SAOL

publicerad: 2015  

torso

torso [tår´so] substantiv ~n ~r • figurskulptur utan huvud, armar och ben; o­fullbordat verk

Singular
en torso	obestämd form
en torsos	obestämd form genitiv
torson	bestämd form
torsons	bestämd form genitiv
Plural
torsor	obestämd form
torsors	obestämd form genitiv
torsorna	bestämd form
torsornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

torso torson, plural torsor el. torsoer

torso·er

substantiv

[tår´-]

● figur­staty som saknar huvud, armar och ben antingen för att de gått förlorade el. som ut­tryck för skulptörens konstnärliga av­sikt

den berömda torson av Herkules­statyn

○ äv. bildligt ofullbordat verk

hans stora roman­svit blev en torso

belagt sedan 1775; av ita. torso med samma betydelse; urspr. av grek. thyr´sos 'stjälk; stam'

Till SO

SAOB

publicerad: 2006  

TORSO tor4so, l. -ω, r. l. m. (Rig 1945, s. 13 (1775) osv.), äv. (numera bl. mera tillf.) n. (KyrkohÅ 1906, s. 289, osv.); best. (ss. r.) -n (WoJ (1891) osv.) ((†) torsen, äv. att hänföra till obest. tors (Rig 1945, s. 13 (1775), Lundberg VägÖd. 34 (1936))); pl. -r (Bergroth FinlSv. 70 (1916), SAOL (1973) osv.) l. -er (Bergroth FinlSv. 70 (1916) osv.) l. torser (förr äv. att hänföra till sg. tors, Upmark Lübke 123 (1871) osv.) l. -s (Cederschiöld Negr. 134 (1917) osv.), äv. (numera bl. mera tillf.) -n (Ramsay Barnaår 6: 141 (1905) osv.); förr äv. TORS, sbst.2, r. l. m., best. -en (se ovan), pl. -er (se ovan).

Ordformer

(tors 1865–1958. torso 1796 (möjl. egennamn), 1832 osv. torsus 1832)

Etymologi

[liksom t. o. eng. torso (o. fr. torse) av it. torso, av mlat. tursus, stjälk, av lat. thyrsus, stjälk, backusstav, av gr. ϑύρσος, backusstav m. m. (se TYRSOS); formen tors av fr. torse. — Jfr TORSOLETT]

1) om figurativ skulptur o. d. av människa utan (l. med mer l. mindre korta stumpar av) armar o. ben o. vanl. också utan huvud. Rig 1945, s. 13 (1775). I Louvren finnas vid pass 100 hufvud och torser af manliga statyer. Upmark Lübke 123 (1871). I modern konst framställs figurskulpturer ofta som torser. NE (1995).

2) i utvidgad anv., om mänsklig kropp utan huvud o. extremiteter, bål (se BÅL, sbst.1 3). KonvLex. 4: 296 (1865). Guden Çiva själv skulle ha avundats honom hans mörkt kanelbruna torsos skönhet. Agrell Bunin MitjKärl. 176 (1931). Ett huvud och en torso från en manskropp har hittats. Expressen 12 ⁄ 3 1992, s. 15.

3) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1, om ngt ofullbordat l. ofullständigt l. stympat o. d.; särsk. i fråga om konstnärligt l. litterärt l. vetenskapligt (livs)verk o. d. Unge Prom. 2: 50 (1832). På hemväg .. drunknade (P.) Artedi i en af .. Amsterdams grachter. Hans lifsgärning blef sålunda blott en torso. Levertin 23: 229 (1906). Blott en torso återstår av den forna domkyrkan. TurÅ 1942, s. 136. Boken har blivit en torso, som dock ger en aning om det planlagda konstverkets mäktiga resning. Nyberg Top. 578 (1949).

Ssg (numera bl. tillf.): TORSO-ARTAD, p. adj. jfr arta, v. V 3; särsk. till 3. Hans dikt .. har intet af det torsoartade, ofullgångna, som så ofta präglar svenska skalders lifsverk. Lamm Oxenst. 391 (1911).

Till SAOB