SAOL
publicerad: 2015
vomitiv
vom·it·iv
[‑i´v]
substantiv
~et; pl. ~ • kräkmedel
| Singular | |
|---|---|
| ett vomitiv | obestämd form |
| ett vomitivs | obestämd form genitiv |
| vomitivet | bestämd form |
| vomitivets | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| vomitiv | obestämd form |
| vomitivs | obestämd form genitiv |
| vomitiven | bestämd form |
| vomitivens | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 2017
VOMITIV vom1iti4v, n.; best. -et; pl. = (Braun Carol. 32 (1844) osv.) ((†) -er UHiärne Suurbr. 46 (1679), SAOL (1923)).
Ordformer
(vomatiff 1675. vomitiv (-ve) 1679 osv. womitiff 1578)
Etymologi
(numera bl. ngn gg) kräkmedel. Är menniskian förstoppat, tå skal hon åderlåtas, och sedhan giffuas itt womitiff thet hon måtte kasta vp. BOlavi 72 b (1578). Hwad Vomitiv eller Kräkpulfwer angår, så är thet intet så aldeles at förkasta. Lindestolpe Frans. 84 (1713). Han kravlade sig upp och hängde sig framstupa över sänggaveln, stack fingrarna i halsen. Han vacklade ut i köket: mjölk står i kylen .. ett bra vomitiv om han bälgar i sig den. Arnér Verkl. 66 (1965).