndkänsla, om med uppriktig ånger o. vilja till botgöring förknippad syndkänsla. Muræus Arndt A 3 b (1647: rätt). Syndakänslorna gnagde, så länge synd och skuld hade kvar sin gamla färg. Wigforss Minn. 1: 82 (1950). —
-LÖS. (synd- 1666 (: Syndlöszheet)—1913. synda- 1571—1842. synde- c. 1655—1696) [fsv. synda lös; jfr t. sündlos] (numera knappast br.) som är fri från l. utan synd, syndfri, oskyldig (se d. o. 4 (a)). (Guds) Ewig-borne Son, hans Synde-lösa Lamm. Lillienstedt Christus 3 b (1686). Then som syndlös är, han kaste första sten. Kolmodin QvSp. 1: 137 (c. 1710, 1732). Det var vida beqvämare att ligga i sin säng i en syndalös sömn; ty den, som sofver, syndar icke. Wetterbergh Genrem. 270 (1842). Ett träd eller ett annat ofritt ting kan vara oskyldigt eller syndlöst utan att vara rättfärdigt. Wikner Pred. 403 (1879). Auerbach (1913). särsk. (†) ss. adv.: utan synd, utan fruktan att begå en synd; äv. närmande sig bet.: ärligt l. hederligt. Hwar och en må .. syndalöst och saaklöst achta på sitt arbete. LPetri KO 46 b (1571). Jag tror mig syndlöst säija; the (dvs. de som firar jul) hafwa aldrig så liten lust i Herranom, som nu på Herrans högtid. Swedberg SabbRo 352 (1690, 1710). Du kan syndlöst arbeta på söndagen, när nöden fordrar. Weste FörslSAOB (c. 1817). Det är syndlöst förtjent. Därs. Du stulit det som inom några timmar / Skall syndlöst warda ditt. Hagberg Shaksp. 3: 358 (1848).
Avledn. (numera knappast br.): syndlöshet, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara syndfri. Rosenhane FörklDav. 53 (1666, 1680). Påfven .. har .. förkunnat dogmen om .. (jungfru Marias) fullkomliga syndlöshet. Bremer GVerld. 2: 211 (1860). Schulthess (1885). —
-MEDVETANDE, -MEDVETEN, se B. —
-OFFER. (synd- 1541 osv. synda- 1526 osv.)
1) (om judiska förh. under gammaltestamentlig tid) om judiskt slaktoffer som frambars till försoning för begången synd; äv. om offerdjur till sådant offer. Hebr. 10: 6 (NT 1526). Han skal för sina synd som han giordt haffuer, bära fram en vng stwt .. Herranom til itt syndoffer. 3Mos. 4: 3 (Bib. 1541). Slachta syndoffret. Därs. 6: 25 (Bib. 1541; Bib. 1917: syndoffersdjuret). De djur, som offrades i de olika syndoffren, voro allt efter dessas särskilda betydelse av olika slag. Nyström BiblOrdb. 418 (1915). Syndoffer och skuldoffer gåvos till soning av bestämda förseelser. 3NF 15: 169 (1931).
2) i utvidgad l. bildl. anv. av 1; särsk. om Kristus l. Kristi död som försoningsoffer för världens synder. (Kristus) är worden itt rett synda offer. OPetri 2: 500 (1535). Thet någre haffua giordt Sacramentet sig till itt synda offer .. slickt håller man .. för orett. KOF 1: 313 (1575). (Jesus Kristus) Hwilken Gud hafwer gjort til synd för osz, eller et syndoffer til wår försoning. Rydén Pontoppidan 565 (1766). Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Hebr. 10: 12 (NT 1981).
3) i bildl. anv. av 1 o. 2; särsk.: syndabock (se d. o. 2 b). Matmodren .. sade sig .. wilja gå up åt landet med .. (dottern) och tigga, med tillägg, att hon woro ett Syndaoffer för Skärsta boerne. VDAkt. 1739, nr 525 (1738). Kan hända .. att de kristnes ofta upprepade tal om den stundande verldsbranden hade väckt romarnes uppmärksamhet; allt gynnade den ohyggliga tanken att göra de kristne till syndaoffren (dvs. för den stora branden i Rom år 64). Samtiden 1873, s. 636. Axel Danielsson, som ännu inte hunnit ut ur salen (där det pågick ett slagsmål), blef ett slags syndaoffer. Palm AgitL 235 (1904). Jag (utsågs) till vikarierande syndaoffer. Selander C15Dag. 25 (1927).
Ssgr (till -offer 1 o. med motsv. br.): syndoffers-, äv. syndoffer-bock. syndabock (se d. o. 1). 3Mos. 9: 15 (öv. 1893).
-OK, -PENNING, -REGISTER, -STRAFF, -TECKEN, -TUNG, -TYNGD, p. adj., -VANA, se B.
B (i sht i ä. religiöst spr. l. teol. l. arkaiserande): SYNDA-ART. (synda- 1530—1937. synde- 1631) (†) syndfull natur l. karaktär l. dyl.; jfr art 3 a. Then synda arten som wij aff woro första föräldrar (dvs. Adam o. Eva) fåt haffua, hon bliffuer j oss vdi dödhen. OPetri 3: 413 (1530). Somblige .. äro tame hundar som sina hundska synda art medh stoor förskreckelse .. bekenna. PErici Musæus 1: 207 a (1582). Der blifver alltid någon jord och syndaart qvar inom .. (människan), som hindrar henne att (osv.). Thomander 1: 23 (1829). jfr: För Gud vi vilja vandra, / Vår syndaart förandra / Och så till livet gå. Ps. 1937, 110: 5. —
-AVLÖSNING~020. [fsv. synda aflösning] (numera föga br.) avlösning (se d. o. 5), absolution. Strinnholm Hist. 4: 508 (1852). Fast påfven länge hade utlofvat fyrtio dagars syndaaflösning åt den som besökte .. (kyrkan), infunno sig (osv.). Heidenstam Folkung. 2: 214 (1907). —
-BAND. [fsv. synda band] bildl., band l. fjättrar som håller människan fången i synd. Herre .. förlossa oss aff wår syndaband. Mess. 1557, s. L 1 b. Har du .. med kraftig föresats slitit de omsnärjande syndabanden? Wallin Rel. 3: 95 (1831). —
-BEGREPP, se A. —
-BEKÄNNARE. person som bekänner sin(a) synd(er); äv. förbleknat. Emporagrius Cat. S 5 a (1669). Till syndabekännarnas skara har också nederlagets organisatör .. sällat sig. PiteåT 12 ⁄ 12 1985, s. 2. —
-BEKÄNNELSE. bekännelse av synd(er); särsk. om sådan bekännelse som i rituell form ingår i den sv. kyrkans gudstjänst. Lärarena (skall) .. hålla föräldrar .. dertill, att the sina barn .. strax af barndomen, ibland andra Christendomsstycken lära then wanliga syndabekennelsen. KOF II. 2: 53 (c. 1655). Redan år 1673. giorde flere tillika sin syndabekännelse på en gång. Bælter Cerem. 522 (1760). Med syndabekännelse börjades de första kristnas gudstjenst. SKL (1850). Olavus Petri ombildade prästens syndabekännelse, som förekommer i romerska mässan, till en syndabekännelse, i vilken församlingen deltog. Hellerström Liturg. 112 (1932). Syndabekännelsen vidrörde henne aldrig med den minsta fläkt av ruelse. Spong Sjövinkel 148 (1949). I den efterreformatoriska svenska högmässans inledning förekom (till 1942 alltid) Olaus Petris syndabekännelse .. samt (till 1894) en syndabekännelse i anslutning till predikstolsaktens förbön. NE (1995). I 1986 års kyrkohandbok har antalet alternativa syndabekännelser utökats. Därs. särsk. i förbleknad anv. Nu har jag för er aflagt min syndabekännelse. Altén Fästm. 69 (1796). Då jag fick det .. fina betyget av .. (läraren), tänkte jag göra en syndabekännelse för honom. Sågverksminn. 11 (1948). —
-BETALNING. (numera föga br.) jfr betalning 2 slutet. PErici Musæus 2: 46 a (1582). Som Guds ord wisat osz det enda medlet til syndabetalning, så påminner det ock osz, at ej, med upsåt, widare öka syndaskulden. Almquist InlHelSkr. 46 (1775). —
-BOCK. (synd- 1862—1872. synda- 1749 osv. synde- 1683)
1) [sannol. efter t. sündenbock, stor syndare, syndoffersbock, syndabock] om judiska förh. under gammaltestamentlig tid: bock (se bock, sbst.1 1) som enl. 3Mos. 16: 9 av översteprästen skulle offras som syndoffer för folkets synder, syndoffersbock. SP 1779, s. 185 (i jämförelse). Du vet, att jag utsändes såsom syndabocken i öknen, bärande allas edra synder. BvBeskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 31. Om offerslakten och riterna med syndabocken hafva ägt positiv betydelse för israeliternas fromhet och lifsuppgifter, lära vi knappast få förneka deras positiva värde för babylonisk och grekisk statskult. Söderblom Gudstr. 192 (1914). SvBiblUppslV 2: 1291 (1952).
2) i bildl. anv. av 1.
a) (†) om person som borde skämmas för sina fel o. dumheter o. d., (stor) syndare (se d. o. 2), ”olycka”. Wtj mitt anförtrodda Pastorat en stinckande syndebock åther fun(n)en är, huilken Satanas .. ifrån dhen ena fahrliga och wederstyggeliga gärningen till dhen andra så länge drifuit hafwer, till dhess han effter ett drååp, 3 hoor hafwer bedrefuit. VDAkt. 1683, nr 12. Jag tyckte han blifvit så vattenlagd och förstörd hos den syndabocken Grave, att han icke hade många krafter att slösa med. Carlén Bull. 3: 20 (1847). Alltid fanns en gapande hop som stod omkring pekande och skrattande åt syndabockarne i stocken. Adelsköld Dagsv. 1: 70 (1899).
b) om person(er) l. djur som utan grund får uppbära skulden för ngn annans (andras) försyndelser (för att ge intryck av att rättvisa skipas); äv. om förhållande l. omständighet som med orätt bedöms vara upphov till oönskad situation l. negativt resultat o. d. Lind 1: 1509 (1749). Man vänder spejande blickar mot de lärdt bildade genierne, för att få fast en syndabock för sin billiga harm. Wieselgren SvSkL 1: 387 (1833). Det fulaste är när .. (barn) skylla på andra .. Gäller att anskaffa syndabocken. Strindberg TjqvS 1: 13 (1886). Hvar och en måste .. medgifva, att det icke är rätt att göra folkhögskolan till syndabock för alla dessa läroanstalter (dvs. där lärdomshögfärd härskar). Verd. 1892, s. 263. En av .. (cheferna för Anjalakåren i Finland) utsågs .. till syndabock och avrättades 1790. Carlsson (o. Rosén) SvH 2: 237 (1961). Vår uppgift i .. (konstitutionsutskottet) är inte att jaga syndabockar utan att se till att kvaliteten på regeringsutövandet blir bättre. DN 20 ⁄ 6 1988, s. 12. —
-BOT. (synda- 1527 osv. synde- 1558) [fsv. synda bot]
1) bot (se d. o. 7) för synd(er); äv. (om förh. i den ä. kristna kyrkan o. de protestantiska kyrkorna under tiden närmast efter reformationen) motsv. bot 7 b; jfr -plikt. The som vppenbarliga laster giorde emoot gudz bodh .. worde vtskotne aff forsamblingene såå länge the hade giordt then syndaboot som them war foresatt. OPetri 1: 203 (1527). Läta aff ath göra illa är een rätt syndaboot. Dens. 3: 34 (1530). (Sockenprästerna skall förmanas) att the .. theris sochnefolk til syndeboot och bättring genom Gudz ordz .. rätte grund och mening läre och undervijse skole. G1R 28: 74 (1558). Altsså förmantes borgerskapet .. att dhe sigh .. wähl bereda, så att hwar och een .. medh tillbörligh andacht giöra dheres Gud tienst och synda booth. HalmstDomb. 3: 29 (1685). Öfverträdelsen af Moses’ lag hade .. haft till påföljd, att en nyligen utkorad stamchef börjat fordra af vår Tatar hundra goda oxar i syndabot. Castrén Res. 2: 298 (1847). Jag tror, Gud är långmodig mot / den, som i tid gör syndabot. Hillberg Hofmannsthal Envar 95 (1916). Religionens handhavare på .. (1700-talet) hade sin makt grundad på lärdom .. vilket hade till följd att understundom präster, som voro ökända som svärjare och drinkare, likväl på grund av sin homiletiska skicklighet kunde bringa människor fram till syndabot. RisebergaB 296 (1931).
2) (†) hjälp l. botemedel mot synd; äv. bildl. Det är en satans post — som ni bör ta emot, / Så svarar jag er för att ni får syndabot. CVAStrandberg 2: 185 (1865). Nu önskar jag att bikta mig och taga emot syndabot. Bååth WagnerS 1: 3 (1903). —
-BOTARE. (†) person som gör bot för sin(a) l. andras synd(er); jfr -bötare. Ingen kan wara en retter bidiare, medh mindre han först är en godh syndabootare. KOF II. 1: 217 (1659). Syndabotarens blodswett i Örtegården. Brobergen 237 (1707). Lind 1: 1511 (1749). —
-BRIST. (†) brist (se brist, sbst.1 2) bestående i synd, synd. Nådigh then sin syndabrist / Wil ångra och besinna. Ps. 1695, 17: 1. Borg Luther 2: 30 (1753). —
-BRÅNAD. [fsv. synda bruni, synda brone] (†) starkt begär till synd; jfr brånad 5. I Vnge, styrer Eder Vngdoms Synda-brånna, föllier icke Eder onda Begärelser. Fernander Theatr. 192 (1695). —
-BÄTTRING. [fsv. synda bätring] (numera föga br.) jfr bättring 5, 6 o. -bot. Hadhe sådhana craffter warit giordha j Tyro och Sidon, som j idher giorde äro, the hadhe longo vthi hårclädhe och asko giordt synda bätring. Mat. 11: 21 (NT 1526; Bib. 1917: bättring; NT 1981: omvänt sig). Penitentia eller syndabättring. OPetri 1: 375 (1528). Ingen hoorkona eller frilla skal tagas i Kyrkio, för än laga syndabättringh uthlofwat och företagen är. KOF II. 2: 48 (c. 1655). SAOL (1973). —
-BÖLD. (†) bildl., om synd betraktad som en böld. Ach, hur jag bekymrad är mina fel at konstigt dölja, / Oförskemd min syndaböld med förnekande at hölja. Kolmodin Rök. 46 (1728). Hiortzberg YttDom. 42 (1734). —
-BÖRDA. (synd- 1862—1873. synda- 1555 osv. synde- 1599) [fsv. synda byrdhe] börda som består av (många o. svåra) synder. LPetri 2Post. 109 a (1555). Hielp mig wara / Af din skara, / Och dig wörda, som bar all min syndabörda. Rutström SionNSång. 12 (1778). —
-BÖTARE. (synda- c. 1618. synde- 1571) (†) person som gör syndabot; jfr -botare. Ingen kan wara en retter bidiare, medh mindre han först är en godh syndebötare. LPetri KO 40 a (1571). KOF 1: 457 (c. 1618). —
-DAG. (synda- 1799. synde- 1685—1808) dag för synd(ande). Spegel GW 282 (1685). Hwad är det att göra af söndagen en syndadag? När man brukar den dagens ledighet såsom ett tillfälle att få synda. Schartau Und. 44 (1799). Ödmann PredUtk. 152 (1808). —
-DJUP. djup (se djup, sbst. 9) av synd(er). Mit samwet mig .. et synda-diup förkunnar, / Af straffs oändlighet jag med min synd förskylt. Lybecker 59 (c. 1715). När .. (människan) skådar in i sin själ, upptäcker hon ett syndadjup, ett förderf lika gränslöst som hennes straff. Rydberg Magi 12 (1865). —
-DRAGARE. (†) om Kristus: bärare av synd(er); jfr dragare 2 a. Christus .. är wor syndadraghare, som alla synder wel förmå borttagha. OPetri 3: 572 (c. 1535). —
-DRÄGG. (†) drägg (se d. o. 4 a) bestående av synd(er); särsk. i uttr. ligga på syndadräggen, befinna sig i ett konstant tillstånd av synd. Thet kära Korset må .. ljknas wjd een klocka / Som kan .. / Upwäckia them som ha på Synda-Dreggen legat / Och skynda them til Böön som länge hafwa tegat. Spegel GW 278 (1685). (Greta) Talte jemt mot synd och kött / Och mot syndadräggen. Braun Calle 67 (1843). —
-DVALA. [fsv. synda dvali] (†) syndasömn; jfr dvala, sbst. 7. Jag hafwer kändt twenne .. som efter vtwärtes anseende .. woro opmuntrade ifrån sin Synda-dwala, men det warade icke länge, innan de åter .. föllo i sina förra synder och odygder. Lagerström Bunyan 3: 47 (1744). Jag vet så mycket säkrare, att min själ är helbregda, som jag känner timman och stunden, då jag blef uppväckt ur min syndadvala. Zedritz 2: 218 (c. 1835). ÖoL (1852). —
-ELÄNDE~020. elände (se d. o. 2) förorsakat av synd. SionSång. 2: 7 (1745). Du har väl inget att gråta åt, du som snart kommer från det här syndaeländet. Fridholm Espina Marifl. 76 (1929). —
-ERKÄNSLA. (†) erkännande av synd(er); jfr erkänsla 1. Borg Luther 2: 774 (1753). (Prosten) hade en mästerlig förmåga att framlocka både syndaerkänsla och nådeförlägenhet. JulbGbg 1931, s. 65. —
-EXEMPEL. (†) syndastraff; jfr exempel 3. (Det allmänna skriftermålet) bör .. icke affskaffas, vtan mycket heldare brwkas vthi Församblingena .. Så .. at Förargelsen som vtaff syndaexempel förorsakes, motte afskaffas. L. Paulinus Gothus ThesCat. 364 (1631). —
-FALL. (synd- c. 1655—1836. synda- 1555 osv. synde- 1689) [fsv. synda fal] om handlingen att falla i synd; i sg. best. särsk. (enl. 1Mos. 3) om (berättelsen om) Adams o. Evas olydnad mot Gud (som resulterade i att de fördrevs från Edens lustgård); äv. förbleknat (särsk. konkretare). LPetri 1Post. c 5 b (1555). För onda diur och bofwar all / Fräls migh samt från alt syndafall. Ps. 1695, 338: 3. Hvarje syndafall består däri, att man söker att få något från annat håll än från Gud allena. Billing Betr. 299 (1906). Ett språkets syndafall. Larsson Kunsk. 171 (1909). Under Gustaf III:s tid är det estetiska syndafallet onekligen djupt och oåterkalleligt. Hjertén Fabel 127 (1910). Om än berättelsen om Syndafallet innehåller många svårlösta gåtor .. står .. det faktum kvar, att synden är en makt hos människan. Nyström BiblOrdb. 418 (1915). Själens bundenhet vid kroppen uppfattas av pythagoreerna såsom ett syndafall. Ahlberg FilH 1: 55 (1925). På syndafallen följde våldsamma skuldkänslor och ett olidligt självförakt. HOlsson i 3SAH LXIX. 1: 13 (1960).
-FLÄCK. (synda- 1576—1851. synde- 1737) (†) om syndig handling l. syndigt leverne o. d.; ofta liktydigt med: synd; jfr fläck, sbst.1 2 a. Giff alzmechtighe Gudh, at ingen synda fleck och oreenligheet måtte j oss wara. Liturg. 71 b (1576). Om .. (frälsarens) blod kunde rena hela werlden ifrån desz synda-fläckar, så wore denna Nådenes flod (osv.). Mörk Th. 3: 26 (1758). Hagberg Shaksp. 11: 13 (1851). —
-FRI, -FRIHET, -FULL, se A. —
-FÖRDÄRV. fördärv gm synd; äv.: syndighet. 2BorgP 5: 559 (1734). När wårt medfödda synda-förderf wil göra osz slumrande och tröga på helgelsens wäg, bör Jesu röst .. altid liuda osz i öronen. Almquist InlHelSkr. 780 (1775). Hwad pläga Lärarne kalla den synden, som endast finnes i menniskans hjerta? De kalla den Arfsynden eller Syndaförderfwet. Schartau UndBarn 14 (c. 1820). Den för många frånstötande läran om det allmänna syndafördärvet får sin bekräftelse genom historien. Brilioth HerdabrÄrkest. 41 (1950). —
-FÖRLÅTANDE, p. adj. (synd- 1783. synda- 1950) som ger syndaförlåtelse. Fem års aflat .. meddeltes åt dem, som på wissa högtidsdagar lemnade hjelp .. til Jungfru Mariæ Kyrka .. Desse syndförlåtande fester woro Christi födelse, omskärelse .. Kyrkmessodagarne och Allhelgonedag. Lagerbring 1Hist. 4: 305 (1783). Till en början höll sig väckelsearbetet inom statskyrkans ram, och C. O. Rosenius’ lära om den syndaförlåtande nåden predikades också av många prästmän. Olsson Fröding 111 (1950). —
-FÖRLÅTARE. [fsv. synda forlatare] person som ger syndaförlåtelse. Han troor Syndernas förlåtelse genom then retta Förlossaren och Synda förlåtaren then utlofwade Messiam. Laurinus KJohansdr C 2 a (1638). Protestantismens .. kännemärke ifrån de gamla kyrkorna är, att han icke erkänner denna .. karakter hos presterskapet, hvarigenom presten .. skall stå emellan Gud och menniskan såsom .. syndaförlåtare. Geijer I. 5: 391 (1847). —
-FÖRLÅTELSE. [fsv. synda forlatilse] jfr förlåtelse 2; eg.: förlåtelse för synd(er); (av Gud meddelad) eftergift l. efterskänkande av syndaskuld l. syndastraff (innebärande återupprättelse av det gm synden brutna förhållandet mellan Gud o. människan (människorna)), absolution, avlösning (se d. o. 5); förr äv. om avlat; jfr -avlösning. Bælter Christen 293 (1743, 1748). Syndaförlåtelser såldes för penningar (under den första kristna tiden i Sv.). PH 15: 321 (1792). Ingen kan hoppas syndaförlåtelse hos Gud, som icke sjelf är benägen att förlåta sin felande Nästa. Hagberg Pred. 6: 136 (1820). Syndaförlåtelsen eller rättfärdiggörelsen .. sker hos Gud genom en för oss obegriplig förening emellan hans rättfärdighet och barmhertighet. Franzén Pred. 3: 271 (1843). (Påven Innocentius IV) lät .. mot .. (de kringströvande frikompanierna) predika allmänt korståg, med full syndaförlåtelse och salighetsgaranti liksom vid korståg mot hedningar. Bengtsson Silv. 83 (1931). —
-FÖRSONARE. (numera föga br.) person som åvägabringar l. utverkar förlåtelse för människornas synder; särsk. om Kristus; jfr försonare 2 o. -sonare. Menniskian måste til ewigh tijdh vti .. förderff blifwa, så frampt en mächtigare syndaförsonare icke kom(m)er. Muræus Arndt 1: 379 (1647). ÖoL (1852). —
-FÖRSONING. (†) syndaförlåtelse. Johan Sverkersson gaf .. till Riseberga-Kloster Sveabod, för sina och sina Föräldrars syndaförsoning. Botin Hem. 2: 52 (1756). Ju större brott och ströfverier föröfvades, dess flere botgörare infunno sig för att köpa syndaförsoning. Brunius Metr. 39 (1836). —
-GARN. jfr garn 2 c. Ps. 1695, 196: 2. Han fann mig, fattig, snärd i syndagarn. / Nu är jag fri, hans Faders rika barn. Dahlquist LivLängt. 15 (1925). —
-GIFT. (†) om gift (se gift, sbst.2 2) vållat av synd; jfr -förgift. Bælter Christen 27 (1743, 1748). Då .. (människorna) ätit lifsens frukt .. lefver syndagiftet såsom blod i ådrorna. Thomander 1: 347 (1829). —
-GÄLD. [fsv. synda giäld] (†) syndaskuld; jfr gäld, sbst.1 2 b. (Kristus) moste .. thetta lijda, at han sielffuer och alt thet han ågher warder bortsåldt och betalat syndageldet medh. LPetri 2Post. 299 a (1555). Dens. 4Post. 15 b. —
-HOP.
1) (†) hop av synder. Then sin nästa älskar, han .. fördragher alt thet emoot honom brytes, thet heter här hölia hela synda hopen. Gl1Petr. 4: 8 (NT 1526).
2) (i ä. religiöst spr.) syndig hop, hop av syndare; jfr syndar-hop. Spegel Pass. 499 (c. 1680). Snoilsky 1: 181 (1869). —
-HUS. (synda- 1582—1877. synde- 1683) (numera föga br.) hus fullt av synd, syndens hus, syndens näste; äv. motsv. hus 7. Man skal ingen vppenbarligh syndahws, eller okyska personer lijdha. PErici Musæus 3: 107 a (1582). Den pånyttfödande kraft, som omskapat ett hem från ett syndahus till ett Guds tempel. Wikner Pred. 242 (1877). —
-KATALOG. (synd- 1952. synda- 1941—1965) (förr) jfr katalog 1 o. -lista, -register. Vi ha i behåll på svenska avfattade utförliga, till dekalogen anslutna syndakataloger. SvKyrkH 2: 748 (1941). SvD(A) 18 ⁄ 10 1965, s. 14. —
-KLIPPA. ä. folklig benämning på klippliknande fästning uppförd på en ö; särsk. om Vaxholms fästning uppförd 1833—63. Ett sorl .. så vidrigt och hemskt, som när stormarna under djupa hösten, rytande, piska Waxholms syndaklippa. Crusenstolpe Mor. 4: 320 (1841). Garnisonen både på kastellet och i staden (Karlshamn) minskades, men jag med mina 50 man fick förtroendet att ligga qvar på syndaklippan. Hultin Minn. 34 (1872). —
-KONTO. (vard.) bildl., om det konto på vilket ngns synder uppförs. Hemberg JagtbDäggdj. 127 (1897). Ha ett hårt belastat syndakonto. IllSvOrdb. (1955). —
-KROPP.
1) om människans syndiga l. syndfulla kropp; särsk. om den gamla människans (se människa 4) syndiga osv. kropp. Rom. 6: 6 (NT 1526; äv. i Bib. 1917; NT 1981: den syndiga kroppen). Döpelsen är jtt tekn til troonas rätfärdigheet, i huilko then gambla menniskian och syndakroppen .. reengiorder aff syndene .. warder. OPetri 1: 376 (1528). (Ni är) omskorne .. medh then omskärelse som skeer vthan hender, tå j afflagden syndakroppen j kötet nemligha medh Christi omskärelse. Kol. 2: 11 (Bib. 1541; NT 1981: den syndiga kroppen). När tu går och syndigt och förargeliga vtstofferar tin synda kropp öfwer stånd och höfwa; är thet fölia Jesum? Swedberg SabbRo 352 (1690, 1710). Hielp mig at syndakroppen döda, / Och gör mig från det oket qwitt. Lybecker 49 (c. 1715). Så länge wår själ bor i denna syndakroppen, är det osz icke tillåtet att lägga ned wåra förswars-wapen. Hagberg Pred. 6: 45 (1820). De (kände) att Kristi kropp hade inflyttat i deras egna kroppar och drivit ut deras gamla människa, deras syndakropp. Moberg Utvandr. 178 (1949).
2) (†) syndig människa; jfr kropp, sbst.1 2. Denne arme döde synda kroppen .. (har) legat hema hwarest hon död blef wäl en månadz tijd. VDAkt. 1677, nr 359. —
-KULA. (numera knappast br.) syndig boning; syndens boning; särsk. dels om helvetet, dels om jordelivet; jfr kula, sbst.4 1 f (slutet). Synden .. twingar och trycker them (dvs. syndarna) til synda- och syndarekulon helwetit. Swedberg SabbRo 1507 (1688, 1712). Geck så drifwen af samma anda som han gick dit hem igen i sin syndakula och blef ifrån Herrans Huus och tempel. VDAkt. 1707, nr 844. Är thet ohugna, at tenckia på så skiljas ifrå thenna jemmerdalen och syndakulon? Swedberg Cat. 525 (1709). —
-KÄNNEDOM~002, äv. ~200. kännedom (se d. o. 2) l. insikt om den egna synden l. syndigheten. När med en syndare .. är kommit så långt, at hans synda-kännedom .. hafwer en sådan beskaffenhet, såsom härtils är wordet förestäldt; så må han (osv.). Rönigk Fresenius 45 (1753). —
-KÄNSLA, se A. —
-KÖTT. (numera bl. i arkaiserande stil) jfr kött 5. Syndakiöttet må wel bo ibland osz. Men intet må thet råda. Swedberg SabbRo 1336 (1692, 1712). Men hon ville så gärna hålla på sig ända till bröllopet för att visa honom att hon hade övervunnit sitt gamla syndakött. Moberg Nybygg. 63 (1956). —
-LAND. (†) syndigt land, land som är fullt av synd l. prisgivet åt synd. (Gud) sade til sin eenda son, / nw är tijd til forbarma, / faar nidh vti thet synda land, / och löös the fongar arma, / vtaff theres synd och stora nödh. Ps. 1536, s. 58. O arma Swea syndaland, / Nu har tu (genom pesten) all Gudz straff i hand! Swedberg Dödst. Föret. c 8 b (1711). Rhyzelius Ant. 137 (c. 1750). jfr Ps. 1937, 37: 4. —
-LARV. (†) mask l. förklädnad av synd; jfr larv, sbst.3 2. Bårt synda-säng och synda-larf: / Bårt afgrunds eld mot Himlens wärma. Bellman (BellmS) 13: 21 (1760). —
-LAST, sbst.1 (†) syndig handling l. syndigt beteende l. missgärning l. dyl., grov synd; jfr last, sbst.1 3. (Paracelsus) lofwar en gyllene tid, fri ifrån alla Syndalaster. Block Progn. 62 (1708). —
-LAST, sbst.2 [fsv. synda laster] (†) syndabörda; jfr last, sbst.2 3. Schultze Ordb. 2697 (c. 1755). —
-LEVERNE. (numera bl. föga br.) syndigt leverne (se d. o. 5). Emporagrius Cat. S 6 a (1669). Olsson Dikt. 1: 63 (c. 1870). —
-LEVNAD. (numera föga br.) syndig levnad l. syndigt levnadssätt (jfr levnad 2, 4). Nordforss (1805). Din syndalefnad nu till slutet hunnit har. Stiernstolpe Wieland Ob. 42 (1816). Meurman (1847). —
-LISTA. lista (se lista, sbst.2) över (begångna) synder; äv. i mer l. mindre förbleknad anv.; jfr -katalog, -register. SionSång. 1: 20 (1743). De åtal, för hvilka en stor mängd senatorer .. under .. (kejsar Claudius) styrelsetid föll offer, äro samtliga att skrifva på .. (omgivningens) syndalista. Rydberg RomD 49 (1877). Tyvärr skulle det .. komma att räknas till mandschuernas .. vidlyftiga syndalista att .. hafva fördärfvat denna förhoppningsfulla soldatkår. Nyström NKina 2: 105 (1914). Munkordens förmodligen redan av Buddha delvis uppsatta syndalista eller biktformel .. begynner med en rad av fyra bud. Söderblom UrRelH 47 (1915). —
-LIV. liv (se d. o. I 3) i synd l. fyllt av synd, syndigt liv. Den starka brytningen med det otyglade syndalifvet i dess mångahanda skepnader. Rundgren Minn. 2: 243 (1870, 1883). Dopet (måste) försiggå i samma stund som människan lämnar sitt gamla syndaliv för att börja ett nytt i Gud! Månsson Rättf. 1: 223 (1916). Johansson BroforsJärnarbF 11 (1927). —
-LOPP. (†) = -levnad; jfr lopp 1 f o. 4 d. Warnmark Sinn. 19 (1687). Den som rasar, såsom en grym häst, i syndaloppet, hastar ock med detsamma på sit förderf. Almquist InlHelSkr. 369 (1775). Olydnad mot Gud är hela syndaloppet. Wingård 2: 96 (1841). Franzén Pred. 4: 45 (1844). jfr: Jag löfte gaf, jag hade vilja / Att bryta av mitt syndalopp. Ps. 1937, 263: 1. —
-LUST, äv. -LUSTA. [fsv. synda luste] lust (se d. o. 1 (d, e)) att begå synd, lust till synd; syndig lust; särsk. om sexuell åtrå l. sexuellt begär; äv. om syndigt nöje, syndig glädje (jfr lust 3 (f)). Ekman Siönödzl. 5 (1680). Hwi dränken j i wällust edra Siälar, / Och glädjens uti köttsens syndalust? Lybecker 89 (c. 1715). När .. (människan) gått genom ungdomen och trädt in i hushållsståndet, då blandas syndalust och lefwernets omsorger tillsammans. Josephsson Pred. 14 (1790). Detta syndiga nöjet, som följer med sjelfwa syndalustan, det förer djefwulen helt behändigt in i menniskans hjerta. Schartau Und. 81 (1799). Syndalust .. (dvs.) Syndigt nöje, syndig glädje. I plur. Syndiga begär. Blott brukl. i kyrkostyl. Weste FörslSAOB (c. 1817). Ps. 1937, 78: 1. —
-LÄKARE. (†) bildl., särsk. om Kristus; jfr läkare 1 b. Christus sägher sielff at han är en syndaläkiare, och wil sigh ingenstedz finna låta, vthan när syndare. LPetri 4Post. 63 a (1555). Thet tiockesta mörkrett, ther dieffuulen .. hade så förmörkrat .. Gudz lagh .. at ingen sina synder .. ther aff kenna kunde, och för then skul Christum syndaläkiaren icke heller sökia och begiära wille. PErici Musæus 2: 181 b (1582). —
-LÖN.
2) betalning för syndig handling; jfr lön, sbst.1 2, o. -penning 1. Trettio silverpenningar, den syndalön som Judas erhöll, då han förrådde Mästaren. Östergren (1951). —
-LÖS, se A. —
-MAKT. (†) syndig makt (se d. o. 12 b). Skulle nu ett Creatur och Syndamackt .. vphäffua sigh emoot Gudh, som synden hatar och straffar? Phrygius HimLif. 174 (1615). Likasom Jesus Christus icke kunde utföra sin kallelse, utan derigenom att Han anfölls af de Honom utifrån omgifwande syndamakter; så kunna (osv.). Bring Högm. 120 (1862). —
-MASK. (synda- c. 1700—1863. synde- 1687) (†)
2) om syndig, usel människa; jfr mask, sbst.1 e. Isogæus Segersk. 984 (c. 1700). Til .. (Gud) kan en syndamatk träda fram utan räddhåga. Nohrborg 791 (c. 1765). Fahlcrantz 1: 61 (1835, 1863). —
-MEDVETANDE. (synd- 1874—1977. synda- 1859 osv.) jfr medvetande 2 c. Syndamedvetandet är .. medvetandet om ett brutet förhållande mellan menniskan och Gud. Claëson 2: 394 (1859). —
-MEDVETEN~020, p. adj. (synd- 1888—1949. synda- 1920 osv.) jfr medveten 1 a. Rosenius UngGubb. 60 (1888, 1909). Alla barnen satt syndamedvetna och fulla av ånger. Moberg Sedebetyg 154 (1935). —
-MEN. (numera föga br.) jfr men, sbst.1 4. Renner Klag. A 3 a (1690). Kom, Frälsare, och gör mig fri / från skuld och syndamen! Söderman FrämLyr. 110 (1925). Östergren (1951). —
-MOD. (†) syndigt sinnelag; jfr mod, sbst.1 1 d. Ps. 1695, 179: 5. Om min salighet / Ej warit angelägen; / (Jag) Falskt tröstat mig ther wid, / At Gud han är ju god, / Och haft en faslig frid / Uti mit synda-mod. SionSång. 2: 9 (1745). —
-MÅTT. (numera mindre br.) bildl.: mått (se mått, sbst.4 2 b) varmed synd uppmätes; äv. med särskild tanke på att ett mått till randen fyllt av synd ej kan mottaga mer (särsk. i uttr. angivande att ngn begått så många synder att bestraffning ej längre är möjligt att undgå l. är omedelbart förestående, särsk. i uttr. ngns syndamått är fullt l. rågat o. d.). När .. (staden Jerusalem) hade med oskyldigt blod vpfylt sitt syndamått, tå måste then ock straffat warda. Swedberg SabbRo 315 (1689, 1710). Har du stort et synda-mått? / Större är dock Jesu sweda. SionSång. 1: 23 (1743). Och nu frågas oförgyldt: / Månn’ ej jordens kungar fyllt / Syndamåttet? Braun Knut 71 (1847). Hans syndamått är fullt, (dvs.) han är mogen för straff. Dalin (1854). Hvar dag föröks mitt syndamått, / I mig bor intet som är godt. Runeberg (SVS) IV. 1: 5 (1857). Ditt syndamått är rågadt! Jensen BöhmDiktn. 99 (1894). Sitt syndamått rågade Johan genom ett illdåd av det mest upprörande slag. HT 1939, s. 114. Östergren (1951). —
-MÄNNISKA. människa full av l. präglad av synd; särsk. i uttr. den gamla syndamänniskan, den gamla människan (se människa 4) full av (nedärvd o. medfödd) synd; förr äv. mer l. mindre liktydigt med: syndakropp. Ekman Siönödzl. 4 (1680). Den menniskan hos hvilken synden bor, skall .. vilja att hennes syndamenniska varder om intet. Thomander 1: 256 (1862). SthmArkivÅrsb. 1961, s. 64. —
-MÖRKER. [fsv. synda myrk] om det andliga mörker som synd(en) medför; jfr mörker 4 h. Den Helige Ande vpwäkte mig af mitt syndamörker. Murbeck CatArb. 2: 261 (c. 1750). Bönen .. är .. det kraftigaste medel att fördrifwa syndamörkret ur menniskosjälen. Hagberg Pred. 2: 13 (1815). Emanuelsson 1PredHögm. 1: 135 (1865). —
-NÄSSLA. (†) om nässla (se nässla, sbst. 1 d) som ngn bär ss. huvudbonad på grund av begångna synder. Tu borde bära på titt silfwer-hufwud Gudfruchtighetenes gyllene Crona. .. Men thet är besatt med brännande synda-näszlor. Scherping Cober 2: 450 (1737). —
-NÄSTE. syndens näste (se näste, sbst.4 2 b); jfr -hus. Wallin (SVS) 1: 128 (1805). New Yorks fängelser och ruskiga syndanästen. KJohanson (1920) hos Bremer Brev 4: 645. Han visste .. redan, att hon .. med sin kropp lockat .. (många oförvitliga män) in i sitt syndanäste. Moberg Utvandr. 188 (1949). —
-NÖD. om själsligt kval över (begången) synd; jfr nöd 1 f. Lät min synda-nödh förswinna, / Wercka i migh alwar boot. Ps. 1695, 139: 2. De kom .. ur en dal så syndigt förträlad och vriden att där inte ens fanns syndanöd. Sandgren Förklar. 9 (1960). —
-OFFER, se A. —
-OK. (synd- 1743. synda- 1687. synde- 1686) jfr ok, sbst. 1 b, o. -börda. Lillienstedt Christus 3 b (1686). Kom syndar’, du som ännu wilt / Med lust synd-oket draga, / Kom se och märk hwad du förskylt, / Se hwad för ångst och plåga. SionSång. 1: 60 (1743). —
-PALT. (vard., skämts.) i förbleknad anv.: stackare l. olycksfågel l. syndare (se d. o. 2); förr äv. om syndabock. ÅgerupArk. Brev 23 ⁄ 6 1760. Jag tror han piskat har hvar enda synda pallt. CIHallman 284 (1778). Weste FörslSAOB (c. 1817; äv. om syndabock). ”Curro, curri, currum, currere” upprepade små paltarne. ”Cucurri, cursum, currere, era syndapaltar!” rättade Magistern. Bremer FamH 2: 23 (1831). Hvad äro nutidens arkitekter för ena syndapaltar, som i sin ömkliga litenhet djärfvas stiga upp och döma hädangångna konstbröders arbeten. FWScholander (1843) i 3SAH 13: 137. Trefallt ve den syndapalt som bröt mot denna punkt i alla skutors oskrivna lag. Jacobsson BöljBlå 23 (1932). IllSvOrdb. (1955). —
-PALTA. (†) i pl., eg.: kläder fläckade av synd, syndens kläder; anträffat bl. bildl., om ngt moraliskt förkastligt. En .. gammul klädning som bortleggias bör: nemliga .. wår gamla orettrådighet och obarmhertighet, och sådana flera gamla, stygga och fuhla syndapaltor. Swedberg SabbRo 1340 (1692, 1712). (De orena) draga och släpas heligt och sökn med then gamla Adams orena syndapaltor. Dens. Cat. 554 (1709). —
-PENNING l. (utom i pl. numera föga br.) -PENG. (synd- 1695—1889. synda- 1852 osv. synde- c. 1680) [jfr t. sündengeld] företrädesvis i pl.
1) (numera i sht i formen -pengar) pengar mottagna som betalning l. belöning för en syndig l. orättfärdig handling; äv.: pengar som anskaffats l. tjänats på ett ohederligt l. orättfärdigt sätt (utan att man gjort skäl för dem); ofta liktydigt med: oskälig vinst l. oskäligt pris; jfr penning I 5 n o. -lön 2. Men huru få äro the menniskior, som .. betänka, huru många synde-penningar äro i somliga hus, som aldrig blifwa tilbaka burne. Spegel Pass. 209 (c. 1680). I Borgare .. i som äro så samwetslöse, och begära aff edor Nästa så många Synd-Penningar. Fernander Theatr. 125 (1695). Jag tar ingen syndpenning, utan förtjenar ärligt hvad jag begär. Weste FörslSAOB (c. 1817). När .. Mössornas ombud kom för att erbjuda honom en .. kontant erkänsla, förklarade prosten Larsson .. att han ingalunda ville hafva några syndapenningar, emedan hans samvete bjöd honom att votera med Hattarne. Topelius Fält. 5: 179 (1867). Kan man tänka sig .. att de rika patronerna ha samvete att taga en sådan syndapenning af fattigt folk? Schröder 2Bruksb. 214 (1903). Tjugufem öre för några droppar välluktande vatten .. var syndapengar. Thorén Herre 82 (1942). Jag antar, att han sålde mina aktier och stack syndapengarna i egen ficka. Munsterhjelm o. Appelberg Clemens Slit. 206 (1948).
2) [jfr motsv. anv. av t. sündengeld] (om ä. förh., arkaiserande) om avlatspengar. Bönderna sträckte sig över båtkanten och släppte syndapengarna i .. (avlatskrämarens) offerstock. Heidenstam Svensk. 1: 299 (1908). jfr: Syndpenningar .. (dvs.) utgift som man får vidkännas för sina synders skull. Tholander Ordl. (1872). —
-PLIKT. [fsv. synda plikt] (†) syndabot; jfr plikt, sbst.1 7. OPetri 3: 144 (1530). Falck Und. 109 a (1558). —
-PLÅGA. (synda- c. 1740. synde- 1623) [fsv. synda plagha] (†) plåga l. straff för (begången) synd; äv. förbleknat, om ngt som uppfattas l. upplevs som synnerligen påfrestande. Gudz Syndeplågor äro Fyrahanda. L. Paulinus Gothus Pest. 2 a (1623). Stygga kjortel, synda-plåga, / Skal då Cloris wara klädd, / Som en Flicka, späd och rädd? Dalin Vitt. 4: 157 (c. 1740). —
-REGISTER. (synd- 1897—1920. synda- 1766 osv.) [jfr t. sündenregister] (tänkt) register (se d. o. I 1 f) över synder; särsk. (o. urspr.) om sådant register dels tänkt ss. fört av Gud över människornas synder, dels använt av biktfader vid utfrågning av biktbarnen; äv. (o. numera vanl.) oeg., om ngns (l. ngts) samlade synder l. förseelser o. d. (äv. i uttr. ngns samlade syndaregister); jfr -räkning. Ha ett långt syndaregister, ha mycket på samvetet. Många .. hafwa .. et stort .. syndaregister uti Guds Skuldbok. Rydén Pontoppidan 561 (1766). Om man skulle sätta alla försummade eller vanskötta mål endast på deras räkning, som äro straffade för fel i tjensten, så blefve deras syndaregister mer än förfärligt. SC 1: 178 (1820). Det gamla muskedundret, som sannolikt förut hade många menniskolif på sitt syndaregister, kunde .. nu äfven inskrifva ett älglif. Adelsköld Dagsv. 3: 184 (1900). Om måndagarna .. genomgicks lärjungarnas syndaregister för den gångna veckan. MinnSvLärov. 2: 42 (1928). En av domstolens notarier .. läste med hög röst upp de dödsdömdas syndaregister. Grimberg VärldH 7: 237 (1936). Men innan en tar .. (nattvarden) är det kanske bäst att plocka fram syndaregistret? Widding Ryttmäst. 332 (1968). (Överkonstapeln) visade upp den dossier .. som innehöll Hasses samlade syndaregister. Gustaf-Janson SommVind 237 (1970). —
-ROT. eg.: syndens rot l. ursprung; i mer l. mindre tydligt utförd bild för att beteckna att synden får rotfäste l. börjar gro l. växa o. d. Så bliffuer .. then syndarothen, som .. wmtalatt är, quar i .. (människan) så lenge hon leffuer. KOF 1: 188 (1575). Syndaroten blomstrades och bar likasom idel roser, af hwilka han dageligen satte kranszar på sig, men sedan fölgde fruchten, helfwetes pina. Münchenberg Scriver Får. 90 (1725). Så blifwe wi dock aldrig här i dödligheten .. så rena .. at synda-roten upryckes. Nohrborg 696 (c. 1765). KyrkohÅ 1903, s. 218. —
-RÄKNING. (†) syndaregister. Nohrborg 812 (c. 1765). Alla sjukdomar och andra olyckor, som timat folk .. i socknen, skrefvos på .. (häxornas) syndaräkning. Rydberg Frib. 114 (1877). —
-SJUKA. (†) syndabegär; jfr sjuka, sbst.1 3. LPetri 2Post. 171 a (1555). Borg Luther 2: 783 (1753). —
-SJÄL. (numera bl. i vitter stil) syndamänniska; jfr själ, sbst.1 3. Kolmodin Rök. 112 (1728). Han fortsatte .. att .. när .. (ljuset) strålat ner över en syndasjäl ville den inte se det förmörkas och avlägsnas och bli allt mindre. Sandgren Förklar. 161 (1960). —
-SKALK. (†) om syndig ”skalk” (se skalk, sbst.1 2). Brenner Dikt. 1: 185 (1710, 1713). jfr Swedberg Schibb. 181 (1716). —
-SKAM. skamkänsla över begångna synder. Hvem drabbar skulden här och hvem / bär största syndaskammen? Jensen BöhmDiktn. 33 (1894). I bitter syndaskam och djupaste förtvivlan. Östergren (1951). —
-SKJUL. (†) hägn l. täckelse för synd. Til alla andra tina synder, kommer ock thenna, at tu misbrukar Herrans Natward til itt synda skiul. LPetri 1Post. b 7 a (1555). Lind 1: 1511 (1749). —
-SKULD. [fsv. syndaskuld; jfr t. sündenschuld] teol. skuld man ådrager sig gm synd; särsk. om den skuld vari en människa gm sina synder anses stå till Gud; stundom närmande sig bet.: syndabörda; äv. (numera bl. mera tillf.) förbleknat o. allmännare, om missgärning(ar) l. förseelse(r) ngn har att svara för. Wi äre alle i stor syndaskuld hos Gud. Kolmodin QvSp. 1: 549 (1732). Hela wår syndaskuld har .. (Kristus) afplanat med sitt blod. Hagberg Pred. 2: 49 (1815). Herr Lenström .. har .. gjort sig ett eget uttryck gallicism, för att beteckna höjden af denna styggelse (dvs. den gustavianska perioden inom litteraturen), ehuru man aldrig rätt får weta hwaruti gallicismens egenteliga syndaskuld består. SKN 1843, s. 172. Bära ngns syndaskuld. Meurman (1847). Den tunga syndaskulden i min barm / Min kraft förtager. Hagberg Shaksp. 6: 119 (1849). Nu ha vi .. skilts från Magnus Eriksson med en vemodig tanke på hur all folkungarnas syndaskuld skall straffas på honom. TurÅ 1947, s. 207. —
-SMITTA. [fsv. synda smitta] (i högre stil) om den orenhet o. besmittelse som synd medför; jfr smitta, sbst.2 2 b. PErici Musæus 3: Cc 2 a (1582). Melin Pred. 3: 129 (1852). —
-SONARE. (†) = -försonare. Troo detta, at tin rätta, / Synda-Sohnar’, / Jesus geer tigh Lijffzens Crona. Dalius Valet. D 3 b (1681). —
-SPEGEL. [jfr t. sündenspiegel] (förr) om skrift l. regelsamling avsedd att utgöra ett rättesnöre för hur man undviker (att begå) synd(er); jfr spegel 1 c (α o.) β o. syndar-spegel. Nordforss (1805). (Barnen undervisades under medeltiden) af prästerna .. i sakramentläran och ”Guds bud”, i hvilken sistnämnda undervisningsgren, med förkärlek betraktad .. såsom en ”syndaspegel”, först mot slutet af medeltiden de tio budorden ur Mose lag kommo i allmännare bruk. Fehr Und. 34 (1894). (De kortfattade dogmatiska utläggningar som gavs ut på 1500-talet) voro .. syndaspeglar, rättesnören, andaktsböcker. KyrkohÅ 1919, s. 2. —
-STRAFF. (synd- 1547—1920. synda- c. 1535 osv. synde- 1572—1711) straff för synd(er); särsk. (i sht förr) om hemsökelse l. prövning o. d. uppfattad ss. ett av Gud sänt straff; äv. (o. numera vanl., vard.) förbleknat, om person l. sak l. förhållande som vållar (stor) möda l. irritation l. (stort) besvär l. obehag o. d., ofta uppfattad (uppfattat) ss. ett straff, särsk. liktydigt med: (långvarig) pina l. plåga l. gissel. (Sjukdomar och lidande) är alt synda straff, som beredher menniskiona ther til, at hon som aff jordh kommen är skal åter komma til jordh j gen. OPetri 3: 546 (c. 1535). E. K. M:tz mandat och konglighe edicht om syndastraf. RA II. 2: 306 (1617). Krig är et af the swåraste Synda-Straf, hwar med Gud Menniskian hemsökja plägar. Block Progn. 82 (1708). En elak Mann är et syndastraff för en Hustru. Nordenskjöld Oneir. 1: 142 (1783). Om mina öron ej svika, ha vi vårt syndastraff i ögonblicket tillbaka. Jag känner igen hennes tunga gång på de höga klackarna. Crusenstolpe Tessin 5: 211 (1849). Det .. måtte vara ett syndastraff att snickra ihop (radio)programmen. Radiolyssn. 1927, nr 20, s. 3. Som ett syndastraff över dem alla utbryter en snöstorm. ALundkvist i 3SAH LXXXVIII. 2: 27 (1980). —
-STYGGELSE. (†) styggelse (se d. o. 3) som utgörs av synd. Bureus NordlL 16 (1644). De Helige Änglar äro witnen till dina hemliga syndastyggelser, och skrifwa up sina witnesmål i de böckerna, som skola öpnas på domsens dag. Schartau UtkPred. 510 (1823). Bring Högm. 282 (1862). —
-STÅND. [jfr t. sündenstand] (†) om tillståndet att leva i synd. Swedberg Dödst. 9 (1711). Wil Fader, Son och Helge And / Uti mig bo och blifwa; / Så wil jag nögd mit synda-stand / Och werlden öfwergifwa. Österling Lärops. 112 (1724). Rydén Pontoppidan 511 (1766). —
(1 d) -SVART. (vard.) svart som synden. Nu känner ni er upplagd för syndasvart mocca. VeckoJ 1953, nr 6, s. 31. —
-SÅR. (synda- 1634—1937. synde- 1606—1691) [fsv. synda sar] sår som själen tillfogats av synd(er); förr möjl. äv. om sår som helgon tillfogat sig för att sona sina synder. OMartini Pred. D 4 a (1606). Tÿn helgon all medh sÿndha såår / woro .. hårdt bebunden. Wivallius Dikt. 91 (1634). The menniskior äro .. förhärdade, som kunna intet känna the många syndasår, som the hafwa i sit hierta och samwete. Spegel Pass. 43 (c. 1680). De menniskor, hvilka ligga i så grofva och råa laster, att .. deras andliga varelse är såsom ett enda öppet syndasår. Flensburg KyrklT 104 (1870). jfr: Jag är all full med syndasår, / Ack, låt din hand mig hela. Ps. 1937, 191: 6. —
-SÄKERHET. (†) (ss. bedräglig betraktad) säkerhet (hos människan) att hon icke är drabbad l. kommer att drabbas av utan är i säkerhet för synd. Sahlstedt Hoffart. 13 (1720). De flesta lefde i stor syndasäkerhet. Hagström Herdam. 3: 532 (1899). Det är icke till en sömnens eller syndasäkerhetens ro som Jesus vill föra oss. Billing Betr. 504 (1907). —
-SÖMN. [fsv. synda symn] om tillstånd då människan helt o. fullt, omedvetet o. utan samvetskval l. ånger, överlåter sig åt synd; äv. förbleknat, om omedvetenhet (se d. o. 1). Swedberg BetSwOlycko 3 (1710). Hwad wil en gång blifwa af, / När du först bort wid din graf, / Blir af synda-sömnen waken, / Och får se at du är naken? SionSång. 1: 3 (1743). Icke mindre märkligt är, att .. (G. III) kan sägas hafva uppskakat Europas politiska samvete ur den förnedrande syndasömn, i hvilken det invaggats. BvBeskow i 2SAH 37: 97 (1863). Vi väcktes .. ur syndasömnen genom kongl. förordningen af den 26 Maj 1808, som kallade till vapen alla ynglingar. Hultin Minn. 9 (1872). —
-TECKEN. (synd- 1667. synda- 1582) (†) tecken på synd. (Vi) skole .. bruka wår bedröffuelse och anfechting för lagzens .. manande j wår skul, och rekna thet för synda tekn. PErici Musæus 4: 39 a (1582). Rudbeckius Luther Cat. 44 (1667). —
-TJÄNARE. (†) tjänare l. hjälpare åt synden. Skulle wij som söke warda retferdighe genom Christum, ock än nu sielffue finnas wara syndare, så wore Christus en syndatienare. Gal. 2: 17 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Flensburg KyrklT 18 (1866). —
-TJÄNST. (†) tjänst hos synden, syndig tjänst. Silvius Öfvercons. 35 (1726, 1730). Den Herre jag tjenar tål ingen syndatjenst. Topelius Vint. II. 1: 172 (1850, 1881). Beskow Enhet 22 (1911, 1916). —
-TRÄL. (synda- 1710 osv. synde- c. 1674) slav under synden; person som ej kan avhålla sig från att synda; jfr -slav. Ah iag blinde Synde-Träl / Som så haer försat min Siäl. Lucidor (SVS) 514 (c. 1674). Jag är en uszel synda träl, / Men här månd frihet wanka. Rutström SionNSång. 13 (1778). —
-TUNG. (synd- 1936. synda- 1891) (i vitter stil) eg.: tung av synd; särsk. i bildl. anv. Ser du altaret, mitt barn, / där ditt blod .. / .. offras skall / åt den kalla syndatunga / världsförhärjande metall? Rydberg Dikt. 2: 77 (1891). Nederst (på en glasmålning) återgives dramats höjdpunkt, utdrivandet av de syndtunga människorna ur lustgården. Rig 1936, s. 252. —
-TYNGD, r. (i vitter stil) tung syndabörda. Ekelund Ag. 86 (1913). Far kunde glömma bort syndatyngderna, men inte mor. Moberg Sedebetyg 427 (1935). —
-TYNGD, p. adj. (synd- 1923. synda- 1935 osv.) En syndtyngd blick. FinlSvLyr. 412 (1923). När han spelat kort med bypojkarna en hel söndag blev han samvetsplågad och syndatyngd. Moberg Sedebetyg 207 (1935). —
-TÄCKE. (synda- 1705. synde- 1674) (†) = -täckelse. Sylvius Mornay 287 (1674). Fast then besmittade köts kiortel ändras tidt, / Fast håret yfwes högt, och släpen hänger sidt: / Så är altsamman doch ett vselt synda-täcke. Spegel ÖPar. 66 (1705). —
-TÄCKELSE. (†) täckelse l. skydd för synd, ngt som täcker o. skyler över synd. FinKyrkohSP 4: 287 (1741). Lind 1: 1511 (1749). —
-TÄLLNING. (†) i samband med bikt: uppräkning av (begångna) synder. Dijkman AntEccl. 342 (1678, 1703). —
-VANA. (synd- 1816. synda- 1680—1895) [fsv. synda vani] (†) vana att synda; äv.: syndig vana. Ekman Siönödzl. 487 (1680). O! skön är denna ålder (dvs. barndomen), att lemna sig åt intrycken af det himmelska, innan fördomar, syndvanor .. slutit omkring hjertat en för det goda svårvunnen ringborg. Wingård 2: 207 (1816). Månn’ Christus ens, blott med sin sedolära, / Förmådde lösa syndavanans band? Franzén Skald. 6: 59 (1842). På en gång föll majoren åter in i ”syndavanan” — om af trots eller tankspriddhet var svårt att säga. Sundblad Off. 118 (1894). —
-VÅNDA. syndaångest. Gezelius AReichenbach F 1 a (1668). Skil osz från allan syndawånda. Ps. 1695, 179: 11. —
-VÄCKT, p. adj. (i vitter stil, tillf.) väckt ur synden, väckt ur syndasömnen. Alltför äkta / ångerbittert syndaväckta / bikter från mitt lif i dyn. Fröding Stänk 23 (1896). —
-VÄG. [fsv. synda vägher]
1) väg som leder till synd l. som präglas av synd, syndens väg, syndig väg; förr äv. bildl. När man achtar på .. (de flestas) gerningar och id, skal man syndlöst sluta, at theras hiertan äro hårda syndawägar. Swedberg SabbRo 829 (1689, 1710). Han vandrar .. på den breda syndavägen, som leder till fördärfvet. Höglund NilsI 53 (1912).
2) (vard.) i uttr. i syndaväg, i fråga om synd, då det gäller synd. Och dansen, ja, något hemskare i syndaväg kunde ju inte tänkas. Bergfors Inland 99 (1942). —
-VÄLDE. syndens välde o. makt. 2BorgP 7: 667 (1740). Der man älskar lasten, der är syndawäldet icke brutet. PH 13: 131 (1784). —
-VÄSENDE.
1) (†) = -kropp. For then skul äre wij döpte, at wordt syndawesende skal med Christo wara dödt och begraffuet. OPetri 3: 171 (1530).
2) syndens väsen; syndig(t) handling l. handlingssätt, synd. Dhett syndha wäsendhett som en långh tijdh emällan Per Person .. och Gertrudh Pedherss dotter .. öfwatt och skedh ähr. VDAkt. 1660, nr 99. (Omvändandet av hedningar) winner sin fortgång, när .. alle allestädes .. affhollas ifrån thet onda Syndawesendet. Ekman Siönödzl. Dedik. 5 (1680). Gud sender .. (syndarna) tidigt bod igenom sina tienare, the ther af Gudz ord förestella them theras syndawesende. Swedberg Cat. 694 (1709). (Prästen) kände det som sin plikt att visa ifrån sig alla dem, som han tyckte ej uppriktigt vilja fly allt syndaväsende. MinnGPrästh. 5: 57 (1929). —
-ÅNGER. [fsv. synda anger] PJGothus Savonarola SyndSp. A 2 b (1593). Med bästa vilja i världen kunde Barbro inte tänka sig sin far hängiven åt någon sorts ”syndaånger”. Heerberger Dag 285 (1939). —
-ÅNGEST. Swedberg Schibb. 177 (1716). Upplyst moralism bryter sig mot gammalkristen syndaångest och romantisk hinsides längtan. IllSvLittH 3: 3 (1956).
C (†): SYNDE-ART, -BOCK, -BOT, se B. —
-BRUNN. eg.: syndens brunn; anträffat bl. bildl. (Jag vet att) thenna tin (dvs. Jesu) menniskliga födelse .. är emot syndebrun(n)en worden mig för en helsobrun. Muræus Arndt 2: 196 (1648). —
-BÖRDA, -BÖTARE, -DAG, -FALL, se B. —
-FLÄCK, se B. —
-FULL, se A. —
-HUS, se B. —
-KRÄFTA. om synden betraktad ss. kräfta; anträffat bl. bildl.; jfr kräfta, sbst. 5 b. Jagh tycker mycket om dhe Gamblas Gyllna-Dagar, / .. Då Synde-Kräfwetan / Til des Förgifftigheet en mindre Födzell fann / Än nu widh wåra Åhr. Wexionius Sinn. 3: D 1 a (1684). —
-LÖS, se A. —
-MASK, -OK, -PENNING, -PLÅGA, -STRAFF, -SÅR, -TRÄL, -TÄCKE, se B.