SAOL

SO

publicerad: 2021  
albigens albigensen albigenser
eller
albigenser albigensern, plural albigenser
albig·ens·en, albig·ens·ern
substantiv
[-gen´s] el. [-gen´ser]
an­hängare av en asketisk och kyrko­kritisk kristen rörelse under medel­tiden
albigenserkrigen
belagt sedan 1635; till Albi, namn på stad i södra Frank­rike

SAOB

publicerad: 1898  
ALBIGENS al1bigän4s l. ALBIGENSER al1bigän4ser (albige´nser Weste), m.||(ig.); best. -sen l. -sern; pl. -ser.
Etymologi
[jfr holl. albigens, d. o. t. albigenser, af mlat. albigensis af Albiga, ä. namn på Albi, stad i det sydfr. grefskapet Albigeois]
oftast i pl. — jfr ALBIGENSARE.
1) (knappast br.) invånare i Albigeois. En albigenser, eller en invånare i Albigeois. Möller (1745, under albigeois).
2) anhängare af vissa under medeltiden i sht i södra Frankrike spridda sekter. Schroderus Osiander 2: 695 (1635). Möller Kyrkoh. 244 (1774). Albigenserne förkastade några af kyrkans väsendtligaste dogmer. Sjöstrand Schlosser 7: 221 (1858). NF 11: 300 (1887).
Ssg (till 2): ALBIGENS-103~, oftare ALBIGENSER-KRIG1030~2. Thomée Weber 2: 400 (1852). (År) 1209 utbröt det tjugoåriga albigenskriget. J. H. Björnström i NF 1: 367 (1875).