SAOL

publicerad: 2015  

ämabel

äm·­abel [‑a´bel] adjektiv ~t ämabla • älsk­värd

Positiv
en ämabel + substantiv
ett ämabelt + substantiv
den/det/de ämabla + substantiv
den ämable + maskulint substantiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

ämabel ämabelt ämabla

äm·abl·are

adjektiv

äma´bel

● något hög­tidligt älskvärd

ämabel (mot någon)

polis­mannen var mycket ämabel mot dem; de fick ett ämabelt bemötande

belagt sedan 1690; fransk stavning fram till början av 1800-talet; av franska aimable med samma betydelse; av lat. ama´bilis, till ama´re 'älska'

Till SO

SAOB

publicerad: 2023  

ÄMABEL, äv. (numera bl. ngn gg) AIMABEL äma4bel, adj. -bla, -ble; -blare; adv. -T.

Ordformer

(aim- 1690 osv. äm- 1812 osv.)

Etymologi

[av fr. aimable, av lat. amabilis, älskvärd, intagande, till amare, älska, sannol. till den i barnspråk vanliga ljudförb. am- som äv. föreligger i AMIKAL, AMMA, sbst., TANT, sbst.2]

om person: som gör ett behagligt intryck, älskvärd; äv. i överförd anv., om ngt sakligt. Min aimabla dronnings wählmåga är min endesta Consolation. SvBrIt. 2: 14 (1690). I mårgon skickar jag min betjänt till Gripsholm och begär ett litet aimabelt Bref af Er. CAEhrensvärd BrKickan 23 (1784). Också märker man t. ex., att en dam, som föresatt sig vara ämabel en hel aftonstund, får ett moln på sin panna af den stygga lampröken. SP 1829, nr 47, s. 2. Den aimabla presenten af en stor butelj rosenvatten. Lundgren MålAnt. 2: 99 (1858, 1872). Det gäller att hela tiden prata ämabelt strunt. DN 20/1 1999, s. A21.

Till SAOB