SAOL
publicerad: 2015
avspegla
av|spegla
verb
~de ~t • reflektera: skolan avspeglar samhällsutvecklingen
| Finita former | |
|---|---|
| avspeglar | presens aktiv |
| avspeglas | presens passiv |
| avspeglade | preteritum aktiv |
| avspeglades | preteritum passiv |
| avspegla | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att avspegla | infinitiv aktiv |
| att avspeglas | infinitiv passiv |
| har/hade avspeglat | supinum aktiv |
| har/hade avspeglats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| avspeglande | |
| Perfekt particip | |
| en avspeglad + substantiv | |
| ett avspeglat + substantiv | |
| den/det/de avspeglade + substantiv | |
SO
publicerad: 2021
avspegla
avspeglade avspeglat
verb
a`vspegla 
●
ofta refl. el. pass.
återge som spegelbild
någon/något avspeglar någon/något (i/på något)
någon avspeglar någon (i något)
någon avspeglar någon (på något)
någon avspeglar något (i något)
någon avspeglar något (på något)
något avspeglar någon (i något)
något avspeglar någon (på något)
något avspeglar något (i något)
något avspeglar något (på något)
skyltfönstrens ljussken avspeglades i vattenpölarna på gatan
○
äv. bildligt
ge ett tydligt uttryck för något abstrakt
tidens oro avspeglar sig i hennes verk; konstnärens skulptur avspeglar hans traumatiska barndom
belagt sedan 1831
avspeglaavspeglande, avspegling
SAOB
publicerad: 1898
AFSPEGLA a3v~spe2gla, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING (se d. o.).
Etymologi
[jfr d. afspejle, holl. afspiegelen, t. abspiegeln]
— jfr SPEGLA AF.
1) gm spegling l. liksom en spegel återgifva bilden af (ngt) l. afbilda (ngt). Sjön stod nästan som en källa och afspeglade troget vilda eller milda stränder. Nicander Minnen 1: 185 (1831). Det öga .., som fordom afspeglade himmel och jord. Tegnér 4: 159 (1832). Granna bubblan i en färgrik skiftning / Afspeglar himmelen. Gumælius Engelbr. 181 (1858). — i bild, närmande sig 2. Det obegripliga, det osynliga väsende inom oss, som afspeglar verlden och beräknar dess lagar. Tegnér 4: 53 (1836). (Bellmans) diktning kunde .. sägas afspegla tidslynnet. PT 1895, nr 90 A, s. 3. — refl. l. pass. i intr. bet. Meurman (1846). Månen afspeglar sig l. afspeglas i hafvet. Cavallin (1875). i bild: Derför igenkänner man i hvarje äkta konstverk väl föremålet sjelft, men föremålet sedt i en egen högre dager, sålunda som det afspeglat sig i konstnärens själ. Tegnér 3: 162 (1819). (Evangeliet) var .. strålkransen, som .. i otaliga färgbrytningar afspeglade sig för det profetiska inre ögat. Wallin Rel. 4: 216 (1837).
2) bildl.: gifva l. vara en spegelbild af (ngt); särsk. om ngt, som utgör ett omedelbart l. sinnligt uttryck för ngt mera abstrakt l. allmänt l. osinnligt; åskådligt l. sinnebildligt beteckna l. återgifva. De liflösa stenmassorna tycktes afspegla .. (betraktarens) inre tomhet. Nyberg 1: 289 (1828). En enda dag afspeglar hela vårt lif. Franzén Pred. 4: 87 (1844). Handeln afspeglar i sin rörliga gång städse de ekonomiska förhållandenas förändringar. Carlson Hist. 2: 58 (1856). Sagorna .. afspegla folkens primitiva lifsåskådningar. Lysander Skr. 430 (1879). — refl. l. pass. i intr. bet.: uppenbara sig, finna ett (lefvande l. troget) uttryck (i ngt). Den allvarliga, men grubblande anda, som uttrycker sig i hans anlete, afspeglar sig i hans konstverk. Rydqvist Resa 190 (1838). Amalia såg upp med ett stort ögonkast, deri oskuld och förvåning naivt afspeglade sig. Almqvist Am. Hilln. 1: 190 (1840). Sällan har väl någon snillrik man mera lefvat och fullständigare varit afspeglad i sina skrifter än Atterbom. Thomander i SAH 29: 218 (1857). Guds väsende afspeglar sig i verlden. Björling Dogm. II. 1: 196 (1869). I dessa ord afspeglas granskningens hela karakter. Ljunggren SAHist. 1: 315 (1886).