SAOL
publicerad: 2015
uppbragthet
upp|bragt·het
substantiv
~en uppbragt
| Singular | |
|---|---|
| en uppbragthet | obestämd form |
| en uppbragthets | obestämd form genitiv |
| uppbragtheten | bestämd form |
| uppbragthetens | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 2011
UPPBRAGT up3brak2t, äv. UPPBRAGD up3-brag2d, p. adj.
Ordformer
(upbragdt 1791. upbragt 1773–1794. uppbragd 1837 osv. uppbragt 1807 osv.)
Etymologi
[eg. p. pf. av upp-bringa (jfr d. o. 2); jfr äv. t. aufgebracht, p. pf. av aufbringen; formen -bragd sannol. uppkommen gm anslutning till p. adj. på -d]
förargad l. uppretad l. upprörd o. d. Sahlstedt (1773). Den friske glade gossen blev .. både vred och uppbragt. Collinder Kalev. 104 (1948). Jag fick paniknoja och körde därifrån. Jag var riktigt uppbragd. Expressen 11/3 2006, s. 12.
Avledn.: UPPBRAGTHET, äv. UPPBRAGDHET, r. l. f. om förhållandet att vara uppbragt. SAOL (1950). Under .. kommunalrådets polerade, vänligt tillmötesgående yta finns en tydlig trötthet, vrede och uppbragdhet. DN 24/6 2002, s. A11.