SAOL

publicerad: 2015  
absurditet
ab·­surd·­itet [‑ite´t] substantiv ~en ~er absurd
Singular
en absurditetobestämd form
en absurditetsobestämd form genitiv
absurditetenbestämd form
absurditetensbestämd form genitiv
Plural
absurditeterobestämd form
absurditetersobestämd form genitiv
absurditeternabestämd form
absurditeternasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
absurditet absurditeten absurditeter
ab·surd·itet·en
substantiv
absurdite´t
● det att något strider mot lagarna för förnuftigt tänkande
SYN. orimlighet
han skriver gärna om till­varons absurditet
belagt sedan 1650; av tyska Absurdität; av lat. absur´ditas
Till SO

SAOB

publicerad: 1893  
ABSURDITET ap1surdite4t l. ab1-, l. -sɯr-, l. absur1- l. ap-, l. -sɯ1r-, r. (f. Dalin (1850)); best. -en; pl. -er.
Etymologi
[af t. absurdität, lat. absurditas; jfr fr. absurdité]
orimlighet. Swedberg Schibb. 246 (1716). — särsk.
1) egenskapen att vara absurd l. orimlig. Hagberg Shaksp. 6: 408 (1849).
2) absurd sak l. handling, absurdt påstående l. yttrande. RARP 4: 325 (1650). Rydelius Förn. 280 (1737). Bolin 1: 268, 388 (1868).
Till SAOB