SAOL
publicerad: 2015
bedåra
be·dåra
verb
~de ~t • hänföra
Finita former | |
---|---|
bedårar | presens aktiv |
bedåras | presens passiv |
bedårade | preteritum aktiv |
bedårades | preteritum passiv |
bedåra | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att bedåra | infinitiv aktiv |
att bedåras | infinitiv passiv |
har/hade bedårat | supinum aktiv |
har/hade bedårats | supinum passiv |
Presens particip | |
bedårande | |
Perfekt particip | |
en bedårad + substantiv | |
ett bedårat + substantiv | |
den/det/de bedårade + substantiv |
SO
publicerad: 2021
bedåra
bedårade bedårat
be·dår·ar
verb
●
tjusa (någon) så att sinnena förvillas
någon/något bedårar någon
någon bedårar någon
något bedårar någon
han bedårades av hennes skönhet
belagt sedan 1469 (Heliga Mechtilds uppenbarelser);
fornsvenska bedara; av lågtyska bedoren med samma betydelse, eg. 'göra till dåre'