SAOB
publicerad: 1903
AUGIT a͡ugi4t, äfv. a͡ω-, sällan -ji4t, stundom (utan diftongisering) a1ɯ- l. a1u- l. a1ɯ- l. a1u- (- - ji´t Dalin), r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. augit, eng. augite, af lat. augites (Plinius), som antagits beteckna ett slags blek- l. sjögrön ädelsten (jfr: Augites betyder hos Plinius Aquamarin. Rinman (1788)), af ett ej uppvisadt gr. αὐγίτης, till αὐγή, glans, skimmer. Ss. benämning på det mineral som här är i fråga upptogs ordet af tysken A. G. Werner († 1817), hvilken dock med detta namn endast betecknade det svarta mineralet i vulkaniska bergarter (jfr nedan andra språkprofvet från Berzelius)]
miner. till pyroxengruppen hörande mineral som består af kiselsyrade salter af kalcium, magnesium, järn o. aluminium o. vanl. förekommer i gröna, svartgröna, svartbruna l. svarta, glänsande kristaller; jfr SKÖRL. Hisinger Ant. 3: 32 (1823). Berzelius Årsber. t. VetA 1828, s. 216. Köhler har undersökt de svarta pyroxèner (Augiter) från åtskilliga ställen, som innehålla lerjord. Dens. Därs. 1837, s. 200. Sjögren Min. 135 (1865). Augiten .. utgör en hufvudsaklig beståndsdel af en mängd, i synnerhet vulkaniska, bergarter. Den finnes äfven i meteoriter. P. T. Cleve i NF (1876). Fritt utvecklade kristaller af augit äro mycket vanliga (i de sv. masugnsslaggerna). Jernk. ann. 1885, s. 236.
Ssgr: AUGIT-FÖRANDE03~, stundom 103~200, p. adj. En augitförande felsitporfyr. A. E. Törnebohm i Geol. fören. förh. 1877, s. 322. —
-PORFYR~02. Berzelius i Årsber. t. VetA 1836, s. 388. Augit-porfyr, .. en till diabasernas grupp hörande bergart, som uti en finkornig eller nästan tät grundmassa, af grågrön eller grönsvart färg, innesluter enstaka större kristaller af mineralet augit. E. Erdmann i NF (1876). Augitporfyr i trakten af Strömstad. A. E. Törnebohm i Geol. fören. förh. 1877, s. 252. —
-PORFYRIT~002. augitförande porfyrit. A. E. Törnebohm i Geol. fören. förh. 1889, s. 54. Nathorst Jord. hist. 528 (1891). —
-SYENIT~002. När syenitens hornblende ersättes af augit, benämnes den augitsyenit. Nathorst Jord. hist. 533 (1891). —