SO
publicerad: 2021
titel
titeln titlar
titl·ar
substantiv
[tit´-] 
el. [ti´t-]
el. [ti´t-]
1
beteckning som anger (någons) värdighet, kompetens eller yrke och kan användas som tillägg till (eller ersättning för) namnet vid tilltal el. omtal; ofta inte sammanfallande med yrkesbeteckningen; ofta enbart som hedrande beteckning utan direkt innehåll
titeln filosofie doktor; prinsen tilldelades titeln Hertig av Värmland; "Mäster" var den gängse titeln för hantverkarna; ett sändebud som har rätt att använda titeln ambassadör
○
äv. (i sportsammanhang)
mästarvärdighet
säkra en titel; försvara sin titel; han lyckades vinna sin femte raka titel i Wimbledon
lägga bort titlarna
mest historiskt(ömsesidigt) övergå till tilltalsordet "du"i vissa sammanhang:
att lägga bort titlarna och bli du med varandra var ett tecken på förtrolighet
belagt sedan ca 1520 (Peder Månssons Skrifter på svenska);
fornsvenska titil; av lat. tit´ulus 'etikett; överskrift; titel'; jfr ursprung till
tilde
2
namn på (del av) skrift eller annat litterärt eller konstnärligt verk vanligen utgörande en koncentrerad beskrivning av innehållet
titeln (på något)
en passande titel; titeln på boken är "Handbok i lexikografi"; hans memoarer fick den talande titeln "Längesen"; en tavla med titeln "Konungarnas tillbedjan"
○
ibland äv. med tanke på verket självt, särskilt om bok
förlaget ger ut tio nya titlar till hösten
belagt sedan 1554