SAOL
publicerad: 2015
avväga
av|väga
verb
‑vägde ‑vägt 1 pröva: avväga skälen för och emot2 bestämma med syftlinjer: avväga en kulles höjd3 avpassa: avväga sina rörelser
| Finita former | |
|---|---|
| avväger | presens aktiv |
| avvägs (avväges) | presens passiv |
| avvägde | preteritum aktiv |
| avvägdes | preteritum passiv |
| avväg | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att avväga | infinitiv aktiv |
| att avvägas | infinitiv passiv |
| har/hade avvägt | supinum aktiv |
| har/hade avvägts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| avvägande | |
| Perfekt particip | |
| en avvägd + substantiv | |
| ett avvägt + substantiv | |
| den/det/de avvägda + substantiv | |
SO
SAOB
publicerad: 1898
AFVÄGES a3v~vä2ges, adv. o. adj. oböjl.
Ordformer
(afvägs- Adlerbeth; se ssgr)
Etymologi
[fsv. afväghis; jfr isl. afvegis, nor. avveges, d. afveis, t. abwegs, ä. t. abweges; jfr äfv. sv. dial. åvägse (Rietz 828)]
1) adv.
a) (numera föga br.) ur vägen; afsides (se i sht d. o. 1 c). Gå afväges, abwegs gehen. Lind (1749); jfr b. Möller (1790). Dalin (1850). Hennes lilla stuga låg afväges, långt inne i skogen. C. J. L. Almqvist enl. Kindblad (1867).
b) (†) (bort) från (rätta) vägen, på afväg(ar) l. orätt väg, vilse; anträffadt endast i mer l. mindre bildl. anv. Wij haffue gått affwäghes och faret wille. L. Petri 2 Post. 152 a (1555). (Han) är kommen affwäghes vthi wilfarelsen. Därs. 112 a. Lät icke .. föra tigh affwäges in på .. (skökans) stijgar. Dens. Sal. ordspr. 7: 25 (1561). Reddhoge .. plägar .. draga mongan affwäges ifrå retten. Dens. Krön. pred. D 1 a (1561). Därs. B 4 a.
2) (numera knappast br.) adj.: ur vägen liggande, afsides. Affwäghes, Avius, devius. Lex. Linc. (1640). Afväges orter, abwegige Örter. Lind (1749). Möller (1790). Dalin (1850). jfr: Afväges, plein de detours. Möller (1745). — jfr AFVÄGA, adj.