SAOL

publicerad: 2015  

truism

tru·­ism [‑is´m] substantiv ~en ~er • själv­klart på­stående, banalitet

Singular
en truism	obestämd form
en truisms	obestämd form genitiv
truismen	bestämd form
truismens	bestämd form genitiv
Plural
truismer	obestämd form
truismers	obestämd form genitiv
truismerna	bestämd form
truismernas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

  truism subst.
  truism (-ism)

SAOB

publicerad: 2008  

TRUISM trɯis4m, r. l. m.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[liksom d. truisme, t. truismus av eng. truism, avledn. av true, sann (se TRYGG)]

självklar sanning; trivialt påstående l. yttrande. Den gamla, som engelsmännen kalla den, truismen: ”Gud allena vet hur det skall gå till slutet”. Wingård Minn. 9: 17 (1848). (De) äro odrägliga med sina truismer, sin magistervisdom och sin framfusighet. Fogelqvist ResRot 70 (1926). Så säges det, och vem är jag att jag skulle bestrida vad som redan är en truism? 3SAH LXIV. 1: 46 (1953). —

Till SAOB