SAOB
publicerad: 2017
VISPIG vis3pig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. VISPOT, n. o. adv. =.
Ordformer
(förr äv. hw-, w-, -ss-; -ig 1678 osv. -ug 1688–1778. -ot (-ut) 1685–1749)
Etymologi
(ngt vard.) om person: som lätt l. ofta byter inställning l. som inte är helt att lita på, ombytlig l. hållningslös l. opålitlig l. lättsinnig (äv. i överförd anv., om ngt som vittnar om sådan egenskap); äv.: förvirrad l. vimsig; i sht förr äv. om ngt sakligt, dels: flyktig l. föränderlig l. ostadig, dels: som fladdrar l. far omkring. VDAkt. 1678, nr 315. Ty några (stjärnor) meenar man heelt stadige at wara / Som blifwa i sit Rum och ikke wispot faara. Spegel GW 158 (1685). Så önskar troget iag .. at wij måge sij, / Hur Lyckan, wisput förr, hos Ehr kan stadig blij. Keder Vitt. 373 (1690). För wispot tungo man ett lås med rätta smäller. Kolmodin QvSp. 1: 187 (1732). Kong, som vispiger är, gör Undersåtare skygga. Nicander GSann. 53 (1766). Berta fnittrade till, ljust och vispigt. Ahlin GillGång 308 (1958). Vad vi hittills har fått se är en sorgligt vispig människa som sluddrande hankar sig fram i tillvaron. GbgP 5/12 2002, s. 2.
Avledn.: VISPIGHET, r. l. f. egenskapen l. förhållandet att vara vispig; äv. konkretare, i sht förr särsk.: förändring, växling. Düben Boileau Sat. 5 (1722). Under det han förtörnas öfwer hwispigheter i moden, är det ett ibland hans tidfördrif, som han gifwer sina Wänner. Kling Spect. B 1 a (1734).