SAOL
publicerad: 2015
balka
balka
verb
~de ~t • tills. med av:
| Finita former | |
|---|---|
| balkar | presens aktiv |
| balkas | presens passiv |
| balkade | preteritum aktiv |
| balkades | preteritum passiv |
| balka | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att balka | infinitiv aktiv |
| att balkas | infinitiv passiv |
| har/hade balkat | supinum aktiv |
| har/hade balkats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| balkande | |
balka av
• avdela med skiljevägg: balka av el. avbalka ett rum
Infinita formeratt balka avinfinitiv aktivPresens participavbalkande
SAOB
publicerad: 1899
BALKA, bal3ka2 (ba`lka Weste), v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr fsv. balkadher, p. pf., samt t. balken, v.]
1) (†) till BALK 2 a: afstänga, inhägna. RARP V. 1: 84 (1652). Balka ..(:) faire une cloison. Dähnert (1784). — jfr INBALKA.
2) (†) till BALK 6, refl.: bilda upphöjning(ar) (så att vattenafloppet hindras). Faller fä i diki, och dör der af, ligge i laga giäldum. Giälde den det åter, som ey upgräfvit dike, utan låtit det balka sig. Abrahamsson 433 (1726).