SAOL

publicerad: 2015  
anmärkare
an|­märk·­are substantiv ~n; pl. ~, best. pl. ‑märkarna anmärka 1
Singular
en anmärkareobestämd form
en anmärkaresobestämd form genitiv
anmärkarenbestämd form
anmärkarensbestämd form genitiv
Plural
anmärkareobestämd form
anmärkaresobestämd form genitiv
anmärkarnabestämd form
anmärkarnasbestämd form genitiv

SO

Sökningen på anmärkare i SO gav inga svar.

Menade du:

anmärka  
amerikanare  
anhängare  
anstrykare  
avverkare  
barnläkare  

SAOB

publicerad: 1898  
ANMÄRKARE an3~mær2kare, m.||(ig.); best. -en, hvard. äfv. -n; pl. =.
Etymologi
[jfr t. anmerker]
person som anmärker. — särsk.
1) (numera föga br.) till ANMÄRKA 1: iakttagare, observatör. Serenius (1734, under observant). Biberg 1: 305 (c. 1820). Han var en skarpsinnig anmärkare af personers lynnen och egenheter. Kindblad (1867). Cavallin (1875).
2) (numera mindre br.) till ANMÄRKA 3. Anmärkaren. F. Cederborgh (1816; namn på tidning).
3) till ANMÄRKA 4. Det är icke håg at ge vika som framlyser hos dessa bittra anmärkare. SP 1780, s. 793. En tanklös eller öfvermodig anmärkare är den klandrade svaghetens trognaste bundsförvandt. Rydqvist Tid. 1: 9 (1840). I skolans lärosalar uppträdde han (dvs. biskop Kullberg) icke som den .. missbelåtne anmärkaren. O. E. L. Dahm Årsber. öfv. Kalmar elem.-skol. 18501851, s. 5. Med synnerlig fägnad erkänner jag mig uti en ganska väsendtlig punkt hysa samma öfvertygelse som anmärkaren. Brunius Gotl. k. 3: VII (1866). Småaktig, ofördragsam anmärkare. SAOB (1870). Cavallin (1875).