SAOL
publicerad: 2015
anmälare
an|mäl·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑mälarna anmäla 1
| Singular | |
|---|---|
| en anmälare | obestämd form |
| en anmälares | obestämd form genitiv |
| anmälaren | bestämd form |
| anmälarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| anmälare | obestämd form |
| anmälares | obestämd form genitiv |
| anmälarna | bestämd form |
| anmälarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1898
ANMÄLARE an3~mä2lare, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. =.
1) till ANMÄLA 1 a samt 2 c; jfr ANGIFVARE. Ped. blad 1875, s. 170. Hälften af plikten tillfaller kronan och hälften anmälaren. GHT 1896, nr 111 A, s. 2.
2) till ANMÄLA 1 b α β': recensent. Författarens åsikt i denna punkt kan anmälaren icke dela. Claëson Skr. 2: 39 (1858). Wirsén i VL 1893, nr 160, s. 3. — jfr LITTERATUR-ANMÄLARE.