SO
publicerad: 2021
kona
konan konor
kon·an
substantiv
ko`na 
1
vanligen i sammansättn.
konformig maskindel
bromskona
belagt sedan 1889;
till
kon
2
ålderdomligt
vanligen i sammansättn.
(föraktad) kvinna
tjuvkona; trollkona
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Saleby, Västergötland);
vanligen runform kunu (ack.), fornsvenska kuna, kona 'kvinna; hustru; frilla'; gemens. nord. sidoform till
kvinna