SAOL
publicerad: 2015
blottställa
blott|ställa
verb
‑ställde ‑ställt • göra skyddslös
| Finita former | |
|---|---|
| blottställer | presens aktiv |
| blottställs (blottställes) | presens passiv |
| blottställde | preteritum aktiv |
| blottställdes | preteritum passiv |
| blottställ | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att blottställa | infinitiv aktiv |
| att blottställas | infinitiv passiv |
| har/hade blottställt | supinum aktiv |
| har/hade blottställts | supinum passiv |
| Presens particip | |
| blottställande | |
| Perfekt particip | |
| en blottställd + substantiv | |
| ett blottställt + substantiv | |
| den/det/de blottställda + substantiv | |
| den blottställde + maskulint substantiv | |
SO
SAOB
publicerad: 1916
BLOTTSTÄLLD blot3~stäl2d, p. adj.
Etymologi
1) till BLOTTSTÄLLA 3: prisgifven (åt), utsatt (för). (En barnsängshustru kan vid kyrktagning lätt) taga skada af at stå någon tid i Kyrkodören blottstäld för starkt drag. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 352 (1766). Mest lida träden, som hela året om äro blottställda för fria luftens inverkan. Fries Bot. utfl. 2: 234 (1852). Wirsén i 3 SAH 11: 155 (1896).
2) utblottad; ofta i förb. med på, förr äfv. med från: utblottad på, beröfvad; jfr BLOTT, adj. 3. I sin blottställda belägenhet vände hon sig till mig med en begäran om hjälp. Fennia XVI. 3: 64 (i handl. fr. 1761). Blottstäld från alt biträde i Embetet. Växiö domk. akt. 1781, nr 559. Blottställd på estetiska och högre intellektuella själsgåfvor. Steffen Brit. ströft. 163 (1895). — särsk.: medellös. Almqvist Am. H. 1: 66 (1840). Dens. Ordb. (1844).