SAOL
publicerad: 2015
anmärkare
an|märk·are
substantiv
~n; pl. ~, best. pl. ‑märkarna anmärka 1
| Singular | |
|---|---|
| en anmärkare | obestämd form |
| en anmärkares | obestämd form genitiv |
| anmärkaren | bestämd form |
| anmärkarens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| anmärkare | obestämd form |
| anmärkares | obestämd form genitiv |
| anmärkarna | bestämd form |
| anmärkarnas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1898
ANMÄRKARE an3~mær2kare, m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. anmerker]
person som anmärker. — särsk.
1) (numera föga br.) till ANMÄRKA 1: iakttagare, observatör. Serenius (1734, under observant). Biberg 1: 305 (c. 1820). Han var en skarpsinnig anmärkare af personers lynnen och egenheter. Kindblad (1867). Cavallin (1875).
3) till ANMÄRKA 4. Det är icke håg at ge vika som framlyser hos dessa bittra anmärkare. SP 1780, s. 793. En tanklös eller öfvermodig anmärkare är den klandrade svaghetens trognaste bundsförvandt. Rydqvist Tid. 1: 9 (1840). I skolans lärosalar uppträdde han (dvs. biskop Kullberg) icke som den .. missbelåtne anmärkaren. O. E. L. Dahm Årsber. öfv. Kalmar elem.-skol. 1850—1851, s. 5. Med synnerlig fägnad erkänner jag mig uti en ganska väsendtlig punkt hysa samma öfvertygelse som anmärkaren. Brunius Gotl. k. 3: VII (1866). Småaktig, ofördragsam anmärkare. SAOB (1870). Cavallin (1875).