åskfront | svenska.se

publicerad: 2015

åskfront

åsk|front substantiv ~en ~er • ⟨meteor.⟩ i atmosfären

Singular
en åskfront	obestämd form
en åskfronts	obestämd form genitiv
åskfronten	bestämd form
åskfrontens	bestämd form genitiv
Plural
åskfronter	obestämd form
åskfronters	obestämd form genitiv
åskfronterna	bestämd form
åskfronternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

publicerad: 2021

ÅSKA os3ka2, r. l. f.; best. -an (VarRerV 5 (1538) osv.) ((†) -en (1588), (1694)); pl. -or.

Ordformer

(aske- i ssg 1626 (: askeslagh). asökian, sg. best. c. 1600. oschian, sg. best. 1656. osk- i ssg c. 1834 (: oskslag). åsekia 1538–c. 1613 (: Åsekie slagh). åsikie- i ssg 1588 (: Åsikieslagh). åsikio- i ssg 1596 (: åsikioslagh). åsk 1681. åska (-sck-) c. 1550 (: åsckanätzla) osv. åskja (-ia) 1589–1749. åsäckian, sg. best. 1626. åsäckio- i ssg 1626 (: Åsäckioslagh). åsäkian, sg. best. c. 1600. åsökian, sg. best. 1626–1635. åsökio- i ssg 1635 (: Åsökioslagh). åsökje- (-ie-) i ssg 1620 (: åsökieslagh)–1635 (: Åsökjeslagh))

Etymologi

[fsv. asikkia; eg.: asens (dvs. Tors) åkning, till AS, sbst.1, o. ÄCKA; ordet är sannol. urspr. ett noaord; med avseende på bortfallet av den obetonade mellanvokalen jfr motsv. förh. hos t. ex. LÄRFT, VILKEN]

om (väderfenomen som uppstår till följd av elektriska urladdningar i atmosfären o. yttrar sig ss.) blixtar på himlen följt av (kraftigt) dundrande l. muller (o. mörka moln, regn o. d.), åskväder; särsk. i sådana uttr. som åskan går l. kommer (förr äv. kör); äv. med huvudsaklig tanke antingen på blixtrandet (se a) l. (o. numera ofta) ljudet (se b); jfr DUNDER 1, TOR, sbst.1 1, TORDÖN, TOR-ÅK. Det ser ut att bli åska ikväll. Det är åska i luften. Ett omfattande regnväder med inslag av åska. Jag var ute i båten när åskan kom. Åskan drog undan. Om Sommaren när Åskien buldrer och liunger, säyes at Wädhret ther igenom renses. (1589). Och kallar gemehne man här i landet när åsken kiörer ΄tordöön΄. (1693). Öfwer en Siö Yngen benämnd .. pläga sällan någon åskia eller moln för St. Olai tijd gå. (1702). I vissa moln uppkommer ett eget elektriskt fenomen, som vi kalla åska. (1808). Luften kännes .. tryckande, såsom före en åskas utbrott. (1855). Som liten var jag alltid rädd för åskan. (1964). Åska och starka vindar gör att den väldiga skogsbranden fortsätter att sprida sig. — jfr RÖTMÅNADS-, TEATER-ÅSKA m. fl. — särsk.

a) om blixt l. blixtrande; särsk. i förb. med verbet slå (jfr SLÅ, v. I 2 c), särsk. i uttr. åskan slår ned (jfr SLÅ NED 2 b), förr äv. slår in (jfr SLÅ IN 2 b). (Lat.) Fulminat .. (sv.) åsekian slår. VarRerV 5 (1538). Vthi the Trojaniske Hwsgudars Tempel .. slogh åsökian in. (1626). Och tå vpwäcker Hetans strijd medh Kölden Tooråk, medh skräckeligit .. braak. Loghan som tädan vthblixter, kallas åskia. (1639). Åskan är det förfärligaste af alla lufteldar. (1766). Att åskan inom korrt tid förstört flere kyrkor. Det var i söndags kväll som åskan slog ned i skogen i Skephult. — särsk. i jämförelser, ss. beteckning för att ngn blir överraskad l. överrumplad l. att ngt oväntat l. förödande plötsligt inträffar o. d.; i sht förr särsk. i sådana uttr. som (vara l. bli) slagen som av åskan (se SLÅ, v. I 4 e slutet); jfr BLIXT 1 a α. Denna stora händelse hade slagit ned som en åska midt ibland oss, midt i vår resa. (1835). Så förstod han vad det rörde sig om. Biljetterna verkligen slut?! Han stod som drabbad av åskan.

b) med tanken riktad särskilt (l. enbart) på det ljud som åska frambringar (särsk. i uttrycklig motsättning till blixtrande); särsk. i förb. med sådana verb som bullra (se BULLRA 1) l. dundra (jfr DUNDRA 2 a) l. knalla (se KNALLA, v.1 1 b) l. mullra (jfr MULLRA, v.1 1). (1622). Dundrande åskia. (c. 1669). Om åskan höres först om Wåren med Nordanwäder, betyder sådant en kall Wår och Sommar. (1762). Åskan dånar och regnet nedfaller i störtskurar. Åskan började mullra på avstånd. (1928). Åskans knall och blixtens lågor / och stormens brus och havets vågor, / de prisa högt ditt majestät. Blixtarna kom tätare och tätare, man hann inte räkna mellan blixt och åska.

c) om åska ss. ett övernaturligt fenomen l. ss. kontrollerad av särskild vädergud o. d.; äv. i anv. utgående från a o. b; jfr d. (1649, 1668; i fråga om Jupiter). Men Jofur fann i skyn för godt, / At låta regn och åskor glimma. (1793). Lapparne hyste fordom den öfvertygelsen att åskan vore en lefvande varelse, som hölle till i molnen. (1873). Tor åker på en vagn, dragen af två bockar; ännu heter det i mången trakt af Norden, då man hör åskan eller ”tordönet” rulla, att Tor är ute och åker. (1903). — särsk. ss. hjälpmedel i kamp mot troll; äv. i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt. Thet är itt gammalt ord, Hwar icke woro Thoor och Åsekia, så förgingo trullen werldena. (1561). Et troll som Asökian slogh på Wisingzö. (c. 1600). Åskan trodde man endast vara en jakt efter trollen. (1910). Om inte åskan vore, fick man ingen frid för småtroll (hotet om straff håller lymlarna i styr). (1964).

d) i bildl. anv., om ngt högljutt l. intensivt l. häftigt l. våldsamt o. d.; särsk. i fråga om dels strid l. krig (särsk. i sådana uttr. som stridens l. krigets åskor), dels sinnesstämning l. känsloyttring (särsk. (med mer l. mindre klar anslutning till c) i sådana uttr. som hämndens l. vredens åskor). Sænder edra .. (tillhörigheter) i tijd föruth, fœr æn oschian kommer; ty nær Ryszen infaller (osv.). (1656). Stridernas åskor tunga ljunga, / Segrarnas hymn de unga sjunga. (1832). Framför henne stod Gref Alarik, med tusen åskor i sin blick. (1834). Han (grep) genast till sin vredes åskor eller sitt skämts pilar, så ofta han upprördes af världens orättvisa, flärd eller humbug. (1877). 1872 års lagtima riksdag, som man trodde skulle nedkalla hämndens åskor öfver den kvarvarande ministären. (1892). Att talet mottogs med en åska av applåder. (1955). 1944 när krigets åskor mullrade. — jfr APPLÅD-, BIFALLS-, KANON-, KRIGS-, SALUT-, SKRATT-ÅSKA m. fl.

Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kan äv. hänföras till åska, v.): A: ÅSK-AVLEDARE. (åsk- 1795 osv. åske- 1788) (numera bl. tillf.) åskledare; jfr avledare 1 c. (1788). Wid efterseende hwarest hon slagit neder, befans detta wara på Åsk-afledarn, som dragit till sig hela det elektriska ämnet. —

-BLIXT. (åsk- 1812 osv. åske- 1738–1807. åsko- 1725) blixt i samband med åska; jfr -stråle, -vigg 2 o. åske-bleck. Swedberg Ordab. (1725). Det buller, som åtföljer en åskblixt, är vanligen det som mäst förskräcker den som på nära håll ser och hör åskan. —

-BLÅ. som har den mörk- l. gråblå färgnyans som är utmärkande för himlen vid åskväder; jfr -grå. Mot den åskblåa skyn (tecknar sig) en svart ruin, hvilande som en krona öfver bergets panna. Åskblå ångesthimmel. (1930). Slipsen gick i åskblått. (1958). —

-BRAK. (åsk- 1766 osv. åska- 1766. åske- c. 1670–1924 (i vers). åsko- 1739) jfr brak, sbst. 2, o. -dån o. tordöns-brak. Itt hefftigt regn och åskiebrak. (c. 1670). —

-BULLER. (åsk- 1833 osv. åske- 1585–1773. åsko- c. 1635) jfr buller 1 o. -dån. Mechtight stort åskebuller och regn. (1585). —

-BY. (åsk- 1805 osv. åske- 1790, 1807) vind- l. regnby som medför åska; jfr by, sbst.1 1. (1790). Det var bara en åskby, den drog genast iväg. (1954). —

-DAG. dag med åska; jfr -väders-dag. s. 3. I medeltal belöpa sig 5 åskdagar per år, men deras antal kan variera mellan 0 och 12. (1917). —

-DIGER. (i sht i mer l. mindre poetisk stil) fylld l. tung av åska; äv. bildl.; jfr diger 3 b (β) o. -fylld, -tung. (1824). Sköld-Borgar gick ut i den åskdigra natten, plockade på ängen en härlig blomma och satte den som en spira i barnets hand. (1887). Jag har verkligen skrifvit mig till ett bättre humör, märker jag, och är icke fullt så åskdiger som när jag började. (1889). —

-DUNDER. (åsk- 1804 osv. åske- 1595–1935. åsko- 1648–1728) dunder från åska (jfr -dundrande, -dån); förr äv. allmännare, liktydigt med: åska l. åskväder (äv. med huvudsaklig tanke på blixt(rande)); äv. i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr dunder 1, 2. Then 28 aprilis, bittide vm morgonen, thå klocken hade 3 slaget, kom eth förfärliget storm weder, liungeeldh och åskedunder. (1595). At allas glädie-roop brast vth som åskie-dunder. (1705). Här uppehölt osz et oförmodeliget åskedunder, med en swart sky och starkt slagrägn. (1747). Åskedunder 4:de gången upbrände nu flere gårdar. Din blick är Jofurs blixt, din röst hans åskedunder. (1849). Eftersom blixten rör sig med ljusets hastighet (300 000 km/s), syns den innan man hör åskdundret (ljudets hastighet är 0,3 km/s). —

-DUNDRANDE. (åsk- 1885 osv. åske- c. 1670. åsko- 1640, 1652) jfr -dunder, -dån. (1640). Ett sådant åskiedundra[n]de, att thet måtte huar man rädass. (c. 1670). —

-DÅN. (åsk- 1848 osv. åske- 1762) dån från åska; om det dån som åska utgör; jfr dån, sbst.1 1, o. -brak, -buller, -dunder, -dundrande, -dön, -knall, -muller, -skrall, -skräll, -smäll o. åske-brask. (1762). Manskapet som just hade somnat, väcktes af det förfärliga åskdånet och regnet. —

-DÖN. (åsk- 1826 osv. åske- 1676–1751) [fsv. asikkio dyn] (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) åskdån. Att under hela tiden ingen enda blixt förmärktes, samt knappt något åskdön. —

-ELD. (åsk- 1681 osv. åske- 1690–1789) [fsv. asikkia elder] (numera bl. mera tillf.) om eld till följd av åska (o. blixt); äv. om själva blixten l. blixtrandet; äv. i bildl. anv. (1681). Jag kallar Åskeeld, all eld som i et ögnablick itändes af sig sjelf, utan luftens tilhjälp, som tränger igenom de hårdaste kroppar med en förundranswärd activité. Vältaligheten ur dygdens mun är en ljungande åskeld, som föröder hela rymden af laster, brott och villor. (1802). Där brann en frisk och glupsk åskeld, som hade fått läcker spis att förtära: en gammal torr lada. (1949). —

-FRONT. särsk. meteorol. kall- l. varmfront med åska. Det mullrar hotfullt från den framryckande åskfronten, och ljuset dämpas gradvis över det nyss solbelysta landskapet. —

-FULL. (numera bl. tillf.) åskfylld; ofta i jämförelser l. i bildl. anv. (1784). Lik en åskfull, hotande sky, / Ser jag hämden, som ej försonar. (1822). Hvarest Hannibal med hären låg, / Och med åskfull blick på Roma såg. (1835). En stormig, åskfull höstdag. —

-FYLLD, p. adj. om moln l. luft l. himmel: fylld av åska; äv. dels om tidsperiod som präglas av sådana moln osv., dels i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr -diger, -full, -uppfylld. Et åskfyldt moln ner från Hans blickar föll. (1788). Starkodd, mörk som en åskfylld sky. (1836). En rägndiger, åskfylld sensommarnatt. (1914). Stora bulliga moln på himlen, mörka och åskfyllda. —

-FÅGEL. mytol. om fågel som i nordamerikansk mytologi anses kunna framkalla åska. (1908). Vi ha sett, hurusom solen, den mytiska åskfågeln och wakandahunden, cedern och andra naturföremål .. på sätt och vis förgudades. (1914). —

-GRÅ. jfr -blå. Åskgråa kinder. —

-GUD. gud som styr över åskan; jfr åskare. (1821; om Jupiter). En dyrkan af de aflidnes andar och af åsk- och solgudar. (1902). Åskguden Tor. —

-HIMMEL. himmel med (förebud om) åska; äv. i jämförelser l. i bildl. anv. Hennes ansigte, som i början liknade den molndigraste åskhimmel, klarnade allt mer och mer. Under den politiska åskhimlen. (1950). Foto på vackra prästkragar mot en kolsvart åskhimmel. —

-JÄTTE. mytol. jätte (se d. o. 1) som styr över l. framkallar åska. Från en jätte af detta slag, en orkan- och åskjätte, hafva Loke och hans bröder .. sin börd. (1886). —

-KNALL. (åsk- 1824 osv. åske- 1737–1854) jfr knall, sbst.1 1 b, o. -dån. Åskieknall och blixtrande. (1737). Om 10 secunder förflyta mellan blixten och den derpå följande åskknallen, måste åskmolnet wara 1/3 mil aflägset, o. s. w. (1836). —

-KVAV. i fråga om luft l. väder: kvav i samband med åska l. ss. inför åska. Äfven i går var det åskkvafdt och åskan hördes ett par gånger, ehuru aflägset. —

-LEDARE. (åsk- 1780 osv. åska- 1802) skyddsanordning som vid blixtnedslag leder bort blixten från byggnad o. d. för att förhindra brand (vanl. bestående av en metallstång ss. uppfångare placerad i högt läge o. förbunden med nedledare som sprider den elektriska strömmen ner i marken); äv. i bildl. anv. (särsk. om person); jfr ledare 12 slutet o. -avledare, -skydd. Det funderas nu starkt på at inrätta en åsk-ledare på Domkyrkan. (1784). Natten till den 1 augusti, min födelsedag, hade varit ett förfärligt åskväder, och hvad det vill säga förstår man verkligen ej förrän man upplefvat det så här på slätten, i ett lågt hus utan åskledare. (1887). Han hade naturligtvis första gången haft någon förargelse på sinnet, och så blev jag åskledaren. (1922). jfr horn-, rull-, skiv-åskledare.

Ssgr: åskledar-, äv. åskledare-propp. (förr) om för jordning avsedd anordning utgörande del av åskledare; jfr propp 1 f. (1885). En uppfattning om hur starka gårdagens jordströmmar voro kan man få därav att de smälte åskledarpropparna, vilka tåla tvåhundrafemtio milliampère.

-spets. jfr -ledar-stång. På topparne (av fartygsmasterna) äro fästade åskledarespetsar, från dessa går ledningen: genom kopparskenor infällda på akterkant af bramstängerna. (1872).

-spira. (numera bl. tillf.) jfr -ledar-stång. (Det) tyckes .. blifva lika vanligt som af tvifvelaktig nytta att förse hvarje stolpe med en jordledning med åskledarspira.

-stång. om uppfångare hos åskledare; jfr -ledar-spets, -ledar-spira. Mindre än omkring en fjerdedels qvadrattums tvärskärning bör man ej gifva en åskledarstång och ledning af jern. (1873).

-tråd. jfr tråd, sbst.2 2 c slutet. Spiraltvinnad åskledartråd. (1873). —

-LEDNING. avledning av från blixt utgående elektrisk ström (bort från byggnad o. d.); äv. (o. numera i sht) konkret, om (del av l. system med) åskledare; jfr ledning, sbst.2 2 b. (1790). Faradays experiment .. (har) gifvit upphof till ett system för åskledning, hvilket torde vara det säkraste, som hittills uppfunnits. Att på byggnaderna anbringa en god åskledning. —

-LIK. (åsk- 1794 osv. åske- 1673–1842) jfr lik, adj. 2, o. -liknande. (1673; uppl. 1997). En åskelik röst. Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak / Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare. (1863). —

-LIKNANDE, p. adj. jfr -lik o. åsklig. Plötsligt möttes de av ett åskliknande dån och lavinen kom i full fart utför fjället. —

-LJUD. ljud (ss.) av åska. (1833). —

-LUFT. (om av kvavhet o. d. kännetecknad) luft (ss.) vid l. inför åska; äv. bildl. (1819). Sjelfva saknaden af en anledning till utbrott öker blott tyngden af den åskluft, som synbart hvilar öfver hans inre. (c. 1835). 25 grader varmt och tryckande åskluft. —

-LÅGA. (åsk- 1817–1925. åske- 1750) (†) (låga från) blixt. Hela wårt Palats af åskelågor tändes. (1750). —

-MATERIA, äv. -MATERIE. (förr) om den säregna materia (se d. o. 1 b δ) som åska (o. blixt) förmodades bestå av; jfr ljungelds-materie. —

-MOLN. (åsk- 1766 osv. åske- c. 1684–1822) moln som förebådar l. för med sig l. ger upphov till åska; jfr -sky o. dunder-moln, ljungelds-moln, tordöns-moln. Mörka, tunga, upptornande åskmoln. De bortdragande åskmolnen. (cit. fr. 1684). Då emot middagstiden, et åskemåln upsteg, som såg bistert ut. Få utanför meteorologkretsar kan uttala ”cumulonimbus”, men det är det vetenskapliga namnet på ett åskmoln som bildas av mäktiga uppvindar. särsk. i jämförelser l. i bildl. anv.; särsk. dels om hotande olycka l. fara, dels i fråga om vredesutbrott l. dåligt humör o. d.; jfr moln 4 (b). (1761). Det åskmoln, som stod öfwer Protestanterna i Tyskland, hotade äfwen .. Swerige. (1830). Snälla, goa Lasse kan ryta till och bli som ett åskmoln också, tro inget annat. —

-MULLER. jfr -dån. Ett doft åskmuller lät en stund på morgonen höra sig, och några regndroppar föllo äfven. —

-NATT. jfr natt 1 e. En stormande åsknatt. (1839). —

-NEDSLAG~02 l. ~20. blixtnedslag; jfr nedslag 2 c o. -slag. Skogseldar, som orsakades av åsknedslag, var ett normalt inslag även i urskogens liv. (1955). —

-NÄSSLA. (åsk- 1781–1916. åska- c. 1550. åske- 1638–1757) [jfr t. donnernessel; med oviss namngivningsgrund] (†) ss. benämning på flera (nässelliknande) örter hörande till familjen Lamiaceae, kransblommiga växter; särsk. om dels vitplister, dels bonässla (se d. o. 2), dels kransborre; jfr -näta. (c. 1550; om vitplister). (1781; om kransborre). (1916; om bonässla). —

-NÄTA. (åsk- 1790–1885. åske- 1755–1855) (†) om (den till familjen Lamiaceae hörande, nässelliknande) växten Leonurus cardiaca Lin., hjärtstilla; jfr näta, sbst. 2, o. -nässla o. bo-nässla 1. (1755). Leonurus Cardiaca, 3. Åskenäta. (1885). —

-REGN. (åsk- 1787 osv. åske- 1665–1782) regn(väder) i samband med l. med inslag av åska (jfr -skur); förr särsk. i vissa ordspr. l. ordspråksliknande talesätt, med särskild tanke på oberäknelighet o. d. hos sådant väder. Åskerägn och Herregunst falla altijd ojämpnt. (1665). Landskapet, ännu drypande vått efter åskrägnet. —

-RÄDD. rädd för åska. (1844). Som tröst för åskrädda sjöfarare kommer lagom till båtlivets säsongsstart goda nyheter från ovan: Nio av tio blixtnedslag sker över land. —

-RÄDSLA. rädsla för åska; jfr -skräck. Jag fick en smula åskrädsla i mig den natten, det kan jag inte förneka, åskan i Hälsingland är förfärlig. —

-SALVA. (numera bl. mera tillf.) om följd av l. flera samtidigt ljudande åskknallar; äv. bildl.; jfr salva, sbst.1 2. Till sist spelas ”Die Wacht am Rhein”, hvarefter entusiasmen har nått sin höjdpunkt och jubelropen och applåderna svälla ut till formliga åsksalvor. Inom några minuter rulla de första åsksalfvorna och strax därpå häller regnet ned. (1906). —

-SKRALL. (åsk- 1812–1902. åske- 1750) (†) åskskräll; äv. i jämförelser l. i bildl. anv. (Mörkrets furste) talar med en röst, hwarwid Tartaren darrar, / När den, som åske-skrall, ur wida strupan skarrar. (1750). Ett starkt åskskrall. (1812). —

-SKRÄCK. jfr -rädsla. (1917). Det spelar ingen roll vilket väder det är. Jag mår bra av alla väder. Men när jag var liten hade jag åskskräck. —

-SKRÄLL. om skräll (se skräll, sbst.1 1) från åska; om den skräll som åska utgör; jfr -dån, -skrall o. tordöns-skräll. De trenne äfventyrarne hoppade i farkosten, vid det att en förfärlig åskskräll dånade öfver dem, och en strid regnskur nedstörtade öfver seglen. —

-SKUR. regnskur i samband med l. med inslag av åska; jfr -regn. Ett stråk med kraftiga åskskurar drar in från väster. I Campeche-viken börjar vätan med åsk-skurar och väder-hvirflar i Apr. eller Maj några veckor. (1774). —

-SKY. (åsk- 1848 osv. åske- 1749–1792) (numera bl. ngn gg) åskmoln; jfr sky, sbst.1 1, o. ljungelds-sky, tordöns-sky. (1749). Havet i dess uppror, i storm och mörker, då vågorna gingo mörka av åskskyarna där ovan. (1927). —

-SKYDD. skydd(sanordning) mot åska; jfr skydd 2 b o. -ledare. Taggtråd öfverst å (el)stolparna såsom åskskydd för linien förekommer ännu här och där. —

-SLAG. (åsk- 1780 osv. åska- 1747. åske- c. 1580–1854. åsko- 1538–1729) om enskild urladdning av åska; särsk. dels med tanke på ljudet: åskknall l. åskdån, dels (o. numera vanl.) om blixtnedslag; äv. bildl. (se slutet); jfr slag, sbst.1 3 h α, o. -nedslag. VarRerV 3 (1538). Ehuru wel elden wed sådana tillfällen gemenligen plägar uptändas der åskioslaget träffar. (1728). Hvarvid ett matt åskslag höres och en blixt tänder en låga. (1811). Mot åskslagen har menniskan uppfunnit ett verksamt skydd i åskledaren. (1908). särsk. i jämförelser l. i bildl. anv.; särsk. dels om ngt våldsamt l. intensivt, dels om ngt hastigt l. plötsligt l. oväntat (o. omskakande), särsk. i sådana uttr. som (komma som) ett åskslag från klar himmel (se himmel 1 i β); jfr åska a slutet. (1644, 1668). Åskeslag af vrede eller förbittring. (1786, 1801). Det sorgliga budet att mamma lämnat oss kom som ett åskslag. (1846). —

-SLAGEN, p. adj. (åsk- 1832 osv. åske- 1716–c. 1755. åsko- 1640, 1652) träffad av blixten; jfr slå, v. I 2 c β. (1640). En av ekarna (är) åskslagen och ihålig med ett kryphål vid marken. (1919). —

-SMÄLL. (åsk- 1805 osv. åske- 1790–1814) smäll av åska; jfr -dån. (1790). —

-STEN. (åsk- 1852 osv. åske- 1795–1814) (enl. ä. föreställning) åskvigg (se d. o. 1); jfr blixt-sten, tordöns-sten. (1795). När blixten slår ned, sker det enligt .. (folktron) i formen av en nedslungad sten: åskstenen. —

-STRÅLE. (åsk- 1780 osv. åske- 1791–1807) (numera bl. ngn gg, arkaiserande) blixt; äv. i bildl. anv., särsk. i fråga om yttring av ilska l. vrede o. d.; jfr stråle 2 a α o. -blixt o. åske-bleck. Hans blickar slungade åskstrålar mot främlingen. (1841, 1867). Då .. en åskstråle fräser ner från himlen. —

-TUNG. om moln l. luft l. himmel: tung (se d. o. 3 g) av l. ss. av åska; äv. dels om tidsperiod som präglas av sådana moln osv., dels i bildl. anv.; jfr -diger. (1844). Åsktung stämning kris väntas. . Å, de där kvava och åsktunga juli- och augustidagarna! (1945). Det var varmt i dag, åsktungt i luften. (1971). Åsktunga skyar förvarnade om annalkande oväder. —

-UPPFYLLD~02 l. ~20, p. adj. (numera bl. tillf.) åskfylld; äv. bildl. (1791). Hvad var det för ett moln, som kring hans panna / I natt sin åskuppfyllda skymning drog? (1838, 1880). Skummande vågor mot den åskuppfyllda skyn. (1856). —

-VAGN. mytol. om den vagn som åskguden Tor anses köra o. som därigm framkallar åskans dån. (1816). Thor! låt din åskvagn / På nytt förfärligt genombraka skyn! (c. 1818). —

-VIGG, äv. -VIGGE. (åsk- 1730 osv. åske- 1640–1818. åsko- 1727)

1) om i jorden anträffat forntida stenredskap (i sht yxa l. spets) som enl. folktron hade fallit ned från himlen gm blixtnedslag o. ansågs ha magiska egenskaper; jfr 2 o. vigg, sbst.2 3, o. -sten o. dunder-kil, tors-kil, tors-vigg. Utur jorden uppå åkrar, och serdeles uti gamla Ettebackar, upgräfwes understundom ett slags hårda, trubbiga eller uddhwasza, och som wiggar, hambrar, yxor samt knifwar skapte flintstenar, den gemene man dunder-stenar, åsk- och Thor-wiggar kallar. (1730). Kunde man anskaffa en ”åskvigge” (flintyxa) (att lägga på vörtkarets botten) hade man vunnit absolut säkerhet för att trollen inte skulle kunna suga musten ur vörten. (1928).

2) blixt; särsk. med tanke på ljusskenets utseende (ofta uppfattat l. återgivet ss. en sicksackformad strimma l. stråle); förr äv. (i fråga om blixtens nedslående) utan klar avgränsning från 1; äv. i jämförelser l. i bildl. anv.; jfr vigg, sbst.2 4, o. -blixt o. dunder-kil, dunder-vigg, ljungelds-vigg, tordöns-vigg, tors-kil, tors-vigg. Himmelsguden Jupiter avbildas ofta med en åskvigg i handen. (Lat.) fulmen .. (sv.) Åskeslagh, åskewigge. (1640). På hans tinning en åder, som har fullkomligt skapnaden af en åskvigg. (1837). En furste, hvars fortsatta välde blottställde sjelfva thronen för det skockade missnöjets åskviggar. (1844). Nyheten om konungens förestående afresa hade slagit ned som en åskvigg. (1863, 1880). Ett kraftigt, vanligen kroklinigt, ofta förgrenadt, ljusband – den s. k. åskviggen eller åskstrålen. (1899). —

-VÄDER. (åsk- 1774 osv. åske- 1746–1787. åsko- 1680) väderlek som utgörs l. kännetecknas av åska; åskigt väder; särsk. (o. i sht) i individuell anv., om enskilt fall av sådant väder; äv. bildl.; jfr väder, sbst.1 (1,) 6, o. dunder-väder, tordöns-väder. Häftigt, kraftigt, våldsamt åskväder. Augustus förminskar allareda Wärman, doch är ännu til Skörden en tämmeligh Wäderleek, men emoot Endan blifwer ther på Omskifte, medh Töcknugh Regn-Lufft och Åskio-Wäder. Under åskwäder faller starkt regn eller hagel. (1852). Mitt lif i hemmet hade .. icke varit annat än en solskensdröm med dig (mamma) och ett åskväder med pappa. (1903). Regnet störtade ner .. Ett åskväder går förbi, sen är det åter svalt och friskt. (1928). jfr virvel-, värme-åskväder.

Ssgr: åskväders-, äv. åskväder-dag. jfr åsk-dag. (1853). Det var en kvalmig, het dag i slutet av augusti, en typisk åskvädersdag. s. A22.

-iakttagelse. (numera bl. tillf.) meteorologisk observation av åskväder.

-stämning. (hotande) stämning (ss.) inför åskväder; jfr oväders-stämning. Sekelslutets åskvädersstämning.

B (†): ÅSKA-BRAK, -LEDARE, -NÄSSLA, -SLAG, se A.

C (†): ÅSKE-AVLEDARE, se A. —

-BLECK l. -BLEK. (ljussken från) blixt; blixtrande; jfr blek, sbst.1 1, o. åsk-blixt. (Sv.) Åskiebleck, blixande, (lat.) fulgur, fulguratio. (1641). (1696). —

-BLIXT, -BRAK, se A. —

-BRASK. (åske- 1620. åsko- 1615–1652) (†) åskdån; jfr brask, sbst.1 1. (1615). Här hördes icke thet gräseliga Åskebrasket. (1620). (1652). —

-BULLER, -BY, -DUNDER, -DUNDRANDE, -DÅN, -DÖN, -ELD, -KNALL, -LIK, -LÅGA, -MOLN, -NÄSSLA, -NÄTA, -REGN, -SKRALL, -SKY, -SLAG, -SLAGEN, -SMÄLL, -STEN, -STRÅLE, -VIGG, -VÄDER, se A.

D (†): ÅSKO-BLIXT, -BRAK, se A. —

-BRASK, se B. —

-BULLER, -DUNDER, -DUNDRANDE, -SLAG, -SLAGEN, -VIGG, -VÄDER, se A.

Avledn.: ÅSKA, v., se d. o. —

ÅSKIG, adj. som medför l. innebär l. kännetecknas av (mycket) åska l. hot om åska; särsk. om (tidsperiod med tanke på) väderlek. Åskigt nordanväder. (1774). Att .. resorna skedde under åskig väderlek. Det var en varm september med åskig luft. Bara inte sommaren .. blev åskig så. (1953). —

ÅSKLIG, adj. (numera föga br.) om ljud o. d.: åskliknande. (Tjuren) utstöter ett hest, åskligt råmande, och rusar .. i full fart på sin motståndare. Ropen .. höjde sig åskligt dånande mot skyn. (1905).

Till SAOB

Sök i tre ordböcker på en gång

Sök i tre ordböcker på en gång

SAOL

SO

SAOB