SAOL

publicerad: 2015  

acceptant

ac·­cept·­ant [akseptan´t] substantiv ~en ~er • av växel (i äldre tid)

Singular
en acceptant	obestämd form
en acceptants	obestämd form genitiv
acceptanten	bestämd form
acceptantens	bestämd form genitiv
Plural
acceptanter	obestämd form
acceptanters	obestämd form genitiv
acceptanterna	bestämd form
acceptanternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

acceptant acceptanten acceptanter

ac·cept·ant·en

substantiv

acceptan´t [aks-]

● mest historiskt person som accepterat en växel

belagt sedan 1669; av tyska eller franska acceptant

Till SO

SAOB

publicerad: 1893  

ACCEPTANT ak1säptan4t l. -sept- (accepta´nt Weste), m.||ig.; best. -en; pl. -er.

Etymologi

[af t. o. fr. acceptant, p. pr. af fr. accepter, lat. acceptare]

eg. mottagare, godkännare.

1) handel. person, som godkänt en på honom dragen växel o. alltså är (närmast) skyldig att inlösa densamma. Risingh Kiöph. 59 (1669). Wexlebetalaren, Acceptant. Wäxel-Rätt 1671, s. A 2 a. Bergklint M. sam. 2: 455 (1775, 1792). Erkänner trassaten .. krafvets riktighet, skrifver han på vexeln .. sitt godkännande .. (och) kallas derefter .. acceptant. Rosenberg 251 (1878).

2) jur. [jfr fr. acceptant] kontrahent vid ett obligatoriskt aftal, hvilken förklarar sig villig att mottaga en af den andre kontrahenten utlofvad prestation. NF (1875).

Till SAOB