SO
publicerad: 2021
brinna
brann brunnit brunnen brunna, presens brinner
verb
brinn`a 
1
(helt eller delvis) förtäras av eld om föremål, ibland om person
brinntid
något brinner
staden brann flera gånger på 1800-talet
○
ofta med tonvikt på resultatet (dvs. vanligen förintelse)
vanligen med partikel, särskiltner, upp, ut
hela boksamlingen brann upp; huset brann ner till grunden; ljuset har brunnit ut
○
äv. med opersonlig konstruktion
det brinner
det brinner i brödrosten!
○
äv.
kunna förtäras av eld
vissa syntetmaterial brinner inte utan smälter ihop när de utsätts för stark hetta
○
äv. i fråga om kemisk förändring under utveckling av hetta, särskilt om gödsel el. kalk
brunnen gödsel
○
äv. bildligt om person (el. sinnestillstånd eller dylikt)
behärskas av stark känsla eller passion
någon brinner (av något)
brinna av glädje; brinna av hat; hon brinner av iver att ta itu med uppgiften; hans hjärta brann för henne
○
äv. i fråga om kroppsligt tillstånd
brinna av törst; skammens rodnad brann på hans kinder
brinna i knutarna
se
knut
brinna som fnöske
brinna mycket brajulgranen antändes av ett tomtebloss och brann som fnöske
belagt sedan 1000-talet (runsten, Altuna, Uppland (Sveriges runinskrifter));
runform burnu (pret.), fornsvenska brinna; gemensamt germanskt ord; jfr tyska brennen, engelska burn med samma betydelse
2
utstråla ljus genom (kontrollerad) eld, elektricitet el. på annat sätt
JFR
2lysa 1
något brinner
alla lamporna i julgransbelysningen brann
○
äv. med opersonlig konstruktion
det brinner
det brann i ett fönster hela natten
belagt sedan 1346
testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)
brinnabrinnande