SAOL
publicerad: 2015
bang
1bang
adjektiv
~t ~a • ⟨vard.⟩ rädd, ängslig
| Positiv | |
|---|---|
| en bang + substantiv | |
| ett bangt + substantiv | |
| den/det/de banga + substantiv |
2bang
substantiv
~en ~ar • knall från överljudsplan
| Singular | |
|---|---|
| en bang | obestämd form |
| en bangs | obestämd form genitiv |
| bangen | bestämd form |
| bangens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| bangar | obestämd form |
| bangars | obestämd form genitiv |
| bangarna | bestämd form |
| bangarnas | bestämd form genitiv |
SO
SAOB
publicerad: 1899
BANG baŋ4, stundom BANGEN baŋ3en2 l. BANGE baŋ3e2, adj.
Etymologi
[i riksspr. upptaget ur dial. l. lånadt från d. l. t.; jfr sv. o. finl. dial. bang, bangen, d. bange, t. bang(e); se för öfr. BÅNG, adj.]
(hvard., skämts.; i sht i Finl.) rädd, ängslig. Den bleka skymningen i de långa hvalfven och knäppningen och rasslandet i ett stort urverk, som hängde nära choret, allt gjorde, att jag slutligen blef bang. J. J. Nervander Skr. 1: 135 (1833). Almqvist (1842). ”Häll i”, så skrek han, ”för ingen bang, / I afton vill jag bestå ...” Runeberg 5: 27 (1860). Gevär finns i huset; var icke bang. Topelius Vint. I. 2: 342 (1880). Wenström (1891).