SAOL

publicerad: 2015  

argon

arg·­on [‑å´n] substantiv ~et • ett grund­ämne (en ädel­gas)

Singular
ett argon	obestämd form
ett argons	obestämd form genitiv
argonet	bestämd form
argonets	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

argon argonet

Ar

arg·on·et

substantiv

[-å´n]

● ett färg- och luktlöst grund­ämne som till­hör ädel­gaserna anv. bl.a. i glöd­lampor och lys­rör

belagt sedan 1895; av engelska argon med samma betydelse; till grek. argos´ 'trög' och er´gon 'verk, arbete'

Till SO

SAOB

publicerad: 1901  

ARGON ar4gon (argōn NF 19 (1895)), n. (r. A. E. Nordenskiöld); best. -et (-en A. E. Nordenskiöld i Nord. tidskr. 1899, s. 328).

Etymologi

[af eng. argon, med syftning på ämnets kemiska overksamhet bildadt 1894 af engelsmännen Rayleigh o. Ramsay af ἀργόν, n. af gr. adj. ἀργός, icke arbetande, trög, utaf ἀ privativum o. ἒργον, verk, arbete (se VERK)]

kem. benämning på ett år 1894 af Rayleigh upptäckt grundämne, som utgör en beståndsdel af luften o. utmärker sig gm en mycket stor kemisk tröghet. Alla försök att framställa någon kemisk förening af argon hafva gifvit negativa resultat. Farm. tidskr. 1895, s. 88. Blomstrand Oorg. kemi 14 (1897).

Ssgr: ARGON-GAS30~2. P. T. Cleve i NF 19: 363 (1895). —

-SPEKTRUM~20.

Till SAOB