SAOL

publicerad: 2015  

antepenultima

ante·­pen·­ult·­ima [‑ul´t‑] substantiv ~n el. ~; pl. antepenultimor • tredje stavelsen från slutet i ord

Singular
en antepenultima	obestämd form
en antepenultimas	obestämd form genitiv
antepenultiman (antepenultima)	bestämd form
antepenultimans (antepenultimas)	bestämd form genitiv
Plural
antepenultimor	obestämd form
antepenultimors	obestämd form genitiv
antepenultimorna	bestämd form
antepenultimornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

antepenultima bestämd form antepenultima el. antepenultiman, plural antepenultimor

ante·pen·ult·im·an

substantiv

antepenul´tima

● tredje från slutet

○ spec. i språkvetenskapliga samman­hang tredje stavelsen från slutet i ord

antepenultimabetoning

belagt sedan 1884; 1696: latinsk form; till ante- och penultima

Till SO

SAOB

publicerad: 1900  

ANTEPENULTIMA an1tepenul4tima l. 100302 l. 40 0400 l. 40 0302 (- - -nùll- - Dalin), r. l. f.; best. -n, i best. anv. dock vanl. utan slutartikel. Anm. I ä. tid användes ordet med lat. form o. böjning. Tiällmann Gr. 155 (1696).

Etymologi

[jfr t. o. eng. antepenultima, fr. antépénultième, af lat. antepænultima, af ante (se ANTE- 2) o. pænultima (se PENULTIMA)]

språkv. tredje stafvelsen från slutet (i ett ord). Antepenultima får (hos Weste) fortis (dvs. hufvudaccent) i ord på -aktighet: ogudáktighet etc. Kock Akc. 2: 220 (1884).

Till SAOB