SAOL
publicerad: 2015
biverkan
bi|verk·an
substantiv; best. ~; i pl. används ‑verkningar bi- 1 verkan
| Singular | |
|---|---|
| en biverkan | obestämd form |
| en biverkans | obestämd form genitiv |
| biverkan | bestämd form |
| biverkans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| biverkningar | obestämd form |
| biverkningars | obestämd form genitiv |
| biverkningarna | bestämd form |
| biverkningarnas | bestämd form genitiv |
SAOB
publicerad: 1911
BIVERKAN bi3~vær2kan, r. l. f.; i best. anv. utan slutartikel.
Etymologi
verkan som ngt har vid sidan om den hufvudsakliga o. (närmast) afsedda; jfr BIVERKNING. NF 11: 603 (1887). Jordarter, hvilkas förbättring hufvudsakligen beror af mergelns biverkan, såsom luckring för den styfva jorden och bindande för den lätta. Sv. mossk.-fören. tidskr. 1890, s. 75. Ett födoämnes .. näringsvärde: dess förmåga att utan skadlig bivärkan för vår kropp utgöra en kraftkälla. GHT 1896, nr 9, s. 3.