SAOL
publicerad: 2015
avlåta
av|låta
verb
‑lät, ‑låtit, ‑låten ‑låtet ‑låtna, pres. ‑låter • skicka i väg: avlåta en skrivelse
| Finita former | |
|---|---|
| avlåter | presens aktiv |
| avlåts (avlåtes) | presens passiv |
| avlät | preteritum aktiv |
| avläts | preteritum passiv |
| avlåt | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att avlåta | infinitiv aktiv |
| att avlåtas | infinitiv passiv |
| har/hade avlåtit | supinum aktiv |
| har/hade avlåtits | supinum passiv |
| Presens particip | |
| avlåtande | |
| Perfekt particip | |
| en avlåten + substantiv | |
| ett avlåtet + substantiv | |
| den/det/de avlåtna + substantiv | |
SAOB
publicerad: 1898
AFLÅT, n.?
Ordformer
Etymologi
[jfr d. aflad, t. ablass]
1) motsv. AFLÅTA 1, 2. Ther haffwer ju waridt mere spanne(må)le till afflattz (dvs. till afsalu) påå gården. RR 6 Juli 1544, fol. 225 b.
2) motsv. AFLÅTA 8. Uthan åtherwände och aflåth. Thyselius Handl. reform. 2: 296 (1546) [jfr t. ohne ablass].