SAOL

publicerad: 2015  

begivenhet

be·­given·­het substantiv ~en ~er • o­vanlig el. festlig händelse

Singular
en begivenhet	obestämd form
en begivenhets	obestämd form genitiv
begivenheten	bestämd form
begivenhetens	bestämd form genitiv
Plural
begivenheter	obestämd form
begivenheters	obestämd form genitiv
begivenheterna	bestämd form
begivenheternas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

begivenhet begivenheten begivenheter

be·giv·en·het·en

substantiv

begi´venhet

1 mindre brukligt knappast plur. lust­fylld dragning vanligen till något njutningsfyllt

begivenhet på någon/något

begivenhet på någon

begivenhet på något

han var känd för sin begivenhet på starka drycker

belagt sedan 1734; till begiven

2 stor eller anmärknings­värd händelse

hummer­premiären är en av fiske­årets begivenheter

belagt sedan 1898; till bege sig 2

Till SO

SAOB

publicerad: 1901  

BEGIFVENHET beji4ven~he1t, äfv. (i sht i Sveal.) 030~2 (begi´fvenhet Weste; bej`ivänhét Almqvist), r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. II) -er.

I. till BEGIFVEN II: egenskap(en) l. förhållande(t) att vara begifven (på ngt). Serenius (1734, under censure). Begifvenhet på nöjen. Fryxell Ber. 6: 201 (1833). — (†) Een särdeles begifvenhet till sådan odygd. Växiö domk. akt. 1680, nr 252.

II. [efter d. begivenhed, t. begebenheit; jfr BEGIFVA II 9] (ny anv., föga br.) händelse, tilldragelse. Fahlbeck Sv. adel 1: 427 (1898).

Till SAOB