SAOL

publicerad: 2015  

bikrona

bi|­krona substantiv ~n ‑kronor • inre krans i blom­krona

Singular
en bikrona	obestämd form
en bikronas	obestämd form genitiv
bikronan	bestämd form
bikronans	bestämd form genitiv
Plural
bikronor	obestämd form
bikronors	obestämd form genitiv
bikronorna	bestämd form
bikronornas	bestämd form genitiv

Till SAOL

SO

publicerad: 2021  

bikrona bikronan bikronor

bi|­kron·an

substantiv

bi`krona

● ut­skott på kron­bladens in­sida hos vissa blommor

påsk- och pingst­liljornas trumpet­liknande bi­krona

belagt sedan 1832; till bi- 1 och krona 3

Till SO

SAOB

publicerad: 1909  

BIKRONA bi3~krω2na, r. l. f.; best. -an; pl. -or.

Etymologi

[jfr holl. bijkroon, äfvensom t. nebenkrone; se BI-, prefix1 2]

bot. af blad l. fjäll l. knölar bildad inre blomkronlik krans i blomkrona; jfr BIKALK. Hartman Flora XLVII (1832, 1838). (Hos växter tillhörande familjen Narcissineæ är) Blomkalken regelbunden, 6-bladig, ofta med en bägar- eller klocklik bikrona. Arrhenius Bot. 311 (1857, 1865). (Kännetecken på växter tillhörande familjen Boraginaceæ:) Krona ofta färgvexlande och, antagligen till skydd mot objudna gäster, i svalget försedd med en af tänder, fjäll, knölar o. d. (fornices) bildad bikrona. Fries Syst. bot. 54 (1891). Rosendahl Bot. 46 (1903).

Ssgr: BIKRON-30~ l. BIKRONE-BLAD300~2. Ahlman (1872). Den hufvudsakliga karaktären (hos Silene maritima With): bikronblad reducerade till knölar, är föga konstant. H. Witte i Arkiv. f. bot. V. 8: 45 (1906). —

-FJÄLL~2. Lindman Nord. flora 3: 61 (1901).

Till SAOB