SAOL

publicerad: 2015  
alkemist
al·­kem·­ist [‑is´t] substantiv ~en ~er alkemi
Singular
en alkemistobestämd form
en alkemistsobestämd form genitiv
alkemistenbestämd form
alkemistensbestämd form genitiv
Plural
alkemisterobestämd form
alkemistersobestämd form genitiv
alkemisternabestämd form
alkemisternasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
alkemist alkemisten alkemister
al·kem·ist·en
substantiv
alkemis´t
● person som ägnar sig åt alkemi
○ äv. bildligt, sär­skilt om konstnär med till synes över­naturlig uttrycks­förmåga
en konstens alkemist; Rimbaud, språkets store alkemist
belagt sedan 1519 (Peder Månssons skrifter (Nordling)); fornsvenska alkimist
Till SO

SAOB

publicerad: 1898  
ALKEMIST al1ɟemis4t (alchemi´st Weste), m.||(ig.); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(alchimist L. P. Gothus (1613), Lucidor Hel. Mm 1 a (1674). — -chy- Lex. Linc. (1640, under chymista), Almqvist Guldmak. 12 (1865); -ky- Carlén (1847). — -che- Kellgren 2: 80 (1787), Weste (1807); -ke- Wikforss (1804, under alchemist) osv.)
Etymologi
[jfr d. alkemist, alkymist, t. alchimist, fr. alchimiste]
person, som sysslar med alkemi; guldmakare. Aff en Munck och Alchimist benämd Berthold Schwartz .. (uppfanns) then konsten til at skiutha medh Byssor. L. P. Gothus Com. 93 (1613). Tessin Bref 2: 294 (1755). Lika fruktlös som alkymistens letande efter den vises sten. Carlén Bull. 1: 344 (1847). V. Rydberg i NF 1: 460 (1875). jfr: Solen / .. leker alchymist (plays the alchymist), Förvandlande med herrskarögats flamma / Den magra jordens klump till strålrikt guld. Hagberg Shaksp. 2: 274 (1847). — jfr LIF-ALKEMIST.
Ssg: ALKEMIST-KAPPA103~20. Rydberg Frib. 10 (1857, 1866).
Till SAOB