SAOL

publicerad: 2015  

avundsjuka

av·­und|­sjuka substantiv ~n avundsjuk

Singular
en avundsjuka	obestämd form
en avundsjukas	obestämd form genitiv
avundsjukan	bestämd form
avundsjukans	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

avundsjuka avundsjukan

av·und|­sjuk·an

substantiv

a`vundsjuka

● (var­aktig) känsla av av­und

JFR svartsjuka

avundsjuka (mot någon) (för/över något)

avundsjuka (mot någon) (för något)

avundsjuka (mot någon) (över något)

väcka avund­sjuka; känna avund­sjuka; hon menade att skit­snack ofta bottnar i avund­sjuka

den (kungliga) svenska avund­sjukan avund­sjukan betraktad som ett drag i den svenska national­karaktärenkritiken mot de svenska Nobelpristagarna sågs av många som ett ut­tryck för den kungliga svenska avund­sjukan

belagt sedan 1665

Till SO

SAOB

publicerad: 1898  

AFUNDSJUKA a3vund~ʃɯ2ka l. 31~, hvard. äfv. a3vun~ (a`fundsjuka Weste), r. l. f.; best. -an; pl. (mindre br.) -or (Sturzen-Becker 2: 217 (1861); Samtiden 1872, s. 350; Därs. 1874, s. 802).

Etymologi

[jfr isl. ǫfund(ar)sýki, nor. ovundsykja, d. avindsyge; jfr äfv. t. neidsucht, eifersucht]

(eg.: sjuklig l. plågande) afund l. afundsamhet. Grubb 675 (1665). Afvundsjuka öfver, att andra må hafva något vackert. Eneman 2: 56 (1712). Afvundsjukan emot medborgare. G. F. Gyllenborg Vitt. 2: 26 (1773, 1795). Afundsjukan är icke blott en plågsam, utan äfven en nedrig känsla. Tegnér 3: 272 (1826). Gamla misstroenden och afundsjukor. Samtiden 1874, s. 802. Den kungliga (dvs. liksom en statsinstitution utgörande) svenska afundsjukan. Beckman Amer. 1: 147 (1883). — i personifikation. Hagberg Shaksp. 12: 47 (1851).

Till SAOB