SAOL

publicerad: 2015  
blänke
blänke substantiv ~t ~n • blänkande metall­bit som agn
Singular
ett blänkeobestämd form
ett blänkesobestämd form genitiv
blänketbestämd form
blänketsbestämd form genitiv
Plural
blänkenobestämd form
blänkensobestämd form genitiv
blänkenabestämd form
blänkenasbestämd form genitiv
Till SAOL

SO

publicerad: 2021  
blänke blänket blänken
blänk·et
substantiv
blänk`e
● fisk­liknande bete av blank metall för pimpel­fiske
SYN. pirk
pimpelblänke
belagt sedan 1889
Till SO

SAOB

publicerad: 1917  
BLÄNKE bläŋ3ke2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[bildadt till BLÄNKA, v.1 I 1 b]
(föga br.) glänsande metallbit använd till agn; jfr BLÄNK 3. Lyttkens o. Wulff Utt. (1889). S. k. käx, det är flere draggformigt anordnade krokar med ett blänke, som ryckes upp och ned. E. Lönnberg i Sv:s rike I. 1: 280 (1899). Läsn. f. sv. folket 1906, s. 72.
Till SAOB